Hatten av för Egypten

Innan vi åkte till El Gouna köpte jag en hatt på herravdelningen H&M. En vit, stärkt linnehatt i något som jag inbillar mig är 40-talsstil. Tanken var att ha något coolare än en Ed Hardy-keps (internt skämt, alla ”modeaffärer” i Egypten sålde Ed Hardy-kopior, vi såg tonåringar som hade EH från topp till tå). Hatten gjorde det den skulle: skyddade mig från sol och gav mig en eh, look, när jag behövde det. På kuppen blev den lite lätt solkig efter en veckas intensivt badande och solande.

På flygplatsen på väg hem står jag i en cafékö för att betala fika. I ögonvrån ser jag hur min man och son blir kontaktade av en säkerhetsvakt. De pratar om mig och pekar och gestikulerar. Pekar mot min hatt.

Jag blir lite stressad av pengahanteringen samtidigt som jag uppenbarligen är ett samtalsämne för två män och en baby några meter bort. Ropar vad är det?. Min man svarar: han vill köpa din hatt!

Jag avslutar mitt köp och går fram till dem: va?!.

Mannen säger på knackig engelska att han letat efter precis en sån hatt men aldrig hittat den i rätt färg och kan han få köpa den? Jag gör ett snabbt överslag och tänker hur skulle man med värdighet kunna be om betalt för en solkig, svettig, tidigare vit solhatt?. Jag bara: nej nej, du FÅR den så klart.

Mannen blir glad och tackar frenetiskt. Jag hejdar honom med att säga att han bara får den på ett villkor. Mannen ser frågande ut. Villkoret är så klart: du får den om du först visar hur du ser ut i den.

Mannen skrattar igen och sätter på sig hatten. Drar ner den över ena ögat och ser väldigt stilig ut. Lite som en spion på 40-talet inbillar jag mig. Jag skrattar också och gör tummen upp. Den är din!

Dela: