The Simpsons Movie
Efter gårdagens läsarstorm har jag alltså bestämt mig för att skriva om Simpsonsfilmen först. De andra inläggen kommer också inom kort, och Bondhustrun: jag önskar jag hade konsumerat hår men det närmsta jag kommer är när hårmanen trasslar in sig i munnen när jag försöker äta. Kort hår: 1. Långt hår: 0.
Nu till The Simpsons Movie. Filmen fokuserar förvånansvärt mycket på kärnfamiljen även för att vara Simpsons. Det är pappa-son-dramer, mamman som familjens stomme (i och för sig Marges ständiga roll, men ändå) och så stackars Lisa som skuffas undan till att bli en bifigur. Jag trodde inte jag skulle säga det här för i tv-avsnitten är det den stora behållningen men: filmen är för mycket Homer.
Å andra sidan är ett av dessa Homer-moment filmens bästa. I inledningen träffar Homer en ny vän, en gris, och de olika sekvenserna som skildrar deras relation är fantastiska. En redan klassisk scen finns här: Spider Pig. Om du i stället klickar här kan du se samtliga scener där Homer hänger med sin rosa lille vän. Spoilervarning!
Jag gillade däremot inte alla actionmoment. Det var motorcyklar i velodromer, miljarders med helikoptrar, stiffa militärer, en skanderande mobb och så vidare. Väldigt högljudd film (jag hatar ju störande ljud. Och ogillar action). Det känns lite trött att en film av den här digniteten måste innehålla vi-mot-dem-politik och ”bara en familj kan rädda stan från undergång”.
Men jag gillade verkligen att man här fick se längre scener och mer av karaktärerna. Längre dialoger och fler nyanser till många Springfield-bors personligheter. En grej som har fastnat är att Homer och Bart sitter och äter i en scen och man får se jättemånga tuggor (även inifrån Homers mun faktiskt, jag tror inte jag sett den sidan av honom tidigare). Och när Bart känner att Homer väljer grisen framför sin egen son utvecklar han en rörande (smått förälskad?) förlorad-son-relation till grannen Ned Flanders.
Bara en sån sak förresten – Homer intar annat än öl och munkar.
Däremot saknades flera Springfield-favoriter nästan helt – Moe är bara med mycket kort t ex, samma sak med Mr Burns. (Sidospår: jag har börjat gilla Ralph mer och mer sedan min syster påpekade likheten mellan honom och min son. Ralph är också bara med en kortis, om än i den minnesvärda första scenen).
Sammanfattningsvis är jag glad att jag sett The Simpsons Movie men tycker inte den motsvarar all förhandshajp. Den är inte värd Jane Magnussons femma i DN t ex. Jag tycker den är en klassisk trea.
Vilken utmärkt recension, den sammanfattar väldigt bra vad jag tyckte om filmen. Jag hyser ju nån slags kärlek till grisar och det var såklart en stor behållning (fast det där sexuella på slutet kunde de ha besparat mig ;)
I övrigt så hittade brorsan (som är mer Simpsonsfantast än mig) massor av roliga flirtar med fansen, typ nån ambulans som varit med i tidigare avsnitt.
Absolut roligast i filmen är hysteriska kattkvinnan och i början när Ralph (är det väl?) står på den där filmbolagsgrejen och tutar det där du vet (bra förklaring, ehum)…
Jag blev lite besviken på filmen faktiskt. Den var ju helt klart bra, men på allt och alla verkade det som att det var det mest fantastiska som uppfunnnits sen hjulet. Tror mycket av hajpen beror på att filmen funkar hela vägen, vilket säkert är svårt när man gör film baserat på en serie. Och alla fans är säkert jättelättade över att det inte blev fiasko, men ändå, högsta betyg är väl att ta i lite?
Men vad hände med grisen? Yes, han svek Homer där och allt, men vad hände sen då? Vart tog Grisen vägen???
I övrigt skrattade jag som en över-excited tonåring hela 90 minutrarna… Annars brukar jag va ganska svår att imponera på, men det var ju real Simpson humour.