CRFN och sköna snubbar
Caroline Ringskog Ferrada-Noli är ganska ny skribent på Sidbloggen. Och jag vill här uttrycka älsk för att hon bidrar med fördjupande perspektiv bortom ”nytt nummer ute nu”, för att hon drar ;pppPPPpp-skämt i redaktionell miljö och att hon återigen belyser bristerna i hyllade Filter.
Den här gången om hur en butter stockholmsjournalist beskriver samerna precis så stereotypt han hade för avsikt att inte göra, och att han ger sköna reklamsnubbar (med rätt långsökt samekoppling, ändå? väl?) precis den reklam han hade för avsikt att inte ge dem.
//
Räknefeministen i mig är för övrigt lika aktiv för varje nytt nummer av Filter. Det är inte svårt att konstatera att tidningen som skrivs av sköna snubbar helst också handlar om sköna snubbar. #14 var fördelningen 2 av 12, i #15 var siffran 12 vs 3.
Och när kvinnor är med är de påfallande ofta omslagsflickor och/eller så fokuserar man på deras svagheter. Som den i sommar väl spridda nyheten om att Annika Norlin vill byta jobb. Fast det ville hon ju inte alls.
(Läs mer…)
Idol 2010: Linda = Popstars-Linda
Jag har tyckt det varit något bekant över Linda Eriksson som är med i Idol 2010-uttagningarna. Först ikväll kom jag på det. Det är ju Linda från Popstars och Supernatural (senare Caught Up)!
Sen sist verkar hon ha testat både en och hundra olika vägar fram till en musikkarriär. Bland annat det tveksamma artistefternamnet Maxx och den tveksamt textsatta singeln ”I need to be naked with you”. En låt som Madonna tydligen ska ha nobbat. Gissa varför?
Nu hoppas jag hon får chansen att gå lite längre den här gången. Hon är definitivt en av de intressantaste hittills.
Och så vet vi ju att hon kan rappa också, höll jag på att skriva.
(Vad tycker jag annars om årets säsong? Mja, har rätt svårt för den där Erik Grönwall-effekten där alla sjunger så jäkla HÖGT. Kan hända att det blir årets störmoment).
Lady Kötta
Okej, vi har tidigare gått igenom fascinerande företeelser som Köttskolan, köttsemla och titeln köttchef.
Så gissa om jag tjoade av äckelmagad häpnad när jag såg en av Lady Gagas outfits på VMA: en köttklänning och ett par köttskor med kilklack.
Ovärdigt läskigt resursslöseri, tycker jag.
Lady Kötta
Humorbloggar
Jag satt i juryn för Blog Awards förra året och jag vet hur svårt det är att snyta ur sig blogglistor på beställning och med begränsad tid. Det är synd, för återväxten i bloggtoppen är rätt dålig. Och tittar man på vissa av kategorierna är alternativen rent bedrövliga.
Särskilt humorkategorin. Jag tänker inte recensera de nominerade men jag önskar så att folk kunde se bortom Schulmangruppen när det ska recenseras bloggar år 2010. (Nu såg jag att det visst Guldpennan Alex var nominerad till, men det är lika illa). Jag har dessutom svårt för bloggar som är etiketterade som roliga. De bubbelfnissigaste upplevelserna har jag inte när jag vartannat år klickar mig in på Tjuvlyssnat, om man säger så.
Därför är det min plikt att dra ett bloggkunnigt strå till stacken. Vill du läsa bloggar som är roliga på riktigt ska du t ex börja med de här.
Tuffast av alla. Josefine skriver underfundigt om det mesta och bygger fantastiskt roliga bilder av ett vardagsliv. Hon kan konsten att skoja om sitt förhållande på ett smakfullt sätt. Inte sådär ”nu jävlar har jag bokat in massage för dyra pengar som gubben min får betala höhö” som vissa andra håller på. (Jag står inte uuuut med folk som raljerar över sina partners över huvud taget, särskilt inte på nätet. Nej jag tänker inte länka, ni vet kanske vilka jag menar ändå).
Bloggfrossa. Det är inte meningen att förminska Mikebike här genom att nämna honom jämte sin roligare flickvän. Men det är ett faktum: allra störst behållning av av de här två bloggarna har du om du läser båda. De har för jävla rolig jargong dem emellan och Mikebike har ett särskilt bra språk (en Guldpenna if you wish) som alltid är underhållande.
Linnea Wikblad. Så sjukt rolig, men även lätt melankoliskt allvarlig emellanåt. Linnea är någon som jag hoppas och tror kommer ha en plats i mediesverige för alltid. Hon pluggar radio i Pite, en stad jag i stort sett bor i själv med tanke på att nästan alla mina kollegor kommer därifrån. (Överdrift, det är 3 pers av 12, men ändå! Helt många! Fler än folk från Göteborg: 0 st).
Tommie X. Ibland skrattar jag så tårarna rinner åt bitchiga inlägg med snygga människor och roliga referenser. Som hans djupa analyser av Tre Kronor. Eller att han börjar ett inlägg med ”hej bloggjävel”. Eller listar favoritnamn och tänker kalla eventuella pojkar för Ettan och Tvåan i stället för att ge dem riktiga namn som Rex och Star.
The Viktor Report. Det kanske är en självgod liknelse men Viktor gör nu det som den här bloggen en gång i tiden var riktigt bra på, och det jag skulle fortsätta göra om jag var en heltidsbloggare. Snabba kommentarer om samtid och popkultur med regelbunden uppdatering. Oavsett om det är kvällstidningskritik eller politikanalys så är det alltid roligt och väldigt i tiden.
Jag var inne på det redan förra året. Anna Björklund är så smart att det gör ont, och dessutom rik och snygg och jätteyngre än du. Det är inte alltid jag håller ungdom före vishet men här är det i en så unik kombination att det måste uppmärksammas. Anna bloggar inte så mycket, men twittrar desto mer.
Avslutningsvis en länk till ett redan klassiskt inlägg hos i en episkt rolig blogg: Jonas AD om Blidösundsbolagets affischkampanj.
Tommys mamma i Klassliv
Dvs Sonja Hejdeman, som utpekades i kommentarsfältet redan 2006. Hoppsan! Men som Jo skrev då så var det ont om bilder på henne då, och definitivt bilder som visade gluggen.
(Jag skäms en aning över att jag suttit med svaret framför mig så länge. Men det är när man kikar bakåt i bloggen som man inser hur snabbt tekniken går framåt. För fem år sedan kunde man uppenbarligen inte adressöka (eller knappt bildsöka) kändisar. Då var det också mycket ovanligare med videoklipp på gamla tv-serier än vad det är nu. Den här bloggens första Youtube-klipp publicerades för lite mer än fyra år sedan. Dvs rätt långt efter den här efterlysningen drogs igång).
Men nu har jag i alla fall fått lite ro i själen. Tack för engagemanget allihopa!
Jag vet vem hon är nu!
Jag gjorde som jag sa igår, och som kommentatorn Michaela också föreslog. Sökte på alla som bor på den adressen och träff nummer sju var vår mystery woman. Tog sedan typ tre sekunder att hitta’na på Youtube.
Nästan löjligt enkelt med andra ord. Men jag skyller på att jag inte aktivt letat efter henne sedan internetsnoket förenklades.
Vem hon är? Jo, hon HAR spelat elak mamma som många i min ålder nog känner igen.
Men inte i Ebba & Didrik utan i…
Glasögon och linser – en följetong
Visste ni att man får sämre syn av att vara gravid (och amma)? Det gjorde inte jag, varför min synförsämring kom som en CHOCK. Jag ser nu så dåligt att jag måste ha glasögon hela tiden. Vilket är roligt på sitt sätt, för det ÄR ju snyggt med glasögon, men jag har bara ett par bågar i storlek nörd.
Och jag tycker det är trist att se ut på ett och samma sätt oavsett om jag är i lekparken eller om jag är ute på klubb i höga klackar och coola kläder. Jag vill kunna se olika ut även i fejset. Därför ska jag nu ta två steg i min optikkarriär: 1. skaffa ett andra par glasögon och 2. prova ut linser.
På fredag går jag till optikern och ska passa på att lära mig mer om de här gravidrelaterade synproblemen.
Men mer om det kommer ni kunna läsa hos Glasögonstylisten!
Hej detektiver!
Det verkar som det inte går att kommentera just nu, vilket är tråkigt eftersom jag behöver all er kraft för att lokalisera skådespelaren-vi-inte-vet-namnet-på. Jag har mejlat mitt usla webhotell för att lösa det.
Update: nu funkar det att kommentera igen!
En positiv sak är att det är enklare nu än för fyra år sedan att nätsnoka när man har givna variabler.
Jag vet var hon bor, till att börja med, och med den adressuppgiften kan jag nog komma långt.
Återkommer!
Jag såg HENNE
Förra veckan missade jag världens chans att knyta ihop åtminstone en öppen ”vem/vad/hur var det”-tråd i den här bloggens historia.
Vi börjar med att backa bandet:
För fyra år sedan såg jag en skådespelerska som jag kände igen men inte kunde placera. Jag skrev ett inlägg om det och många läsare engagerade sig i att försöka lösa gåtan. Vissa har återkommit till inlägget långt senare.
Jag har vetat att sannolikheten är stor att jag skulle kunna se henne igen. För hon verkar bo på en särskild adress på Götgatan och jag jobbar bara några kvarter därifrån. När jag har gått förbi har jag spanat med svannacke för att försöka få en glimt igen. Ja, lite som när jag går förbi Thåströms gamla adress här i kvarteren.
Men jag har varken sett henne igen eller kommit på vem hon är.
Förrän. Min första arbetsdag förra veckan och jag var lite sen på väg hemåt. Ska jag jobba när jag har liten bebis hemma måste jag vara strikt med mina lediga stunder, så är det. Så jag rusade in i tunnelbanan, tog rulltrappan neråt. Och i mötande rulltrappa på väg uppåt står där den okända kvinnan.
Min impuls var att vända och springa uppför trappan. Alternativt åka ner och vända för att springa upp igen bakom henne. Stoppa henne och bara vem ÄR du nu igen?! Sånt är vardagsmat för mig, jag pratar alltid med folk i det offentliga rummet.
Samtidigt hade jag ett så intensivt längt efter min bebis i hela kroppen. Och jag var redan sen. Det fanns inga marginaler till slentrianåkande i rulltrappor! Så jag lät damen i fråga åka vidare oantastad och jag fortsatte hemåt för gos med min Levi.
Och nu sitter vi här i fortsatt okunskap.
Hon hade förresten blekt håret.
Cliffhanger
I nästa inlägg ska jag återkomma till den här ännu olösta gamla gåtan.
Björkfestival
Som många andra har jag idag myst åt Robyns version av Hyperballad.
En låt som alltid varit en favorit med Björk, inte minst i versioner som denna hos Jools Holland för 14 år sen. Och som en bonus är hela klippet så perfekt 90-tal, ner till minsta streck med den bruna läppennan.
Sen körde jag en youtubefestival och lyssnade på andra oemotståndliga Björk-låtar. Som Joga – även den en total nittiotalsbomb. Jag köpte CD-singeln (jag vet) när jag bodde i London 1997 (jag veeet).
Och vilka gravidplagg är förresten helt överflödiga?
Här kan jag inte vara helt kategorisk. Det är ju trots allt en smakfråga i vissa fall. JAG tycker att tröjor som säger ”BEBIS” är både fula och helt överflödiga, vem som helst kan ju se att det ligger en bebis däri. Fast då kanske man måste kalla fotbollens supportertröjor överflödiga också.
Men fokuserar jag på användbarhet och behov kan jag konstatera att nej, du behöver faktiskt inte:
Snickarbyxor
Bara för att du väntar barn behöver du inte klä dig som ett. Och det är väl heller inte särskilt troligt att du ska ut och snickra? Var dig själv närmast – om du som ogravid tycker om snickarbrallor så varsågod. Men om du som vuxen hittills inte haft användning för hängselbyxor kommer du inte ha det nu heller.
(orkar man förresten gravidkissa 100 ggr per dag med sådana brallor?)
”Gravidgördel”
Det som heter bumpband på engelska, vet ej vad man kallar det här? Det ser smart ut men är bara stökigt. För många lager och sitter garanterat inte uppe. Om det något jag själv har hatat under mina graviditeter har det varit att behöver dra upp, dra upp, dra upp hela tiden.
Så, om du har en glipa mellan bralla och topp betyder det att dina byxor har fel storlek, inte att du måste täcka glipan med ännu ett lager tyg. Satsa i stället på långa baslinnen och jeans med bra muddar i övermagemodell.
Gravidkoftor och andra ytterplagg
Om du har stor mage på vintern så måste du ha en jacka i modell större som du kan stänga, så är det. Men andra ytterplagg som koftor, kavajer och enklare jackor är helt onödiga tycker jag. Varför betala dyrt för en gravidkofta som du använder jättekort tid? Så länge du har baskläderna i ordning kan du köra med koftor och kavajer/jackor i normalmodell.
Råttsvansar i håret
Inget plagg, men väl ett gravidmode. Som att den som fått på sig sina hängselbyxor modell lekis plötsligt tycker att man måste matcha frisyren också. Min viktigaste tes i gravidmodeträsket är att inte tappa sig själv och plötsligt börja se helt annorlunda ut. Man kan bli så himla deppig när kroppen förändras, man sover dåligt, och plötsligt ser man ut som en barnrumpa också.
Brukar du ha råttsvansar annars också? Fortsätt för guds skull. Men en graviditet är inte tillfället att experimentera med frisyrer på något sätt (även om du kommer ha mer hår än någonsin eftersom du inte tappar hår under graviditeten. Det ramlar i stället av när barnet är ca 4 månader).
Andra no-nos: att sluta sminka sig, att ta på sig sin killes kläder (om man gör det för att man är uppgiven, det är tillåtet om man har smak).
Under min första graviditet drev jag Grossessan, Sveriges första modesajt för gravida. Den har jag inte tid med längre, men jag har riktigt bra koll på mammakläderna. Så i en oregelbunden liten serie tänkte jag gå igenom gravidklädseln lager för lager, trimester för trimester.
Ou Est Le Swimmingpool – Dance the way I feel
Jag lyssnar också på Ou Est Le Swimmingpool för tillfället. Aktualiserade i och med detta obegripligt tragiska i helgen.
Och så funderar jag på hur bandnamnet uttalas egentligen.
Jag ser ju diftongerna framför mig men kan inte ens gissa.
Vad lyssnar ni på just nu?
Alltså det kliar i kroppen på mig för att jag längtar efter musik. Inte nödvändigtvis nytt men bara… nåt. Men inget jag läser om eller klickar på fastnar jag för.
Så jag fortsätter att uteslutande lyssna på min favvo hittills i år: Makthaverskan.
Och hoppas att ni kan tipsa mig om nåt nytt, pretty please?
Ryssvärme och spanskt högtryck
Hela sommaren har det talats om ryssvärmen och idag skriker Expressens löp att det är ett spanskt högtryck på väg till Sverige.
Det fascinerar mig att medierna vill geografibestämma vädret så hårt. Betyder det att vi kan hålla en hel nation ansvarig för att vi svenskar snart kommer svettas som grisar (igen)? Kanske.
Men den största frågan är ju vad som gör den spanska värmen så exklusivt spansk? Förmodligen är det så att något i luftströmmar eller annat gör att vädret uppstår just där, men det är ju mycket roligare att ifrågasätta Spaniens roll som väderproducent.
För spanskvärmen måste ju passera säkert 5-6 europeiska länder innan den är framme i Sverige. Och Spanien är ju till ytan mindre än exempelvis grannen Frankrike. Hur kan då vädret vara mer spanskt än franskt? Och ska den inte byta namn ännu en gång om den stannar i Danmark nån dag?
Och om Skåne drabbas av värmeböljan först så tycker i alla fall jag att högtrycket kan anses vara etiskt svenskt innan det är på plats hos mig här i Stockholm.
Men det säljer väl inte lika mycket tidningar att konstatera att SVENSKVÄRMEN ÄR HÄR IGEN.
Okej, så jag är gravid. Vilka mammakläder måste jag ha?
Inte är det en storblommig tunika i alla fall. När jag för fem år sedan insåg att jag var gravid gick jag raka vägen till Åhléns City och köpte en brun omlottunika med blommor på. Något jag aldrig skulle ha tagit på mig innan dess, och inte använde sen heller.
Nu skrattar jag åt det men då skämdes jag: hur kunde det bli så fel? Jag tror dels att man har en föreställning om att gravid = gravidkläder. Dels blir man helt handlingsförlamad när man inser hur fula mammakläder faktiskt är.
Mitt råd är att handla lite i taget för att ta reda på hur just ens egen kropp förändras under graviditeten. I den första trimestern har du ju ingen aning om hur stor du blir på slutet, och du får bara dåligt shoppingsamvete om du har garderoben full av dyra oanvända mammakläder på slutet.
Men några basdetaljer kan du köpa tidigt, för du kommer använda dem väldigt mycket under resten av graviditeten: (Läs mer…)
Salanderspekulationer rena silly season
Svenska nöjesmedier har ju tjatat i ett år nu om vilka skådisar som kan tänkas få rollerna i den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor. Här är länkar till några artiklar som pekar ut bl a Carey Mulligan, Natalie Portman, Kristen Stewart, Emma Watson, Scarlett Johansson och Sophie Lowe. Och det är ändå inte alla.
Men nu är det då bekräftat att Lisbeth Salander kommer att spelas av okända Rooney Mara. Vilket tydligen är en så stor nyhet att Metro använde den angelägna rubriken KLART SENT IGÅR på sin förstasida. Tur att man kunde sova sig igenom en sån dramatisk händelse hörni.
Det här himla spekulerandet påminner mig om hur det brukar låta i ett annat filmsammanhang: Bond. Innan Daniel Craig (som ju ska spela Mikael Blomkvist!) blev Bond år 2005 hade filmbolaget 200 namn uppe på förslag. Medierna spekulerade i minst tio av dem.
Samma sak med de där jäkla bondbrudarna. Här exempel på hur sex olika tjejer ansågs vara erbjudna rollen i Casino Royale.
I ärlighetens namn är väl nyhetsvärdet mycket större nu när det är en svensk historia som ska spelas in i Sverige, men ändå. Vilket tjaaat!
Gravidkläder – nu kör vi
Underbara Clara är gravid och så fin, så fin, i sin långkjol och då tänkte jag att jag tamejfan ska ta tag i den utlovade miniserien om gravidkläder. Min son är redan två månader gammal men jag ägnar fortfarande två timmar om dagen åt garderobsångest.
Följande ämnen har jag hittills tänkt ta upp. Vill ni läsa om något mer?
Okej, så jag är gravid. Vilka plagg måste jag ha?
Och vilka gravidmodeplagg är förresten helt överflödiga?
Varför övermagemodell är att föredra.
Klart du kan ha klackar fast du är gravid.
En lista över de bästa inköpsställena.
Bröstångest!
Efter tio månader i tajts – vad har man på sig efteråt?
Önska nedan så publicerar jag inläggen i sedvanlig oregelbundenhet. Men de första två inläggen är faktiskt redan skrivna och klara.
(De gamla Grossessan-inläggen finns ju tyvärr inte bevarade, men det flyter ännu omkring lite blandat material på internettet. T ex den här intervjun med mig i Sofis Mode).
När jag gick på bröllop i en muumuu
Apropå att sy förresten. Till ett bröllop i somras sydde jag mig en klänning. Tyget, med ett svartvitt Hawaii-tryck, kom från ett tjockistält som jag hittade på Myrorna. Under hela jobbet (jag använde overlockmaskin för första gången!) tänkte jag på mitt favoritavsnitt av Simpsons: King-size Homer.
Jag har alltid kallat hans klädsel för tjockiscape men efter lite googling inser jag att det är en klänning i en klassisk modell som kallas muumuu. Och gissa vad? Den kommer från Hawaii precis som mitt tyg låtsades göra.
(Den slutliga klänningen blev precis så nätt och cool som jag tänkt mig. Jag var tack och lov väldigt långt från att se ut som Homer).
Ni kommenterar