Popjunkien

Låtar vi minns

14 oktober, 2005 Kl. 08:26 av 12 kommentarer

Min MP3-spelare shufflade fram ”Untitled” med Interpol och jag kom då att tänka på effektfull musik i filmer eller på teve. Några favoriter (utan inbördes rangordning):

  • När Untitled med Interpol spelas i Vänner. Joey är kär i Rachel och vill berätta det för henne och låtens intro ger en perfekt känsla av ambivalens medan Joey går fram till Rachels dörr och gör sig beredd att knacka på.
  • När Charlotte och Trey i Sex and the city låtsas att de fortfarande är ihop framför fotografen från House and Garden. Det är precis i slutet av avsnittet och Take me somewhere nice med Mogwai spelas. OMG! Det är så mycket känslor kanaliserade kring en enda scen och denna låt, jag brukar kolla på det om och om igen.
  • När Baby är ledsen över Johnny i Dirty Dancing och Patrick Swayze sjunger She’s like the wind i bakgrunden. Åh vad jag tyckte det var vackert när jag var liten. För mitt under låten blir Baby’s dumma storasyster plöstligt snäll och säger ”jag kan fläta ditt hår om du vill, eller, du är fin som du är”.
  • För att inte tala om den allra sista scenen i Sex and the city nånsin när vi får veta vad Big heter och allt är så lyckligt. Hela känslan fångas i You got the love med Candi Staton.
  • Två andra låtar från filmer jag tokspolat fram och tillbaka bra för låtarnas skull: ”I’ll be here where the heart is” med Kim Carnes (Flashdance) och ”Out here on my own” med Irene Cara (Fame).

Men listan kan givetvis göras hur lång som helst.

 

Astrid, Harold, Tiffany och Liza

13 oktober, 2005 Kl. 20:47 av 7 kommentarer

Alltså, varför får aldrig Astrid Lindgren nobelpriset?

Nej jag skojar. Vanligtvis är det ju ingen som någonsin läst författaren som får Nobelpriset, men vad jag förstår är årets pristagare Harold Pinter rentav lite poppis. Själv känner jag inte till honom alls, men jag är å andra sidan en väldigt nöjd mainstreamläsare.

Min man skrockar dock förnöjt över att faktiskt inte bara känna till Pinter utan över att en gång har varit lite tjenis med honom. I jobbet har han träffat Pinter en del och har ikväll berättat en kul historia om hur Pinter bröt av benen på en järnsmidesstol när han försökte fly från en geting. Vilken Lassie va?

Vem var det förresten som Tiffany Persson tyckte borde få nobelpriset? Liza Marklund?

 

Robert Drakwind och Arwen Bergström

13 oktober, 2005 Kl. 10:29 av 3 kommentarer

Ha ha ha. Robinson-Robban byter efternamn, från Andersson till Drakwind. Roligast är ju att han inte riktigt får till räkneexemplet – jag antar att han vill säga att det finns 349 999 Andersson för många.

Förresten är det tydligt hur kvällstidningsvan Robban börjar bli. Först ville han heta Stoorm för att det skulle bli roliga rubriker. Men Drakwind låter ju helt löjligt – som något ur ett rollspel. Som den där Arwen i Top Model – undrar hur roligt hon tycker att Sagan om ringen är om 20 år? Ska hon byta tillbaka då?

Jag har svårt att förstå det där med tagna efternamn överhuvudtaget, det är så pseudoöverklass på något vis.

(Samtidigt som jag själv gladeligen gifte bort mitt vanliga son-namn…)

 

Jo jag har sett några kändisar förstår ni

12 oktober, 2005 Kl. 13:12 av 6 kommentarer
  • Felix Herngren pratade i en mobiltelefon utanför mitt jobb, han hade den där långa filmfrisyren.
  • Tommy Ekman såg ut att pussa (möjligtvis viska något till) en rätt ung rökande tjej i träningskläder.
  • Marina Kereklidou åt lunch i solen tillsammans med en extremt snyggt klädd kompis.
  • Amir Chamdin såg också rätt lunchig ut när han klev ut från en restaurang på Valhallavägen för en stund sedan.

 

Tema: svenska låtar

12 oktober, 2005 Kl. 06:20 av 7 kommentarer

OMG! På fredag ska falsett-Ola med fula rågfrillan sjunga Håkan Hellström!

Själv sitter jag redan här och peppar för Sibel och ”Sista morgonen”. Det KAN ju inte bli dåligt? Annars tycker jag att Mariéme återigen väljer en jättefel låt och noterar att slajm-Måns kör charmörkortet även den här gången.

 

The Aristocrats

11 oktober, 2005 Kl. 15:10 av Kommentera

Jag såg The Aristocrats i helgen. Och insåg snart att jag inte riktigt vetat vad som väntade i grovhet mätt. Filmen handlar kort om ett skämt som är så grovt att ståuppkomikerna inte brukar berätta det på scen utan mer kör det för att imponera på varandra. Skämtet har en given början (A man walks in to a talent agent’s office…) och ett givet slut (What do you call yourselves? The Aristocrats!) men däremellan är det helt fritt att improvisera med diverse olika grova inslag. Fler än hundra amerikanska komiker är med i filmen och berättar sin version av skämtet. Och eftersom det bara är män som är roliga så är ca 3% av deltagarna kvinnor.

Jag skrattade en del. Lika mycket som tanten på platsen bredvid mig förfärat ropade neeej när det blev för mycket. Formen var rätt intressant med de korta avsnitten och vissa av komikerna var skitroliga. Men ibland blev det lite för gaggigt och ibland helt enkelt för vidrigt (skämtet innehåller mycket grova grejer). Läs ett exempel på skämtet här (scrolla neråt).

Sen är det ju alltid lite svårt när det blir för internt – majoriteten av komikerna är ju okända här i Sverige och ingen av dem presenterades med namn. Flera hänvisade till klassiska framträdanden från teve och i många avsnitt kom jag på mig själv med att tänka ”vem är han, VAR känner jag igen honom från, och vadå smasha vattenmeloner?” Men det är ju å andra sidan populärkultur i sig.

Här kan man se South Park-Cartmans version av skämtet. Faktiskt en av de roligare versionerna. Roligt var också att se att Bob Saget är en så pass filthy kille trots sin på ytan städade karriär. Sen gillade jag också Sarah Silverman, en Christopher Walken-imitation av Kevin Pollack, och (vet jag inte om jag avslöjar för mycket dåligt om mig själv nu men) Andy Dick var rätt kul också. Jason Alexander var helt fantastisk när han i en sekvens lät personerna i skämtet forma ett torn som kunde snurras åt olika håll.

Radar har en ordlista över alla äckligheter i filmen.

 

Hung Up

11 oktober, 2005 Kl. 10:21 av 5 kommentarer

Det var någon som hade googlat ”lyssna på Madonnas singel” och hamnat här. Hos mig kan man inte lyssna, men på Madonnas hemsida ligger ett 30 sekunder långt klipp av ”Hung up”.

Låten börjar med en Abba-sampling och med tanke på plattans titel lär ju hela skivan vara inspirerad av sådant som fick Madonna att dansa där i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

 

Mer om Q Awards

11 oktober, 2005 Kl. 08:36 av 3 kommentarer

Jag vet inte, den där Q-bloggen jag skrev om igår verkar inte vara så mycket att hänga i julgranen. Har försökt klicka mig igenom inlägg och kolla vilka som vann och dessutom ta del av de utlovade backstagebilderna. Men hittar knappt nåt, bu.

För kan det verkligen vara så att Oasis vann en massa priser? På en gala år 2005?

 

Blogg från Q Awards

10 oktober, 2005 Kl. 12:29 av Kommentera

Den engelska musiktidningen Q kommer att blogga från kvällens Q Awards. Den årliga galan är rätt prestigefull och kommer garanterat att prisa det senaste årets hajper. Gissar att t ex Kaiser Chiefs ligger bra till.

Nåväl, bloggen utlovar liverapportering från prisutdelningen plus backstageskvaller. Kolla in: Q Awards 2005 blog

 

Jag har en P3-frisyr

10 oktober, 2005 Kl. 12:16 av 9 kommentarer

Idag har jag lärt mig att min frisyr förmodligen är en sådan som kan klassas som P3-frisyr.

Detta enligt Märta som skriver på Banana Internet (och tydligen var med i nya DN På Stan i någon form) och konstaterar att ”ALLA har typ den frisyren, alla unga tjejer som jobbar med media i alla fall”. Ganska rolig och definitivt träffande beskrivning av etappklippt-brunt-hår-med-snedlugg-i-ögonen.

Sen vet jag inte om det finns en gräns någonstans. Jag jobbar ju ”med media” på sätt och vis, men klassas nog inte som tillräckligt ung och har inget med P3 att göra. Min frisyr är vuxet nog en variant av samma frippa som jag haft i säkert fyra år. Hur som helst är det Sarah på Vita som ligger bakom min version av P3-frippan. En frisör som är helt beroendeframkallande bra.

 

Faktum om Eskilstuna

9 oktober, 2005 Kl. 23:25 av 3 kommentarer

Jag bara måste skriva något om det otroligt snäva public service-program jag just såg: Faktum. Programmet behandlade a-kassans betydelse för det svenska musikundret och gick ut på att om inte musiker som Dennis Lyxzén gått på a-kassa så hade det inte blivit någon musik. I och för sig rätt intressant eftersom alla intervjuade höll med om att de förmodligen hade arbetslösheten att tacka sin kreativitet för och a-kassan att tacka för uppehället.

Det jag saknade var dock kanske en nyans – okej att just de fem personerna i Cardigans säljer jättemånga skivor nu. Men vad har hänt med musikkarriärren för 96% av de övriga samtidiga a-kassefinansierade studiecirklarna i Jönköping? Och hur hade svaren lytt om det inte hade varit ultraradikale Lyxzén som givit dem?

Men det var hur som helst inte det jag skulle fastna vid i det här inlägget utan det faktum (pun not intended) att halva Faktum ägnades åt att undersöka Kents betydelse för Eskilstuna. Handen upp ni som inte är a) kentfans eller b) har eskilstunakoppling och ändå tyckte att reportaget var intressant? Med ickeroliga resonemang försökte den nye programledaren (och gissa vilken stad HAN växt upp i…) hävda att villapriserna i Hagnesta Hill har gått upp till följd av Kents album som heter som platsen.

Några av de få resonemangen som jag verkligen köper är att Parken Zoo haft draghjälp av Vapen & Ammunition-skivan (den med de vita tigrarna på omslaget) eftersom den och turnéerna har skapat hype kring parkens tigrar.

Jag tycker att reportaget på sina håll var lite intressant men det var på tok för internt för att intressera många. Det var till och med så att jag som tittare rodnade för att det blev för subjektivt och nostalgiskt (jag är ju uppvuxen i stan). Och apropå mina egna referensramar var det lite kul att Carl-Fredrik Sammeli kallats in som ”marknadsföringsexpert” och tyckte att Kent var lika viktiga för Eskilstuna som Per Gessle för Halmstad eller ishotellet för Jukkasjärvi.

 

We’ll miss you, Embryo

9 oktober, 2005 Kl. 18:05 av 2 kommentarer

Jag har varit så upptagen med att fundera över vad det är i det ”svenska MTV” som är svenskt att jag missat att älsklings-Embryo slutat blogga. Misär!

(Men allvarligt, vad är det som är svenskt med MTV? De visar ju fortfarande Pimp my ride dygnet runt. En gång såg jag Kicki Berg presentera MTV News på svengelska, men det gills knappt).

 

Hej Elis

9 oktober, 2005 Kl. 15:44 av 2 kommentarer

Sharon Osbourne, PJ Harvey och John Lennon får celebert sällskap denna deras födelsedag. (Sharon fyller 53 idag, PJ 36 år och John hade fyllt 65 om han levat). För tidigt i morse födde min älskade syster Veblo en son!

 

Vincent, eller när jag går i mina traktorskor

8 oktober, 2005 Kl. 08:22 av 6 kommentarer

Som Fashio redan skrivit så var ju torsdagens stora behållning vår spotting av Robinson-Vincent. Jag blev så exalterad att jag ropade ”jag måste blogga om det här!”. Bakgrunden är så klart den Vincent-följetong jag hade i min gamla blogg, den som gick så långt att jag blev anklagad för att vara lite småkär i killen. Ha! På den tiden var han ihop med sorgebarnet Linda Rosing och syntes på stan iklädd amerikanska bandanas.

Och som Fashio beskrivit hade han så klart extremt fula kläder även nu. Kammen i bakfickan för att rätta till en sönderblonderade utväxtkalufsen. Till råga på allt såna där skor som killar brukar ha i t ex Flen – med 5 cm tjocka traktorsulor och ett litet spänne ovanpå. Blandning ev en syntsko och en sörmländsk träsko liksom.

Kvällen var räddad.

 

Stureplan #3

7 oktober, 2005 Kl. 10:40 av 6 kommentarer

Ni vet ju att jag brukar blogga om Stureplan var och varannan dag. I love it! En av de roligaste grejerna är ju det där med att de inte stavar personernas namn rätt. Vi minns ju alla när ”Sinding Larsen” var på konstmingel.

Och igår fick jag se hur det går till i stridens hetta. Råkade betvittna fotograferingen av några av de här bilderna. Det intressantaste var väl att alla fick skriva sitt eget namn i en svart bok – var det alltså så att Per Sinding-Larsen själv skrev fel där för några veckor sedan? Pikant att alla bildreportage är så felstavade om det är personerna själva som skriver ner sina namn.

(Ja, det här inlägget behandlar mycket viktiga frågor).

ZTV- och Idol-kändisen Johan Wiman ville så gärna vara med på bild att han lämnade baren för att vända tillbaka till foajén och låta sig fotas. För att göra sin W-pose krävdes lite förberedelser som fotografen väntade snällt på. Med dubbelhandsfattning låste Johan fingrarna i en läcker fotopose.

Se alla bilderna här.

 

80-tal i Idol ikväll

7 oktober, 2005 Kl. 07:48 av 9 kommentarer

Aha, det är alltså tema 80-tal i kvällens Idol. Vad tycker ni om startfältet?

Jag har sagt det förr och säger det igen – på samma sätt som de inte kan ha fula kläder i teve så borde de inte välja så otillgängliga låtar. Nu är det väl främst Jonah och Sign your name som känns lite fel målgruppsanpassat men ändå.

Jag ser särskilt fram emot att höra Elina sjunga Eurythmics och Sibel sjunga Madonna. Hoppas slisk-Måns faller på eget grepp med The Look.

 

Popjunkien 1995-2005

6 oktober, 2005 Kl. 16:54 av 1 kommentar

Den här listan har cirkulerat på några bloggar och jag tänkte i min version minnas de senaste tio åren utifrån mitt populärkulturella intag. Problemet är väl att det är så fasligt svårt att minnas det bara.

För tio år sedan
Köpte jag Black Crowes Amorica i födelsedagspresent till a very special someone. Jag lyssnade nästan uteslutande på Tori Amos och på en av många fester på Ruddammsgatan hade vi ironisk allsång till Eagle fly free.

Mitt medieintag var nog rätt stort då också. Förutom att jag bodde på landet och inte hade tillgång till många tevekanaler. Minns att jag tyckte att Himla många program var kul. Hångelsommaren 1995 kollade jag på Friidrotts-VM från Göteborg.

Vad mer? Jag läste Eskilstuna-Kuriren varje morgon och Expressen varje kväll. På senkvällarna brukade jag lyssna på ett ring-in-program på P4. Jag köpte också biljetten till min första David Bowie-konsert.

När det gäller kläder vet jag inte riktigt. Jag hade en del second hand-grejer of course, och -95 var väl perioden då jag använde flanellskjortorna sista svängen. På fotot i skolkatalogen har jag en svart pikétröja som jag köpt på Myrorna och kort hår med snedlugg. I luggen det årets obligatoriska hårspänne. Minns jag rätt hade jag också mörkbrunt läppstift ha ha.

(Läs mer…)

 

Om tågkaoset och James Bond

6 oktober, 2005 Kl. 11:32 av 2 kommentarer

I morse sov jag länge och hamnade sedan i tunnelbanekaoset. Det var inte så mycket värre än att jag fick gå en hållplats och sedan kliva på ett nästan tomt gröna linjen-tåg där jag fick en sittplats. Lyckan var total och jag lyssnade på PJ Harvey och läste om min namne Eleonore i Metro (PDF).

Det mest häpnadsväckande med tunnelbanekaoset ™ var väl att det stod kvällstidningsfotografer mitt i vimlet. Jag försökte därför gå så snyggt jag kunde och tänka på att ha munnen stängd etc. För tänk om man skulle hamna i tidningen som den enkla resenär jag är.

Annars stör jag mig mest just nu på kvasinyheter som vem som tippas bli nye James Bond respektive nya Bond-bruden. Är det alltså folk som kollar på Bond nuförtiden och bara ”veeeeem ska det bliiiiii”?!. För hur länge har de inte tjatat om vem som blir den nye Bond? För 1½ år sedan var det enligt media de här killarna som var toppkandidater och för fyra år sedan var det kring Robbie Williams som ryktet gick.

 

Mango

5 oktober, 2005 Kl. 14:19 av 13 kommentarer

Mango är den godaste frukten. Söt men grown up i smaken och i roliga färger – klart jag är fast. Har tänkt länge på att jag ska blogga om denna favoritfrukt men efter att ha läst Martin Gelins fruktfest med Emil Arvidson så blev jag lite misspepp för att jag inte längre var först. Men eftersom jag tycker att man visst kan blanda frukt och mat så tar jag ämnet en vända till.

Igår utökade jag nämligen min lista över mangoupplevelser. Den lyder nu så här.

Första mangon: yoghurt med mangosmak.
Bästa mangon: i Sydney-Brents specialsallad med kryddsöt dressing.
Godaste mangon i mat: thaikyckling med mangodekoration.
Senaste mangon: igår åt jag torkad mango för första gången. Rätt gott men också rätt segt.

Och så kan man på Sthlm New Deli köpa en supergod gul fruktsallad som innehåller bland annat mango.

 

Photoshop madhouse

4 oktober, 2005 Kl. 16:46 av 3 kommentarer

Åh vilken bloggtorka det är just nu. Det här är det roligaste jag hittat, och det är ju inte ens särskilt roligt. Perez Hilton utmanar läsarna på Photoshop-race.

Grundfotot föreställer en autografskrivande Dakota Fanning - Hollywoods mest lillgamla barnskådis sedan Haley Joel Osment.

Klistra in valfri ny version av samma bild.

Apropå det, skulle ni vilja fångas på bild samtidigt som ni filmade en kändis med mobilkameran? Som den där helsjuka bilden på Paris Hilton och Paris Latsis i somras. De går på en strand i Grekland och runtomkring går en flock turister med sina mobilkameror i handen – säkert 30 personer som alla har samma stelnade flin i ansiktet medan de filmar/fotar. Fy vad pinsamt.

 
Äldre inlägg
Nyare inlägg