Stora B och lilla b
Igår kväll, innan konserten, satt jag på min favoritrestaurang Noodle House på Götgatan. Vid bordet bredvid satt en man och två kvinnor, alla omkring 60 år gamla. Mannen vände sig till mig:
- Vilken häftig tröja. Har du gjort den själv?
Jag tittade ner på min t-shirt, den med lilla b och stora B på.
- Åh tack. Nej, jag har köpt den. Min son heter Bobo, därför ville jag ha stora B och lilla b.
Var har du köpt den? ville mannen veta. Jag tvekade lite som jag a) alltid gör när jag ska säga det här butiksnamnet och b) gjorde extra mycket för att de var, så att säga, utanför den målgrupp jag tänker mig att de har.
- American Apparel, längre upp här på gatan.
- Vad?
- American Apparel.
En av kvinnorna lutar sig fram och lägger sig i.
- Jahaa, där handlar jag ibland. Ja, jag köpte ju mina knallblå strumpbyxor där!
Där fick jag som var lite åldersrasist och tänkte att det bara var halvnakna klubbkids som handlade där. Mannen avslutade konversationen med ett vänligt ”fin är den i alla fall, du gjorde vår kväll med den där tröjan”.
Love!
Åh, jag vill ju så himla gärna ha en sån där med Mm på! Eller möjlighvis Hh. Men de är alltid slut.
Alltså, jag vill faktiskt också ha en b-tröja.
Särskilt om min nästa baby, som ju har arbetsnamnet Bobbi, också kommer få ett b-namn.
(I så fall måste vi börja skicka riktiga julkort, bara för att vi då kan underteckna med ABBA).
Men du och jag är ju aldrig på samma ställen nuförtiden, så det skulle inte bli nån hemsk högstadieklädkrock….
vilka trevliga 60-taggare!