Parksommar på Skansen
Ja det känns ju piggt att recensera Parksommar nästan en vecka senare men here goes.
Säkert var så himla bra så klart. Ingen, alltså i-n-g-e-n kan komma i närheten av de kluriga Norlinska texterna. Fast jag kan texterna från skivan både myste och fnissade jag åt favorittextavsnitt när de sjöngs live. Sen tycker jag att stämningen var lite sval faktiskt, interaktionen mellan artist och publik kom aldrig igång. För mycket poserande hipsters? För tidigt på kvällen? Men energin på scen var underbar och duetterna vackra. Och dialekten sen, att det kan vara så fint att sjunga å,ä,ö? Tur för mig som verkat gått tillbaka till fosterstadiet dialektmässigt, ni skulle höra mig prata alltså, värre gnällsbältesdialekt har jag nog aldrig kört med. (Fast Säkert-norrländskan är ju hundra gånger coolare så klart).
Salem al Fakir var mindre pianobaserad än jag hade trott. Eller, han spelade ju piano mest hela tiden och for omkring på scen som en allsångsledare, men låtarna var rätt distade och gitarriga. Det var ett ok framförande men långt och mest en transportsträcka. I min värld hade Salem fått börja och Säkert varit där i mitten.
Moneybrother är ju fantastisk. Inte så att hans musik är den bästa jag hört, men hela hans uppenbarelse kan vara en av de mest kompletta jag sett på länge. Han är en riktig rock star, en av få vi har här i landet, och det genomsyrar både energi och framförande. Sen klär han sig som en gud också, har ni sett senaste King? Min favoritlåt med honom, Blow him back into my arms, var också konsertens bästa tycker jag. Men så gick jag ju hem under introt till Reconsider me också, jag kan ha missat något.
Sen måste jag säga en sak som jag alltid tänker på konserter: extranummer är överskattade. Eftersom extranummer numera är standard känns det duktigt hycklande att som publik låtsas om att man är bestört över att inte få se artisten igen och bara måååste ropa tillbak den. Jag vill att artister ska ropas in när magen skriker efter mer och när själva ovationerna ger ståpäls i sig (som på Antony i somras). Men jag är fullkomligt ointresserad av att artister tjuvsparar paradnummer till sist bara för att gå av scen i fyra minuter, röka lite, kanske gå på toa och sedan komma tillbaka upp igen och först då spela den låten som alla kom för att höra.
Måste understryka att det här inte var något som bekymrade mig särskilt under Parksommar men jag hatar extranummer-mönstret rent generellt.
Fast allra värst är ju när en svensk publik ropar ”one more time” under inklappningen av en utländsk artist. Brr.
Apropå extranummer så jag tyckte att det var lite lustigt att publiken inte ens klappade särskilt mycket innan artisterna kom in på scenen igen. Eller, det kanske bara var Salem när jag tänker efter.. Kändes lite självgott på något sätt.
Jag gillar din blogg!
Jag håller helt med! Alla vet ju att paradnumret ska komma så varför ska man låtsas som att det inte gör det. Däremot var jag på en underbar liten konsert med Stephen Simmonds på Polstjärnan (tror jag att stället hette) och då blev han inropad så många gånger så att han körde en låt i repris för att repertoaren var slut… Ståpäls.