Teamwork hemma hos familjen popjunk
Sedan Camden brann har jag haft engelska nyhetskanalerna på i bakgrunden. Igår satt jag och jobbade framför sändingarna från Bafta och hade hela tiden gravidscannern på. Jag samlar nämligen på gravida kändisar i snygga klänningar till Grossessan*
Nåväl. Bakom en person skymtar jag en jättemage iklädd grå satin. Ser dock inget ansikte men jag ser hennes partner som jag känner igen.
Jag: åh vem är han?
Min man: vem då?
Jag: åh du vet, han den där långe gitarristen i ett stort engelskt band. Han har läppstiftsläppar och liksom en utväxt indiefrisyr. Lite vågig mittbena.
Min man: han spelar inte bas då?
Jag: jo!! I kanske Coldplay, eller Travis! Han heter nåt på… eh…
Min man: googlar Travis + basist och har svaret
Jag: jag måste gissa vad han heter!
Min man: det börjar på D.
Och så håller jag på en stund och gissar fel. Jag tror bland annat att hans namn börjar på N och att efternamnet är ungefär ”så här långt” och måttar ca tre cm mellan tummen och pekfingret.
Till slut visar min man mig rätt svar: Dougie Payne. Och idag läste jag hos BBC att hans fru (skådisen Kelly Macdonald) mycket riktigt är höggravid, hittade en massa bilder också.
* Som fick fint omnämnande i Expressen Fredag häromsistens, och i Svenskans Min Helg dessförinnan. Kul!
Ja, lilla Kelly McDonald är inte så liten längre men det var ju ett tag sedan Trainspotting gjordes. Men du, jag hade typ samma problem som du, kunde liksom inte fatta varför han var där först, men ju längre kvällen gick insåg jag ju att de hörde ihop. Visst var det riktigt pinsamt med alla ljudproblem, eller var det bara min teve som lät helt konstig de första tio minuterna. Inte för att jag är världens största Jonathan Ross fan men man hörde ju knappt vad han sa i sin inledningsmonolog. Tråkigt att det hände just i år när alla ögon var fixerade på BAFTA att det inte kunde fixas snabbare. Riktit njöt att inte Keira Knightley fick något, överskattad är hon tycker jag.