Hejdå Andreas Roman
Andreas:
Jaha, Rebecca. Då var vi snart klara. Det känns bra att avsluta det här hos dig. Jag har köpt lite bubbel, jag tycker vi skålar. Jag har egentligen bara en avslutande fråga till dig. Alla har svarat på den, du kommer inte undan.
Rebecca:
Jag tror jag är redo.
Andreas:
Okej. Hur mörkrädd är du?
Rebecca:
Jag är så sjukt mörkrädd. Sådär Twin Peaks-rädd. Tanken på susande trädkronor i en becksvart skog kan få mig att kräkas. Åh Twin Peaks förresten. Såg introt häromdagen och fick en tår i ögat av rörelse. Vilken populärkulturell skolning i äkta rädsla. Fast jag snart är 30 år gammal får jag skräckhjärtklappning när jag tänker på Bob som kryper över soffan.
Andreas:
Skoja inte. Twin Peaks är själva definitionen av stämning utan förklaring. Hela serien bars fram på lager av dova ljudlandskap, vajande trädkronor och bisarr dialog. Man var aldrig trygg och hade alltid känslan av att någonting alltid var fel, någonstans.
Rebecca:
Men det ska också sägas att i det praktiska vardagslivet, inne i stan, är jag aldrig mörkrädd längre. Känslan kryper mest fram när jag är ensam i mina föräldrars stora ensliga hus på landet.
Andreas:
Då har jag en bok till dig. Som du inte ska läsa när du är ensam i det huset.
Vi vill veta vad det ar for bok…
Jag erkänner, jag syftar på min egen Mörkrädd.
Så låg är jag.
(men tatuerad likväl)
Vad var det för bok? :)
http://www.morkradd.se