Det är det här jag gillar så mycket med journalister som bloggar. Redaktionsskvallret! Jag som är så nyfiken på kvällstidningsvärlden tar som besatt in denna intrikata rökinformation. (Och chockas/imponeras över att Expressen alltså har tillåtits ha en rökbur ända tills nu?)
Man kan ju gissa på minst en person som hängt därinne flitigt.
(Mer om medierökning här).
Nu har min mejl officiellt varit paj i en vecka och problemet är tydligen så delikat att det skickats till Tyskland för att lösas. Den svenska supporten häcklade tyskarnas dåliga engelska, de trodde inte riktigt att instruktionerna gått fram.
Så om du mejlat något som jag borde svara på – eller bara vill mejla mig i största allmänhet – gör det på rebblo @ hotmail . com.
Så snart jag bestämt vad den ska heta kommer jag återkomma med en gmail-adress.
Världens tråkigaste par har fått ett barn som ska heta Violet. Gäsp.
Desto roligare är det faktum att Mr Affleck alltid syns med en Starbucks-mugg i handen. Detta kaffeintag har nu gått så långt att det spekuleras i att paret Affleck-Garner faktiskt är sponsrat av kaffekedjan.
Åh vad jag gillar fredagar. Har värsta produktiva varianten av den dessutom och allt är bara kul, kul, kul. Har redan hunnit:
Tror jag ska fortsätta denna perfekta dag med lite lunchshopping.
Strokes kommer till Stockholm på värsta exklusiva spelningen. Läs den rigorösa biljett-köpar-proceduren så förstår ni.
I senaste Musikbyrån hajpade de en video med Miri Ben-Ari . ”The hip-hop violinist”.
Kom igen. Hip-hop-violin!?
Inte nog med att hip-hop är tråkigt. Jag trodde vi straffats nog med Vanessa Mae och… Linda Lampenius. Fiol är varken sexigt eller coolt och vansinnigt tråkigt att bygga en hel musikkarriär på. Hur kul kan det liksom bli efter 1-2 skivor med fiolbaserad hip-hop?
Vad tror ni kommer härnäst? Munspels-spoken-word? Harp-techno? Oljefats-singer-songwriter?
Gud så taskigt att skylla på sin sambo när man själv använder telefonen för sexsamtal. Hur tar man den diskussionen hemma liksom? ”Eh… älskling. Om media ringer dig så…”
(Okej, det verkar ju som de gjort slut nu men ändå. Det är väl ingen som tror honom ändå?)
Precis som när Jennifer Aniston och Brad Pitt separerade är det lite ledsamt att Nick Lachey och Jessica Simpson har gjort slut. I Newlyweds verkar Nick alltid så kär och i min enfald trodde jag att även den där typen av par borde kunna hålla ihop i alla sina dar. Men det visar ju också på hur skenheliga äktenskap i USA kan vara, var inte Jessica en av de där mormonkändisarna som skröt om sin oskuld innan hon gifte sig. Och hon sparade sig för vad liksom? Så heligt var äktenskapet.
Enligt Page Six har Nick synts med nya kvinnor vid sin sida. Han brukar ju vara i Sverige med jämna mellanrum så nästa tjej kanske blir en Stureplans-dito. Och kolla Jessica utan ringen - sorgligt.
I pappersversionerna av Dagens Media och Resumé finns alltid en reklam för ett kvinnoinriktat annonspaket hos Allers Förlag: Kvinnamax. Nu är jag ingen reklamköpare så jag kanske inte reagerar som de hoppas på, men det enda jag tänker när jag ser annonsen (som föreställer en kvinnas ben och fötter i ett par klackade kornblå skor) är: ”vaaar kommer skorna ifrån?! Måste ha!”.
Har besökt hemsidan enbart för att leta efter bilder på de ljuvliga blå skorna men utan resultat. Det enda man får se är en kort snutt av skorna mot röd bakgrund medan sidan laddas. Sen ligger de bakom texten, men inte i färg tyvärr.
Kolla, Se och hörs snygging Jesper Lögdahl bloggar!
Jag stod bredvid honom på en tillställning för ett tag sedan och det tog ett tag innan jag förstod att han var där för att spana på en för tillfället väldigt omskriven person (ja, jag måste vara lite hemlig här). Han är liksom lite för indiesnygg för att vara skvallerreporter, därför fattade jag inte direkt vem han var. Snygg-konkurrensen i branschen är ju inte direkt stor – bland konkurrenterna finns t ex bara lätt slajmige Johan T Lindwall, petite Hans Shimoda och gammelsmurfen Sten Hedman.
Varför blir problemet med vinterskor allt större ju äldre man blir? Kan inte minnas att jag hade dessa halkproblem när jag var tonåring. Men nu: varje vinter är det samma sak. Panik över att halka, frysa eller se för kort ut i fel skor i det vintriga vädret.
Älsklingsstövlarna går bort för tillfället. Vill inte utsätta dem för slasket, trots att de har rågummisula och är förhållandevis stadiga. Och dessutom gör mig säkert 6 cm längre.
Idag har jag gått omkring i mina enda vettiga skor – ett par fula Clarks-kopior. Jag skämdes som en hund hela dan, de är så obeskrivligt fula och slitna. För att inte tala om hur kort jag blir utan den obligatoriska klacken. Min första vinter i Stockholm fyndade jag de ultimata vinterskorna; både snygga och smarta. Mörkbrun mocca med rågummisula (=minimal halkrisk) och ändå ca 10 cm hög klack. De hänger med fortfarande men är faktiskt i sunkigaste laget nu.
Nu funderar jag på de här. Vettiga, snygga, vattentäta och varma. Det enda som saknas är väl klacken, men det vill jag försöka bortse ifrån i år.
Sen har jag ett sista alternativ som faktiskt ter sig allt mer tänkbart. Särskilt som jag skulle kunna kombinera det med befintliga skodon: halkbroddar.
Yes! Det funkade! Jag har från och med ca fem minuter sedan ett nytt webhotell och lämnar därmed det gamla sempiga bakom mig. Stort tack till födelsedags-Lasse som hjälpte mig med databaserna.
Jag har inte censurerat bort det senaste inlägget om Heart och hur man sjöng engelska som barn. Det blev bara inte medkopierat till nya stället. Men har vi tur så kan jag lägga in det igen i morgon.
Den huvudsakliga födan när de fyra syskonen upplevde sin kamp i Narnia var McDonalds-hamburgare. Man kan tro att de levde på vad skogen hade att erbjuda men jag har uppgifter om att både Häxan och Lejonet är särskilt förtjusta i stora pommes frites med Big Mac-sås. Lejonet brukar ibland skoja till det med en påse minimorötter. Därför är det så passande och helt självklart att McDonalds-hamburgare sponsrar Narnia-filmen. Den saftiga burgaren passar in precis i den lite läskiga och snöiga sagomiljön, don’t you think?
Lyssnade på Smashing Pumpkins och kom att tänka på Frida Snell. Vad hände med henne efter den underbara covern på ”Bullet with butterfly wings”?
Googlade mig till hennes hemsida som inte uppdaterats på TVÅ år. En mediesökning gav några träffar i lokalmedia. Is that it?
Killar som färgar håret svart är ju så himla -98. Blir därför glad över det blonda hår som Hives-Pelle har sportat under hösten. Det ser i och för sig misstänkt färgat ut även det, men det ser i alla fall inte ut som en blåsvart självlysande hjälm.
Jag tror ledordet är subtil färgning över huvud taget, för det slår mig nu att fenomenet blondering balanserar farligt nära den hardcoreblekning som alla killar hade första året på gymnasiet. För att inte tala om 2000-talets idrottsfrisyrer.
Mysig lördagslunk slash tråkigt lördagsstäd i sällskap av bland andra Britney Spears, Quetzala Blanco och arga tanten som jobbar på Netto.
Verkligen kul att coola Quetzala äntligen får lite mer fast utrymme i Expressen. Jag har länge tyckt att Exp. är dåliga på att utnyttja alla bra skribenter och namn som de har tillgång till samtidigt som vissa andra överexponeras. För i samma tidning droppade Linda Skugge ännu en Sylvia Plath-liknelse i ett helt omotiverat sammanhang. Två andra jag vill ha mer av tack: Markus Wilhelmson och Andreas Nordström.
Förresten drömde jag i natt att jag träffade Pontus Schultz och gav honom en massa smarta tips om hur han skulle utveckla Att:ention. Han blev jätteglad och lovade att använda flera av dem. Tur att man kan hjälpa till liksom!
Efter mitt förra inlägg om 100 höjdare fick jag ett mejl från programmets researcher. Som mycket riktigt verkar ha den järnkoll som jag förutspådde. Han avslöjar att minnesklippen i programmet är ett hopplock av sådant som de i redaktionen kan komma på, ibland med hjälp från diverse nätverk. Han avslöjar lite om den kommande säsongen:
”Harry Brandelius som försöker fasa in sig själv i MTV-världen medelst pyromani och polisbilar, en tysk ex-boxare med nazze-tendenser som visar en lodis var skåpet ska stå, vår kung som blir påkommen med en cigg i munnen på en Nobelfest, och Pontus Gårdinger i strutskostym, inte att förglömma!”
Och vad tyckte jag då? Jo, jag gillade första avsnittet. Särskilt klippet om Vasp/Wasp (kolla på det här).
Arg kristen man: ”Fuck like a beast. Knulla som en… eh… best”.
Siewert Öholm: ”Som ett vilddjur!”
Årets sista Nöjesguiden är faktiskt sjukt rolig. Särskilt de diagram som sammanfattar 2005 och rubriken till Carl Reinholdtzon Belfrages Strokes-försvar (Hets mot pojkgrupp).
2005
Curlingföräldrar – föräldrar som soper rent banan framför barnen.
2006
Dartföräldrar – föräldrar som kastar små vassa pilar på sina barn.
(Upphovsmän: Hannes Dükler och Tommie Jönsson)
Såg Lasermannen igår och tycker att känslan som förmedlades var exakt lika skrämmande och hemsk som i boken av Gellert Tamas.
Däremot stör jag mig lite på att det alltid röks så mycket i svenska produktioner som denna. Jag är ingen rökmotståndare alls, tvärtom, men det känns som ett uttjatat grepp när ett gäng poliser (alla män med grå ansikten) sitter i sina pullovers och kedjeröker. Alla i programmet (särskilt poliserna) rökte hela tiden och överallt och riktigt sååå utbredd har väl rökningen aldrig varit i Sverige? Hade de ett problem att lösa tände de först en cigg. Skulle de peka så gjorde de det med hela handen med en cigg fastklämd ytterst mellan fingrarna.
Här är två av rökarna.
Ni kommenterar