Var tvungen att fly stan ett tag, tills VM i magi är överspelat. Blir lite stressad av att dagligen möta folk som ser ut så här i lokalmedia:
(Artikel i Stockholm City)
Eller så här:
(Artikel i Metro).
Jag kan för mitt liv inte förstå vad som lockar i det där magiträsket. Illusioner, kortspel, lurendrejeri och itusågat folk är liksom lite för mycket medeltid för min smak. Vad kommer härnäst? VM i gyckel?
Två saker om modebloggen som fotar folk på gatan:
1) Shit vad likriktat modet är! Ingen överraskning egentligen men inte förrän man ser det så här svart på vitt inser man hur H&M-ifierat Sverige/Sthlm är. I sommar har en miljon invånare i Stockholm burit ett par korta hängselshorts från just H&M. En annan klassiker är från 2006 en stor väska som hänger i armvecket på en tjej som har en fluffig snedbena som börjar långt långt ner (så långt ner att hon måste luta huvudet för att håret ska ligga kvar).
2) Bloggen är bra, gatuperspektivet unikt men oj vad mycket bättre det hade blivit om man hade hållit den rätt strikta vinklingen stilpoliser-fotar-folk-på-stan. Men med kategorin Inskickat blir Stockholm Streetstyle tyvärr alltför lik många av de kollajarå-bloggar som redan finns. Plus att de bilderna drar ner den annars proffsiga bildkvaliteten.
Alltså värsta konstiga grejen. Har just läst två Camilla Läckberg-böcker och funderade på vad jag var sugen på i läsväg härnäst. Kom på att jag fortfarande inte läst ngt av Jonathan Safran Foer och gjorde en mental not att inhandla Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära.
Sen gick jag förbi min egen bokhylla och en pocketbok liksom talade till mig alt. hoppade ut några mm längre ur hyllan än de andra. Jag fastnade alltså för en endaste bokrygg i hyllan (vilket inte är en prestation i sig eftersom jag sällan sparar böcker och därför inte har så många titlar i hyllan heller. En läst pocketbok är en utmärkt bytesvara tycker jag). Nåväl, boken i fråga var i alla fall… Allt är upplyst!
WTF! Jag har den alltså redan. Är den ens min? Eller har jag lånat den (kanske är den din Jossi)? Eller kan jag ha köpt den men inte LÄST den?
Hur som helst. Läsproblemet åtgärdat.
Det verkar förresten vara något hygieniskt på gränsen till kroppsligt i Safran Foers skrivande: Att skriva är som att sjunga i duschen och Skrivandet är som att dra ut tänder.
Ännu ett grymt tips från Malte, tack! Fredrik Strage tipsar Thabo och Lydia om den senaste nöjessläppen. Klicka här, välj inslaget högt upp i högerkolumnen.
Jag tyckte inte det var fullt så skamsköljigt som jag hade väntat mig, men väl pinsamt. Största göm-mig-bakom-en-kudde-ögonblicket är 04:17 in i klippet då Thabo fått nog av all den konstiga kringinformation kring jamaicanska rappare och utbrister:
Hur grejar du att hålla koll på alla de här grejerna alltså? Vad gör du av ditt liv? Vad gör du på dagarna?
Undrar om Thabo hade sagt samma sak till någon mellanösternexpert som gästat programmet? Eller en vinkännare? Eller de som ger travtipsen inför helgen? ”Hur grejar du att hålla koll på de här grejerna alltså? Vad gör du på dagarna?”
Andra sevärda delar i inslaget:
Melinda Wrede bör lämna etern och återgå till vad det nu hon gör egentligen – innan det gått för långt och denna katastrofala radiosommar blir det enda hon blir ihågkommen för.*
Felet är inte alls hennes enbart – ämnesvalen känns ointressanta, båda programledarna stapplar fram bland replikerna och Melinda och programledarkollegan Hej Domstol-Jesper har ingen kemi alls. Lite som Thabo och Lydia i Nyhetsmorgon förra veckan, eller för all del Jonas Gummesson och Linda Nyberg förra sommaren, minns ni?
*Vad är det egentligen hon gör, egentligen?
Biografsvalka, kylskåpskallt bubbelvatten och sällskap av fin vän är en charmig sommarkombination som man borde prova oftare känner jag. Såg ”The squid and the whale” häromkvällen (filmens hemsida).
Och den var bra. Inte helt himlastormande men definitivt underhållande. Snabba och roliga scener, parodiska men någonstans verklighetsbaserade roller. Den mest bestående känslan är att det yngsta personporträttet i filmen är det intressantaste (precis som i ”Me and you and everyone we know” häromsistens). Samtidigt är det som Karolina Ramqvist skriver här så himla sant – den unge pojkens situation och könsuppvaknande är inte alltid det allmängiltiga.
Annat jag tänker på fortfarande: relationen mellan Jeff Daniels pompöse (och skäggige!) pappa och filmens sökande tonårsson är så störande och obehaglig att jag stundtals ville gömma mig. Men på ett bra sätt, inte på det där störande-moment-i-svensk-deckare-skamskölj-sättet.
Sen är all 80-talsrekvisita grym. Jag besökte inte ett intellektuellt Brooklyn-hem på 1980-talet men om jag hade gjort det så tror jag att hemmet och tillhörande personer hade sett ut som i filmen. Mammans säckiga jeansdräkter är i en klass för sig!
Baserat på hörsägen skrev jag häromveckan om Basshunters överraskning i Sommarkrysset. Nu har jag också sett detta spektakel. Varsågoda!
Konstigaste sökordsträffen på länge som lett trafik hit: Alfons Åberg knarkar bilder. Undrar vad sökaren hade hoppats på att hitta. Alfons som snortar polaroider eller?
Fick hur som helst en rätt tragikomisk bild på näthinnan – seriefigurer/tecknade karaktärer på dekis. Och då menar jag inte Pondus, Nemi eller Arne Anka som är sunkiga från början utan mer… Lille Skutt på plattan eller Kajsa Anka på Malmskillnadsgatan.
Undrar om rubriksättaren till Elake kocken (måndagkvällar i SVT1) verkligen tittat på programmet. Kocken är ju inte ens elak! Kanske ett tecken på svensk svordomsrädsla och konfrontationsovana?
Programmet går ut på att engelske stjärnkocken Gordon Ramsay besöker restauranger på ruinens brant. Genom att rättframt coacha kockar, serveringspersonal och ägare försöker han rädda business för syltor som ofta är riktigt illa ute. Och visst, Ramsay är känd för att svära mycket och ha ett hett temperament men i programmet (som heter Ramsay’s Kitchen Nightmares i original) är han sympatisk, metodisk och faktiskt rätt ödmjuk.
Han har ju trots allt ett ärende och det är att försöka vända restauranger som drivs av engelsmän med dåliga tänder och fel karriärval. Må så vara att han ibland ryter till, men oftast är genomsyras hans insatser av omtanke. I kvällens avsnitt var Ramsay märkbart chockad över att den alkoholiserade kocken fick föras till sjukhus, förra veckan tröstade han hjärtligt den unga ägarinnan till en restaurang på dekis.
Jag har aldrig sett den svenska versionen av programmet – Melkers krogakut - men konstaterar att det namnet i alla fall gör konceptet mer rättvisa än Elake kocken.
Sedan jag blev sambo med en bebis tar popjunket lite längre tid. Normalt snabbläddrar jag igenom den månatliga magasinskörden och bloggar om den strax därefter. Nu tar det mig typ fem dagar att läsa igenom en enda tidning. Som en förklaring till den lite småsega uppdateringsfrekvensen här menar jag. Jämför gärna med förra juli då jag bemannade kontoret och inte hade föräldraledigt/semester.
Som tur är håller andra blogglåda. Axplock:
Annat som upptar min vardag: shopping (även om jag älskade att vara gravve är det äntligen dags för vanliga kläder), starkt kaffe (jag svär, vårt hemmakaffe kicks ass), etno-ilska (vad gör egentligen gycklarna med sina snören i Fatbursparken och Tanto?).
När man läser halva nyhetsnotiser som denna och tänker ”vadå South Park-bråk?” är det så bra att Google finns.
Har nu läst mig till bakgrunden i detta bråk: South Park-avsnittet Trapped in the closet både hånar Scientologkyrkan och ifrågasätter Tom Cruises sexualitet. När en planerad repris av avsnittet ställdes in ryktades det att Tom Cruise varit inblandad – om Comedy Central fortsatte visa avsnittet skulle han inte genomföra planerade PR-aktiviteter för kommande Mission Impossible III. En utpressning som tevekanalen så klart nekar till.
Hur som helst verkar ”konflikten” vara löst – den 19 juli kommer avsnittet att visas igen.
Lite länkar:
Boycott Tom Cruise.
Utförlig info på Wikipedia.
Tom Cruise förnekar ryktena.
Vi har också pratat mycket Google i sammanhanget Sommarkrysset. Förutom att programmet har väldigt lätta frågor nog som det är så har ju frågesport av den typen spelat ut sin roll när man på 0,21 sekunder kan hitta svaret på ledtrådar som ”Hälften varg, hälften människa”. Fast det kanske ändå inte är frågemomentet i sig som ska vara det svåra heller – då skulle ju inte så många använda dyra betalnummer för att smsa och ringa in sina svar.
Man kan undra hur de tänkte på Gomorron Sverige i morse när de påade en diskussion om situationen i Libanon genom att visa ett gammalt resereportage.
Först bilder på libanesiska damer som åkte vattenskidor på 1960-talet, klipp till Pernilla Månsson Colt som käkade libanesisk mat med orden ”maten är anledningen till att jag vill besöka Libanon någon dag”, klipp till bilder på Beirut i nutid – bomber, misär, krigsstämning.
Kvar på näthinnan fanns bilden av Pernilla och hennes färgglada mezetallrik.
Update
Aha, det var en koppling till just turismen i landet, inte kriget. My bad. Från programmets nyhetsbrev:
7:15 Från 80-talets krig till eftersökt turistland – vad händer nu med Libanon? Med LENA PETTERSSON, MICHEL HAIDO och KATIA KAWAK.
Humorprogrammen i P3 håller minst sagt blandad kvalitet, lite om det i tidigare bloggposter (1, 2). Jag har visserligen inte lyssnat på P3 på aslänge men sedan bebisen kom har jag hängt en del vid radion. Framför allt har jag lyssnat till Cirkus Kiev som är riktigt kul på sina ställen. Inslag som ”Min sommarromans med Mr Lordi” framkallar ju fniss redan innan man hört själva sketchen. Sist gjorde de narr av Transit i P3 och det är ju alltid lika tacksamt.
I eftermiddags hamnade jag framför en sändning av programmet Sommarkatt. Det är samma redaktion* som gör Deluxe i vanliga fall (dessvärre med min hato Enhörning) men dagens radiodagbok om Tintin var rätt kul. Till ”Sommar sommar sommar”-melodin konstaterade Tintins bästis att Tintin var obehagligt kort, sen gick de på Spy Bar och hamnade i gräl med Kjell Bergqvist.
Men Mammas nya kille har jag inte riktigt fått grepp om, känns mest konstigt och onödigt.
* Men jag fattar inte varför samma handfull personer står för majoriteten av humorprogrammen – de byter bara namn på de faktiskt ganska snarlika produktionerna.
Är det inte lite konstigt att T9-funktionen i min telefon inte kan stava mitt förnamn men däremot kan stava till Cosby?!
(Detta apropå att Bill Cosby fyller 69 år idag, grattis.)
Jag är i min hemstad och knarkar lokalmedia. Det är något bitterljuvt över ett nyhetsflöde som är så litet att snatterier av chokladkakor värda 11,90 hamnar som notiser på senaste nytt-sidorna.
För att inte tala om de lokala annonserna. Idag har jag mest fastnat för den spm pushar för en familjeföreställning med Alfons Åbergs musikteater: Mystiskt med Alfons Åberg. Kolla Alfons pappa! Jag tror han är den vackraste mjukdockan i människostorlek jag någonsin sett, trots att han ser lite lätt brännskadad ut.
Ikväll fnissar jag lite åt petercrouchcandoanything.co.uk.
Jag såg det dessvärre inte själv, men jag har fått detta bottennapp i svensk teveunderhållning berättat för mig från så många olika håll idag att jag känner att jag gör nöjessverige en tjänst genom att teckna ner det. Följande är det ungefärliga skeendet en lördagkväll i juni.
Plats: Gröna Lund. Händelse: direktsändning av Sommarkrysset i TV4. Basshunter ska för första gången framföra sin sommarplåga ”Boten Anna” live i teve. Programledaren Gry Forssell påar framträdandet.
Gry: Ni har alla hört den, ingen har kunnat undgå den, alla nynnar på den. Båten (sic!) Anna.
[Basshunter äntrar scenen och börjar sjunga. Efter ungefär en vers börjar han i stället prata och ropar till publiken.]
Basshunter: Jag har en liten överraskning till er ikväll!
[Basshunter gör ett försök att waila. Misslyckas kapitalt.]
Basshunter: Nu vill jag att alla sjunger med! Hallå allihopa! Har ni det bra? Sjung med!
[Framträdandet fortsätter men nu är det i stället publiken som sjunger de höga partierna.]
Tevetittare runtom i landet lär ha ställt sig samma fråga: exakt VAD var överraskningen?
Oh, den där Fyllebloggen har potential vill jag säga. Någon sorts öppen blogg för alla att skriva i när de är på lyset. Så ut och berusa er i sommarnatten och förgyll vår morgondag med roliga fylleinlägg vetja.
Användarnamn: fyllan
Lösenord: alkohol
Men jag undrar över två saker:
1) Minns man ens bloggen, inlogget och ambitionen efter en rusig kväll?
2) Precis som med tjuvlyssningarna hos Tjuvlyssnat finns det ju ingen garanti för att det är verkliga fylleinlägg man läser. Om nu det känns viktigt. Rent hypotetiskt skullej ag nu keunna slintra lite me fingrarna och ba shiiit va ja va full och inte fickja hångal heller.
Även om jag verkligen förstår vari hans storhet som entertainer ligger är jag inget Robbie Williams-fan. Det som slår mig mest nu när han varit i Sverige på ett väl dokumenterat segertåg: shit vilken trist klädstil han har! Off stage verkar han se ut som vilken engelsk geezer som helst – fotbollströja, illasittande jeans och (kanske) ett par Reebok Classics.
Ändå är det scenkläderna som är det anmärkningsvärda i sammanhanget. I den här stassen ser han mest ut som han ska delta i en schlagervaka för frisörer i Flen, inte förföra totalt 100 000 (HUNDRATUSEN) personer på landets största arena för musik.
Här ser vi honom i en rymlig jackett med turkost kantband, matchande scarf runt halsen och pösiga jeans. Utanför bild ett par gympaskor i lätt aerobicsmodell (se dem i den här recensionen hos DN).
Jag kan inte på rak arm säga vad jag hade velat se honom bära i stället. Kanske något tajt och svart som i omkring Kylie Minogue-duetten ”Kids”? Han får gärna vara geekigt pompös, bara lite mindre… pösig.
(Bild från Expressen).
Jag vet att rosévinet är den populärkulturelles sommardryck of choice men jag bara måste använda detta utrymme till att tokälska mina två favoriter i genren ”hemmagjorda sommardrycker”.
Ni kommenterar