Popjunkien

Tåg, hästar och Youtube

Jag har visat min son Youtube och han såg ljuset. I går morse satte han sig själv i stolen framför datorn och tittade på oss med ett manande öga och en upprepande önskan: ”tåg, tåg, tåg”. Så jag sökte fram klipp med Thomas the Tank Engine. Serien som är mest känd av äldre generationer för att Ringo Starr gjorde rösten under en period.

Men det brydde sig Bobo inte om, han tittade glatt på tåget en stund innan han hoppade ner och lekte. Han kan förresten låta som ett tåg, sådär chk, chk, chk-aktigt. (Lite som bandet haha). Om ni förresten visste hur mycket olika klipp på tåg det finns att hitta, t ex folk som filmar inkommande tunnelbanetåg eller filmar ut genom fönstret under en resa i kollektivtrafiken.

Andra populära klipp hos oss är hästar. Den här tittar vi på ganska ofta. Jag har också sökt fram lite travklipp, hellre Prix d’Amérique än galopp liksom. Bobo tycker sorten på hästen spelar mindre roll, så länge han får göra gnäggimitationer. Han har en ny tröja med en häst på magen och den klappar han stolt på.

Än så länge har vi inte nått Cara mia-träsket, men det kommer väl.

 

Spya Hovrätt

Nu är ”Tv-profilen” slutligen dömd till en månads fängelse och jag fastnar för den här formuleringen i Aftonbladets artikel om detta.

”Nu har han dömts för innehav av 0,73 gram kokain på Spy Bar i Stockholm”.

Jag tänker på två saker:
1) är han dömd för innehavet just på Spy Bar? Hade det varit ok att bära 0,73 gram knark på annan plats?
2) eller blev han faktiskt dömd inne på Spy Bar? Kanske tjänstgjorde nattklubben i eftermiddags som förhandlingsplats för Svea Hovrätt.

Undrar hur det kommer gå med Youtube-listan när han sitter i finkan?

 

The Sarah Silverman program

Precis som alla andra gillar jag Sarah Silverman. Jag tycker hon är rolig, modig, bråkig och äcklig. Därför blir jag glad över att läsa att SVT ska börja visa hennes The Sarah Silverman program. Det kan involvera lite för många kroppsöppningar för min humorsmak, det blir lätt lite Jackass över det, men låt oss se. Start i SVT2 onsdag 16 januari 2008 kl 22.50.

Här är hon i en av höstens Silverman-snackisar. Den om Paris Hilton och fängelset.

I en helt orelaterad händelse gjorde jag häromdagen precis det hon också sa under samma MTV-presentation. Jag såg nämligen några sekunder av en rockumentär där Cisco Adler var med. Jag googlade honom, snubblade över citatet från Sarah och googlade vidare och… ja. Såg vad hon menade.

”I don’t see any movie longer than Cisco Adler’s balls. Google it. It’ll be a great later laugh.”

 

Popjunkig önskelista

Ulrika och Bondhustrun (någon fler?) utmanar mig att skriva önskelista och jag lyder gladeligen. För tre år sedan skrev jag i bloggen att jag önskade mig en borrmaskin. Jag fick två stycken plus en skruvdragare. Så om du får den här uppmaningen är det nog bäst att du också svarar!

1) Jag önskar mig att säsong 3 av How I met your mother börjar på svensk tv snart. Alternativt att någon laddar ner den och bränner den till mig.

2) Jag skissar på en långresa till våren. Därför skulle jag gärna få en guidebok över resmål i USA. T ex New Orleans.

3) Jag önskar mig även ett helt exemplar av Skönhetens Linje. Gissa fiaskokänslan när jag kom till det jag trodde var slutet och bara det kan inte knytas ihop redan? Mycket riktigt. Mitt recensions-ex var bara halft!

4) Jag önskar att Top Model Sverige aldrig mer kommer tillbaka.

5) Jag önskar att mina gamla glasögon inte kommer tillrätta nu när jag köpt svindyra nya.

6) En iPod med video skulle jag dock vårda ömt. Här finns ett ”vilken iPod är du-test” som jag måste göra känner jag.

7) Jag önskar mig att jag och Annika Norlin blir bästisar.

Hur många ska man skicka vidare till? Jag får beslutsångest av att välja några. Tänkte spontant på Olle, Johanna, Fashio och Tove, så kör ni! Och Bäbisarna och Hanna om inte ni redan har svarat? Och Anna och Micke och Ulla!

 

Tramsbyxa

Om du som jag är intresserad av minijunkiesar måste du läsa Tramsbyxa-bloggen hos Mama. Roliga Rebecka Åhlund bloggar om sin dotter Bettys kläder. Förutom att Betty har så snygga kläder att man vill ha dem själv är varje inlägg mysroligt och högintressant, trots att det ”bara” handlar om barnkläder.

Dessutom har Mia Skäringer också börjat blogga. Hon är ju en annan som känns bästisrolig i precis allt hon tar sig för.

 

Nya glajjer, nya tv-program

Idag har jag hämtat ut mina nya glasögon så nu kanske jag kan börja kolla på tv igen efter tre veckor utan. Det har gått så långt att jag inte längre orkar kolla på långt håll utan glajs, oavsett om det handlar om tv, konserter, köra bil eller tjuvstalka snyggt klädda människor.

Så, med anledning av mina nya pigga ögon, några snabba kommentarer om West end star:

a) Det framgår inte riktigt varför de letar efter musikalartister i Sverige.

b) Varför är alla som är intresserade av musikalkarriärer så… kristna? De är så käcka, fina och alerta. Juryn är också snäll och käck. Jag känner mig snäll och käck bara av att ha detta på i bakgrunden.

c) Och av alla människor i hela världen är Magnus Carlsson programledare. Why?!

 

Magasinet Filter

Snubblade över intervjutidningen Filters hemsida i helgen och blev så sugen att jag sajnade upp mig på en provprenumeration med en gång. Mattias Göransson är chefredaktör och Ika Johannesson är redaktör och bara det säger ju hur bra det har potential att bli.

Första numret kommer 18 mars. Dummyn finns på bild hos Dagens Media.

 

Lattemamman, del 1 av 2

Jag får väl skylla mig själv som läser det konstiga reklambladet PS Red Pages som ges ut i samarbete med Dagens PS. Det är omodern skrift som, om jag förstått det rätt, endast innehåller annonser. Alltså är alla texter och reportage smygreklam. Förutom att den har grabbiga vinjetter av typen ”Framtiden” (för hemelektronik) och ”Gör henne glad” (för chokladogram) innehåller den mest gammal skåpmat. För hur spännande känns en singeldagbok år 2007? ”Miss M på jakt efter kärleken” skriver om zzz… shopping och snark… ett ex som blivit pappa och om att hon hänger på Riche med väninnorna fast hon hellre gäääsp… vill vara med sin nya man.

Men det som stör mest är det annonspaket som varit med de senaste två numren: reklam för ett café i Stockholm och ett hotell i Sälen som tillsammans erbjuder ”lattemammor” en ”modern husmorssemester”. Kort sagt går det ut på att man kan hyra en lägenhet tillsammans med en väninna, med plats för varsitt barn och med möjligheter att gå på behandlingar och åka skidor. Och så får man ett ”light” barnvaktstillfälle under en helg (vad de nu menar med light barnvakt, kanske någon som håller ungen under den tid det tar att sörpla i sig en latte?).

Vi förstår hur man valt att positionera sig, jag ger dem att de tänkt smart kring sin målgrupp. De vill nå mammalediga från Stockholms innerstad, sådana som har råd att åka på ”modern husmorssemester” med väninnan och hennes barn. Och som tydligen är beroende av latte – de använder ordet nio (!) gånger på en sida. Skrattfest när de räknar upp vad som ingår i paketet och avslutar med ett ”Caffé Latte a la xxhotellet, förstås”. Som att de på riktigt tror att det enda som är viktigt i nyblivna mammors liv är att sörpla kaffe!

Det är svårt att lyfta enskilda dåliga saker när hela grejen är så befängd. Bland annat det faktum att kvinnor förväntas ta med barnen på en avkopplande semester. Eller att när man nu åker iväg på en torsdag till söndag-resa som riktar sig till mammor inte får tillgång till fler barnvaktstillfällen än ett. En lightpassning märk väl. Då kan man väl lika gärna stanna hemma?

Jag hatar termen lattemamma. Både som skällsord och som konstaterande. Klart som fan man fikar en del när man är föräldraledig, vad ska man annars göra? Vi har inga lokaaaler (nej, nu skojar jag). Jag tror ändå inte att mammalediga fikar mer än genomsnittliga gymnasieelever, eller för den delen lärarna i lärarrummet eller folk som jobbar inom industrin och har fikaraster på konstigt bestämda tider som 07.13 och 14.32.

 

Olle Ljungström

Gud, jag skamsköljer så i tv-soffan. I somras när jag var ute en kväll så pekade mitt sällskap på en kille i baren och bara ”det där är Olle Ljungström”. Jag tappade hakan. Så annorlunda han såg ut! Långhårig och kratrig i ansiktet och liksom… lite kortare och ganska mycket fulare. Jag frågade flera gånger om personen var säker på sin sak. Det var hon.

Så jag har pekat ut den här mannen för andra nu. Återberättat historien och bara tänk han som var så stilig och oj vad han har chanserat. Min man skrattade mig rakt i ansiktet när jag teaterviskade ”Olle Ljungström” på tunnelbanan en gång och sedan har det blivit lite av en beef oss emellan. Han tycker jag är lättlurad medan jag har hävdat att folk visst kan ändra utseende.

Så kom då dagen då Olle Ljungström gästade ett tv-program, kvällens EKG. Lång, stilig, korthårig. Som vanligt.

Den andre mannen jag sett lite här och där, med långt hår och kratrigt ansikte, är alltså någon helt annan.

 

Ett val som inte är ett kval

Det bästa med att vara vuxen* är att man kan välja själv. Vill jag äta ostbågar till middag så gör jag det. Fast jag kan i och för sig inte välja allt, som att låta bli att betala räkningar, det måste ju göras så man inte blir föremål för Lyxfällan. (Ärligt talat, hur tänker folk som gömmer räkningar under sängen?)

Nåväl. Idag har jag gjort en annan typ av val. Jag har valt bort något roligt. För trots att jag rätt gärna vill gå på Bruce Springsteen så känner jag att jag inte orkar. Tempot är för högt just nu, det enda jag vill göra efter avslutad dag är att åka hem och leka med mitt barn, kolla En spricka i kristallen** (och säkert smygjobba lite). Så då gör jag det!

* av många, många saker som är bra med att vara vuxen. Vuxenheten rules! Ska återkomma i ämnet när jag till slut skriver om Säkert! på Cirkus.

** i senaste Rodeo skriver Björn af Kleen intressant om ”En spricka i kristallen”. Råfina bilder också, tagna av ?? (jag får uppdatera sen, har inte tidningen framför mig) och hinner inte ladda ner pdfen heller. Jag valde för övrigt att närvara vid Rodeo-releasen i fredags, det var det värt.

 

Om kändisjournalistik

Johan Wirfält har också skrivit om ”det nya” engelska skvallret. Läs lång artikel hos DN.

Vassa Eggen kommenterar.

 

Jenny Wilson i Musikbyrån

Jag har varit lite less på Musikbyrån under hösten, framför allt deras mellanstadietematiseringar av sorten ”det är tio år sedan britpopen var som störst, nu kollar vi på den brittiska musikscenen idag”. Som om det inte hänt något där musikmässigt sedan Blur!

Nåväl. Allt förlåtet. För ikväll visar de ett dokumentärt reportage om Jenny Wilsons arbete med sin uppföljare. Jag som varit så nyfiken. Har inte hört något om eller av Jenny sedan Australien-turnén i våras.

21.30 på tvåan.

 

Allt hänger på håret

Där lite lustigt att de två supporterkillarna som representerar AIK och Djurgården i den här artikeln verkligen representerar sina lag. Håller man på AIK har man rakad skalle och heter Jimmy, håller man på Djurgården har man fluffig backslick och finskånskt efternamn.

Typ.

 

Blandad kompott en onsdag

Jag har inte en lugn stund över. När jag har det tänkte jag blogga om den urhärliga Säkert-konserten i måndags. Men nu ska jag jobba vidare och sen ska jag sjunga den här låten i jobbets Singstar-battle. Efter det ska jag äta julbord på East för fjärde året i rad.

Vad jag har på mig? Näe, bara MINA UPPHITTADE STÖVLAR! Underbart hur det kan funka i rätt stor stad och i ett tättbefolkat tunnelbanenätverk. SL:s hittegodsavdelning luktade som på Myrorna och bemannades av stans vänligaste själar. Jag grät nästan en skvätt igen när jag återförenades med min skopåse.

 

Beliy Plaschik

Är det något jag förknippar Tatu med är det dramatiska videos. Ja, och så deras låtsaslesbism och okunskap i engelska förstås. Jag har inte hört något om dem på länge nu men Popbitch tipsar om deras nya video. Dramatisk även den: Julia (som är höggravid med sitt andra barn) arkebuseras på slutet.

 

Driftigt

Jag älskar folks uppfinningsrikedom. Här en man som gjorde falska pantburkar med hjälp av toarullar och streckkoder. Så fiffigt! Jag är uppriktigt nyfiken på hur han kunde tillverka koder som faktiskt fungerade.

 

Ytligt utspel kräver ytlig bikt

Idag är jag inte så ledsen över de förlorade stövlarna längre. Anledningen.

Över huvud taget är jag väldigt tillfreds idag. Softar till VH1:s Alternative Music Weekend medan jag gör en mental not över vad jag ska ha på mig på kvällens galej. Bredvid mig har jag en man som spelar gitarr och ett barn som om och om igen ropar ”et, to, tea” och sedan hoppar från en tröskel.

Har för en gångs skull gjort upp en sorts plan i förväg. Allt för att inte hamna i den klassiska ”vart ska vi gå”-koman. Hatar att inte ha koll på utekvällen, bakom varje tömt ölglas lurar faran i att tappa sugen om man inte vet vart man ska gå senare. Men enligt Kalendarium har den här kvällen mycket stor potential. Jag tänker inte jinxa det genom att säga exakt vad jag vill göra men det börjar förhoppningsvis med öl i plastglas och slutar med förstklassig dans på femställe.

 

Användbart ord som jag älskar:

Smaltjock.

 

Privat ilska och ledsenhet

Jag kan inte med ord beskriva sorgen över att jag idag glömde en påse med ett par nyputsade, nyklackade svarta stövlar i på tunnelbanan. Jag är så jävla jävla ledsen att jag faktiskt gråtit lite.

Det är inte bara förlusten av ett par (apsnygga, de enda jag har-hade) stövlar som är tung. Det är också vetskapen att jag, som inte har någon som helst tid till något annat än måsten, inte kommer hinna köpa några nya.

Plus att jag vet att det är kört, det finns inte ens några fina, nya skor att köpa. Sån tur då att jag skaffade ett par snow joggers för att ha i vinterns snölek, jag får köra dem överallt under resten av vintern. Kul.

 

”Kom igen nu för fan Billy”

Han verkar svära mycket den där Anders Gerdin. Billy Butt har skrivit en väldigt konstig och lång text om Aftonbladets chefredaktörs avgång.

Språket de två männen emellan låter som dialog i svensk B-film. Vilket är lite intressant nu när tv visar filmerna på Camilla Läckbergs böcker. Där är pratet ungefär på samma nivå. ”Men för i helvete Mellberg” och sånt, som ingen säger i vardagligt tal.

(jag generaliserar, jag har sett sammanlagt femton minuter av de olika filmerna, men tillräckligt mycket för att aldrig vilja se mer).