När Kenza träffade Tokio Hotel

(Del 3 i min serie om hur det var på EMA i Liverpool).

Jag har ju lovat berätta hur det gick till bakom kulisserna när Kenza fick träffa Tokio Hotel på Europe Music Awards tidigare i höst.

Så snart vi bestämt att Kenza skulle åka med ringde jag skivbolaget för att se om deras kontakter kunde ge någon hjälp för att mjuka upp de som bestämmer. Samtidigt bearbetade jag mina kontakter på internationella PR-avdelningen för Europe Music Awards. Skivbolaget svarade över huvud taget inte men mina kollegor sa att vi får se hur det blir, allt ordnar sig på plats om det blir något. Allt väldigt relativt med andra ord.

På plats i Liverpool upptog Tokio Hotel väldigt mycket av mina tankar. Jag försökte deala med en massa olika personer om att få till personliga träffar och intervjuer för Kenza och andra journalister som var med oss. Svaret på plats var att inga artister skulle göra några som helst one-to-one-intervjuer och att de nordiska journalisterna var hänvisade till röda mattan innan galan om de ville intervjua någon.

Röda mattan var här ett avlångt rum dit artisterna kom i hiss, bara för att kliva ut framför fotografers fotoblixtar och sedan defilera förbi typ 150 journalister som alla stod och ropade saker som ”who are you wearing?” och ”kan du hälsa till dina tyska fans?”. Ungefär mitt på själva mattan stod Perez Hilton och gjorde intervjuer som livesändes på nätet.

En av mina uppgifter den här kvällen var att som en del i ett rätt stort team lotsa kändisarna längs röda mattan. Viktigt att ha bra tempo så det inte blir trafikstockning när Pink, Anastacia och Leona Lewis allihopa ska fotas och intervjuas framför kameror och in i radiomickar. Alla artister hade hålltider för röda mattan och enligt schemat skulle Tokio Hotel in mellan de nordiska artisterna, Neverstore och Erik & Kris.

Kenza stod redan längst bort i rummet tillsammans med andra skrivande journalister från hela Europa. Jag förstod att om jag skulle ha någon som helst chans att sammanföra henne med bandet skulle jag vara tvungen att ”paxa” dem. Så jag gjorde det, jag bad röda mattan-koordinatorn om lov att få eskortera Tokio Hotel när de kom och hon sa att hon skulle försöka. Men om det blev tajt skulle hon inte vänta in mig, viktigare att flödet på mattan funkade.

Så kom då artisterna. Perez Hilton var först. Strax därefter kom några för mig mindre kända namn, någon rappare från Grekland och någon annan som vunnit MTV Arabias regionala pris. Jag eskorterade båda längs mattan och stannade vid några medier för foton och intervjuer. Mot slutet av röda mattan hörde jag i min öronsnäcka något i stil med ”Tokio Hotel står i hissen nu, vem var det som skulle lotsa dem?”.

Jag var alltså på helt fel sida av röda mattan och var tvungen att springa genom fyra dörrar och två långa korridorer för att komma tillbaka till starten. Samtidigt var jag så exalterad att jag liksom överpeppade. Kom på lite för sent att ingen i det här sammanhanget känner mig och känner till min jargong så när jag kom rusande in med händerna över huvudet och skojropade ”Tokio Hotel” (som i ”pax för dem”) så trodde de att jag var ett tokigt fan eller en extremt kändiskåt och osmidig PR-chef.

Skitsamma. Tokio Hotel var på väg in och jag skulle få eskortera dem längs röda mattan och ända fram till Kenza. Trodde jag.

För när tvillingarna Kaulitz väl dök upp var de inte ensamma. De var det enda bandet att ha livvakter och dessutom hade de en egen PR-person med sig plus att en tysk kollega till mig hängde med. Vi var alltså fem stycken omkringmänniskor som eskorterade de två spinkiga popkillarna längs en röd matta fullproppad med journalister och fotografer. Bandet tittade över huvud taget inte åt mig, det var de rätt ensamma med, många av de andra stora kändisarna tog i hand och småpratade under ”promenaden”.

Nåväl. Innan vi klev ut på mattan hann jag smsa Kenza att jag var på väg tillsammans med Bill och Tom. Och så började vi så sakteliga arbeta oss framåt. Bara det att Tokio Hotel verkligen är hot stuff för alla journalister, och precis i början stod jättemånga tyska journalister och pockade på uppmärksamhet. Jag kan säga att det inte var lätt att bryta igenom och bara ”det står några svenska journalister här borta” när deras PR-person sa ja och nej till en massa olika tyska jättemedier. Varje intervju de gjorde lyssnade hon på och nickade gillande eller skakade på huvudet åt olika frågor.

Ungefär halvvägs insåg jag att tiden höll på att rinna ut. Bandet hade en tid att passa på scen och det var fortfarande ett tiotal journalister mellan oss och de nordiska journalisterna med Kenza i spetsen. Jag konfererade med min tyska kollega som i egenskap av MTV-representant i Tyskland givetvis var tjenis med bandets PR-person. Hon förstod hur angelägen jag var och kom på en kompromiss som också PR-tjejen godkände: om vi sammanförde ett större gäng journalister i en klunga så kunde bandet göra ett stopp där och prata med flera. Däribland ett tyskt radioteam och så Kenza dårå.

Sagt och gjort. Jag gick före och presenterade upplägget för journalisterna som stod precis där: ”om ni klumpar ihop er här kommer bandet snart”. Jag hann prata lite med Kenza som var otroligt nervös och jag försökte lugna så gott jag kunde. Bandet, som vid det här laget var bara några meter bort, var på väg rakt mot henne och jag var minst lika nervös jag.

Och så hamnade de där till slut. Rakt framför Kenza som med hjälp av det tyska radioteamet fick tillfälle att prata med bandet och chans att visa upp sin Hilf mir fliegen-tatuering. Jag lämnade sällskapet och gick runt till starten av röda mattan igen, det var dags att eskortera en ny stjärna. Exakt hur Kenzas möte med bandet gick kan du läsa i hennes MTV-blogg.

Läs mina tidigare inlägg om EMA här: 1 och 2.

Dela: