Roman och tatueringarna

Jag fortsätter prata popjunk med Andreas Roman, just nu på bloggturné.

Rebecca:
När jag skriver detta är det lördag morgon och jag väntar på att Miami Ink ska börja. Jag brukar kolla 3-4-5 avsnitt på en helg, och jag vet inte riktigt varför. Min man mobbar mig varje gång. Har du sett det? Och är du tatuerad själv?

Andreas:
Jag har sett om det och blivit nyfiken, men jag har inte sett det. Men medan jag hackar detta så har jag tryckt på några knappar och har nu de första avsnitten på väg till mig. Och visst är jag gaddad, en på varje överarm. Fler ska det bli. Kanske något i pannan, där syns det ju inte så tydligt och man kan lätt dölja den om man vill. Eller?

Rebecca:
Jag har själv en onödig tatuering och kanske är det anledningen till att jag så förtrollat följer folks tatueringskarriär på tv. Samtidigt smärtar det att behöva identifiera sig med många av de losers som dyker upp i serien. Måste man skämmas för att man är tatuerad idag? Jag gör det. Mest för att motivet i sig är fult, för det finns ju så galet fina tatueringar där ute också.

Andreas:
Nej Rebecca nej! Bär din tatuering med stolthet! Jag har mina så att de alltid syns om jag har kortärmat, för jag tycker så mycket om dem. Ibland, på jobbet när vi ska pitcha till en lite fräckare kund, så säger min chef: ”Ta t-shirt i dag, Andreas. Så de ser dina tatueringar.” Hahaha! Eller så sa han, i alla fall. Jag bytte jobb för en vecka sedan.

Rebecca:
Vi skojar mycket om det på jobbet, en kollega är så extremt emot tatueringar och rökning, att vi som befinner oss på ”andra sidan” gärna manifesterar mot honom. Men mitt i all glimten i ögat-stämning tycker jag ändå det är lite tråkigt att det anses vara fritt fram att basha folk som valt en ful tatuering. Samtidigt får man hålla tand för tunga när någon har jättefula kläder eller skor med konstiga loggor på. Fast plagg går ju att ta av! En delfintatuering i svanken sitter ju där den sitter liksom. Borde det inte därför vara förbjudet att snacka skit om tatueringar?

Andreas:
Absolut, man får inte prata ner tatueringar som koncept eller andras konkreta tatueringar heller för den delen. Alltså, överlag, om vi ska vara lite grundskolekorrekta här, man ska ju inte prata ner folk oavsett deras val av kläder, smycken, tatueringar, klockor och sådant tjosan. Fast det känns nästan pinsamt att säga det, som om man satt i skolbänken igen och lärde sig hur man ska vara som människa.

Rebecca:
Du är så ädel och rättvis. Tänk, det trodde jag inte om någon som var tatuerad!

Dela: