Popjunkien

Trorunte ja mErker nån skiLLnad?

Jag är nog helt infantil men det finns två reklamfilmer jag inte kan sluta skratta åt. Trots att jag sett dem hur många gånger som helst.

  1. Sörmländska mannen i Felix Ketchup-reklamen. ”Men elskling, haru gått på’re her? Köpt kärtsup utan sockEr?!” Osv. Missa inte uttalet av Felix: Feliss.
  2. Tajta lärarinnan i bredbandsreklamen. ”Det är era barn vi pratar om här, inte nåt himla abonnemang”. Hennes bräckliga röst gör hela grejen. Hon är så grinig och så ickeauktoritär i ett.
 

Har ni också tänkt på att…

…det går inflation i romantiska middagar i junkteveprogram som Outsiders och Du är vad du äter? För efter den obligatoriska Förvandlingen mässar en dramatiskt upphetsad speakerröst att huvudpersonen ska bjuda sin partner på en romantisk middag. Samma upplägg varje gång.

Speakerrösten hintar:
Jeanettes man anar ingenting – ikväll ska de äta en romantisk middag och Jeanette ska passa på att fria.

Jeanette:
vad snygg jag är – ska vi gifta oss?

Så jag instruerar min man att inte falla för några tricks. Om jag någon gång lite krystat försöker bjuda på middag måste han genast ifrågasätta mina motiv.

 

Niclas Grislund

Jag tycker det är urtöntigt att göra omskrivningar eller ge saker ”skämtsamma” smeknamn. T ex när folk som inte är från Stockholm kallar huvudstaden för Tjockholm, Tjockhult eller Fjollträsk. Andra ord som faller i samma kategori är folk som blir impregnerade i stället för imponerade eller de engelska spank you very much och exsqueeze me.

Detta som prolog till detta. Mikael Persbrandt är så arg på kvällstidningsjournalisterna att han ger dem smeknamn som Dan Panisk (Dan Panas) och Grislund (Niclas Rislund). Visst, jag både förstår och sympatiserar med att Persbrandt har en jobbig situation, men jag kan inte sluta fnissa åt det parodiskt roliga i att de arga smeknamnen bara blir skittöntiga i sammanhanget.

Vilka ord tycker du platsar på listan över töntiga omskrivningar?

 

Två st helgjunk

Ah, bliss. En helg utan dator. Därmed inget bloggande, men givetvis en massa intryck. Här är två:

  1. Såg en intervju med Sarah Jessica Parker på Nyhetsmorgon i går morse apropå en ny film som har premiär snart. Intervjuaren gjorde intervjun igenom paralleller till rollfiguren i Sex and the city och bad bland annat om vinterns bästa modetips. SJP avslöjade förskräckt att hon inte vet något om mode och märken utan bara sliter åt sig de skor och väskor hon kan i en butik. Sedan pratade de om hennes föräldraskap och illustrerade detta med en bild på rollfiguren Carrie som bar på rollfiguren Brady (dvs rollfiguren Mirandas son) i avsnittet då Miranda och Steve är på bröllopsresa och Carrie är barnvakt. Jag tror att Nyhetsmorgon-teamet trodde att bilden föreställde SJP med sin riktige son.
  2. Jag tycker Expressens nya Trängselskattsombudsman har en rätt charmig titel: ”Trängso”
 

Lördagspåse

Ni förstår väl att jag måste blogga om jag går på en julfest på mitt gamla kontor och samma fest besöks av… Runar?! Och om underhållningen på samma fest utgörs av… Weeping Willows?! Runar var lätt en större snackis än Weeping-Magnus om jag säger så, men oj vad bra bandet var. Körde både eget och andras material, så det blev en blandning av Springsteen, Elvis, The Verve och så det avslutande paradnumret ”Broken promise land”. Vackert smäktande och lite konstigt (i det kostymklädda sammanhanget).

Apropå inget har min man-lookalike (nej de är inte sååå lika men det är roligt att upprepa detta in absurdum) fyllt år. Jag tänker: att köpa underklädesoutfits för en enda kväll (för ingen använder ju den typen av underkläder annars – försök klämma ner ett par Gynning-trosor i ett par stuprörsjeans liksom) måste vara sjuuukt mycket dyrare än att köpa den klassiska 98-kronors H&M-toppen på vägen mellan jobbet och utekvällen.

Sen har jag tänkt länge att hey, har inte Linda Skugge liksom… chanserat, och jo det har hon.

Nåväl, kolla vilken kvintett som ska få hänga med mig tillbaka i sängen nu: nya Sonic, nya Bon, nån halnvy Marie Claire, nya QX och nya Pause.

 

Shimoda bloggar också

Apropå mitt inlägg om skvallerbloggar - självaste Hans Shimoda verkar också blogga.

Men knäckfrågan är ju: är det verkligen den riktige Hans som skriver? Jag tycker det känns lite lätt parodiskt men jag kan ju ha fel.

 

Udda komplimang

En av de konstigaste komplimanger (räknat rumsrena sådana) som jag fått är den om min restpaketering.

”Du är så bra på att plasta in matrester med plastfolie”.

 

Strage och magen

Enligt Resumé är det Fredrik Strages tjej som ”är” magen på omslaget till Fans (årets måste-läsa). Rätt fint! Jag har förresten läst någonstans att de två blev ihop efter att hon intervjuat honom.

Apropå både Resumé och Strage tänker jag inte missa nästa veckas Resumébar.

 

Linna är ingen vild bebi direkt

Det är så himla tråkigt när bloggare man gillar plötsligt tappar intresset. Det har snart gått en månad sedan Linna Johansson sa att hon skulle återkomma med en ny blogg. Men var ääär den?

Tack och lov har Vilda Bebin vaknat till igen efter någon vecka på latsidan. Och vilket uppvaknande sen! Vi tackar och bockar för inlägg som detta.

 

Dokument: Conan

Jag har inte sett Dokument: Humor. Är det bra? Ikväll tänkte jag i alla fall försöka se det för min favorit (men ingen annans) Conan O’Brien är med. Han ska prata med programledare Henrik Schyffert om vilken humor som är roligast: fysisk eller verbal. Jag tycker generellt det sistnämnda.

Här är Schyffert med John Cleese, som väl kan anses som en ganska fysisk humorist?

 

Ev. dokusåpagranne och ev. Kristi Brud

Jag bor granne med en C-tevekändis men jag kan inte placera honom! Han har ett dokusåpautseende men kan lika gärna ha varit med i ett lightdokumentärprogram i stil med Outsiders eller något som handlar om folk som vill bli kända. Jag har en idé om var jag eventuellt sett honom men jag tänker spekulera vidare om det i tystnad. Trycket på hans jacka kan eventuellt avslöja honom.

Däremot inser jag nu att jag glömt blogga om att jag såg kändisarnas kändis för en dryg månad sen! Jag är inte 100% säker på detta för det regnade och jag hade ett paraply tryckt mot hjässan men jag är nästan säker på att jag på Olof Palmes Gata gick förbi… Åsa Waldau aka Kristi Brud !

 

Jennifer som Steffi

Jag är ju som sagt inte så förtjust i svenska Elle men idag bara måste jag blogga om den. En kollega fick den just och jag är helt i CHOCK över den airbrushade bilden på Jennifer Aniston på framsidan. De har ju fått henne att se ut som Steffi Graf! (som jag inte har ngt emot men som i ärlighetens namn inte är det minsta lik Aniston).

var har du André Aggassi?

Sen har jag en stilla undran över när svenska Elle ska bli lite mer som den engelska? UK-upplagan är cool, uppdaterad och har sedan något år en grymt snygg layout. Undrar om de svenska läsarna inte anses mogna nog för detta moderna stilgrepp?

 

Would I let people down?

Konserten igår var ljuvlig. Både högtidlig (med specialsydda kostymer) och avslappnad (”jag började i fel tonart, vi måste börja om”). Vinter-arrade versioner av både Jenny Wilsons och El Perro del mars låtar och en scen som var drömskt-hemskt utsmyckad med kallt ljus och uppstoppade fåglar.

Jag har aldrig sett El Perro del mar live förut och blev helt tagen av hennes röst. Älsklings-Jenny var så bra som jag hade förväntat mig. Allra bäst var min favorit Love & Youth och Would I play with my band? som jag blev helt oväntat tagen av. Det är något starkt med kombinationen av falsett och melankoli i den låten som fastnar. I övrigt beundrar jag Jenny för hennes musikalitet och häftiga låtarrangemang. Kombinationen av musikeffekter och den säregna rösten blir så eget och bra.

Efter konserten utbröt den mest explosiva och unisona stående ovation jag varit med om tror jag. Hela publiken bad om mer (utan att för den skull det ropa det töntiga ”en gång till”). Försöker minnas en liknande positiv publikrespons men kommer inte på någon alls. En gång såg jag Badly drawn boy i Royal Albert Hall och hela publiken var så lyrisk att det mycket väl kan ha förekommit extatiska extranummerinrop men jag minns mest att han fick betala böter för att konserten drog över utsatt tid. Plus då det extraordinära konsertbeteendet att han 1) skickade runt en bild på sin nyfödda dotter i publiken och 2) gick ut i publiken för att säga hej till sina svärföräldrar. Detta var innan jag visste att det här snarare var regel än undantag i just BDB:s framträdanden.

Nåväl, lyssna och köp Jenny här. Ladda ner låtar med El Perro del mar här.

 

Under a starlit sky

Det blev ju inte så mycket med Jenny Wilsons julsajt mer än ett announcement men det ursäktar jag henne så gärna. För ikväll är det (redan) dags för hennes julshow. Med mig i publiken!

Jag är för övrigt kär i december. Jag älskar denna julförväntan och kollektiva nedtrappning av tempo. Och julfesterna! Och julborden! Mitt första för i år intas på East i morgon kväll.

Annan julrelaterad händelse jag planerar vara med om: Marit Bergman på Debaser.

 

Vita tubsockor

På senare tid har det väl blivit lite småretro att gilla vita strumpor. Men jag trodde faktiskt att särskilt den vita tubsockan var utrotad i det offentliga rummet och förpassad till svettiga tonårsidrottares omklädesrum. Men nej, i varje 100 Höjdare! sitter en i övrigt lång och rätt snyggt klädd Fredrik Wikingsson längst fram och stoltserar med sina vita tubisar.

Att färgen vit ens någon gång ansetts som passande under en fotsula är ju ett mysterium. Vem du än är blir ju sockan gråsvart efter några minuter i en sko eller på ett golv. Tänk er ett gäng illaluktande fjärdeklassare som tassar omkring i en vit strumpläst. Euuuw.

 

Idolkillarna som Derek Zoolander

Vimmelbilder från Idol-efterfesten. Missa inte när Jens, Ola och Måns gör en gemensam blue steel.

 

Vad är det med norska kungliga bebisar och dubbelnamn?

Den nye norske prinsen ska heta Sverre Magnus (jag dör, Sverre är ju supercoolt). Han joinar därmed dubbelnamnssläkten där hans syster Ingrid Alexandra och kusinerna Maud Angelica och Leah Isadora ingår.

Min fråga blir: orkar föräldrarna ropa på dem?

 

Idol: en sista kommentar

Medan läsarna träter om vem av deltagarna som har en apelsin var tänkte jag avsluta min idolbevakning med en sista kommentar.

Jag är glad att Agnes vann. Läste tillbaka i bloggen och såg att jag hade önskat det redan efter första deltävlingen. Och jag tycker att hon är en skitbra sångerska som är lite för ung och lite för mesig för att klara sig själv. Just därför blir hon perfekt i skivbolagets ledband. Sebastian är väl också okej men jag tycker han känns lite för konstlad. Det handlar inte bara om de imiterade dansmovesen utan lite också om kaxiga uttalanden och de ständigt närvarande Cheap Monday-jeansen. Men, för all del, jag tror att han kommer ha en rätt lång karriär framför sig och kanske vara smart nog att hålla sig undan från köpcenterturnéer och finlandsfärjor.

Som många sagt så här i efterhand är årets finalister förmodligen dömda till samma framgångssaga som förra årets: ettan (Daniel Lindström) kämpar på i köpcenter medan tvåan (Darin) går från klarhet till klarhet i stora sammanhang.

Här kan man titta på Agnes finalframförande av videon. Undrar hur länge det dröjer innan vi tröttnat på den radiodängan? Ett litet tag till kommer jag att titta på klippet dagligen. Hon sjunger verkligen helt fantastiskt.

Update
Hannas kommentar om hur Sibel drog Agnes i håret påminde mig om två saker till jag hade att säga i ämnet (men sen ska jag sluta):

  1. Otroligt mediesmart av Sibel att vara först ut på scen att gratta och kramas och dona med glittret i Agnes hår efter deras bitchande mot varandra i media. Däremot rätt fult att sjunga med själv i låten, det var ju inte hennes låt! Fast, Agnes kämpade ju och såg ut att behöva all hjälp hon kunde få i den nervösa vinnarsituationen.
  2. Precis som förra årets vinnarlåt inte passade Darin hade ju Sebastian inte chans med denna pompösa USA-låt av hitmakaren Jörgen Elofsson. Inte Sebastians stil alls. Och däri ligger väl tävlingens mest orättvisa moment – att lyckas ta sig så långt och sedan snubbla på målsnöret pga fel låt.
 

Musiktristess och vinterhits

Min iPod innehåller 794 låtar med 106 artister och jag vill inte lyssna på en enda av dem. Jag vill ha ny musik nuuu. Men vaaad? Browsar musiktidningar och sajter för inspiration. Hittar inget.

Apropå det funderar jag lite på när den här vinterns måste-låt kommer egentligen? Som Heartbeats med The Knife för tre år sedan, Hey Ya med Outkast för två år sedan och kanske… Somebody told me med The Killers förra året? Eller Banquet med Bloc Party sommaren 2004. Eller Be Mine! med Robyn nu i våras.

Ja ni fattar. Låtar som vi knarkar sönder under intensiva perioder och i efterhand nästan bara låter fungera som tidstypiska minnestecken. Tänkte på det senast häromdagen när jag lyssnade på Heartbeats (som jag visserligen aldrig kommer tröttna på): trots att jag har hört den så många många gånger så är det fortfarande Låten som bäst ramar in mitt flytta-till-Stockholm.

 

Fashio och Reblo kollar Idol

Reblo: shit vad bra han sjunger Springsteen. Jag måste sätta på surround-ljud.
Fashio: alltså han har haft de där jeansen på sig i varenda jävla program.
Reblo: ändå helt bra av Sebastian att ”undervisa” fjortisarna med så bra musikförebilder. Bowie liksom.
Fashio: Agnes har vita stövlar, det kommer inte vissa Fashionista-läsare att gilla.
Reblo: fast hon har ändå en grym röst, det glömmer jag mellan varje låt.
Fashio: men ibland har hon lite Charlotte Perelli-look.
Reblo: Agnes och Sebbe verkade typ osams i green room.
Fashio: åh lyssna hur gullig han låter i luren när man ringer och röstar. Jag måste ringa en gång till.