Jag tjatar vidare om Filter

Skriver väl ett samlande inlägg om tidningsskrället nu då. Här kommer några blandade popjunkietankar om första numret.

Premiärfesten var förvånansvärt opremiärig. Nästan bara ett gäng jobba-med-media-typer som stod och glodde på varann. När Kleerup spelade applåderade ingen. På Karin Winthers dansgolv dansade bara Pagrotsky. Jag saknade bland annat en officiell introduktion från redaktionsmedlemmarna. Hade det varit min släppfest hade jag tagit mikrofonen och pratat. Hälsat välkomna, berättat någon anekdot, introducerat någon gäst. Nu hände inget av officiell karaktär. Folk gick innan elva (men vi hade rätt kul så länge vi stod på benen).

Själva tidningen är dock ljuvlig och varm. Formatet är ju en liten pärla i sig. Tonen är undervisande utan att vara mästrande och skön slöläsning som för mig räckte gott och väl över en hel helg. Mer traditionella magasin snittar jag annars på en kvart. Men här tyckte jag att många teman sammanföll med mina egna referensområden just nu. Intervjun med Jesper Kouthoofd är fan-ta-stisk, bilderna i plastjobbet obehagliga så jag inte slutar tänka på dem, artikeln om Thörnström undervisande på ett sätt som gör att jag sätter mig och googlar ryska surdegar och Guide Michelin. Och så det där med att ruccola skulle ha hetat raketsallad en gång (jag som bloggat om senapskålen) men raketsalladen känns inte bekant, nej.

Minus: omslaget med ankan är inte så kul, kultursidorna mot slutet inte heller. Och payoffen ”för dig som vill veta mer – först” tycker jag är lite väl kaxig för en varannanmånadtidning. Ska bli intressant att se om de lyckas upprätthålla den aktualitet de utlovar.

Intressant förresten att omslagshistorien om hur plast förstör miljön dyker upp som huvudstory även i den här månadens Vice. Inte samma text rakt av, men samma huvudperson: Charles Moore. Läs Vice-versionen här.

Dela: