Nja, det är väl inte så troligt att det fina succékonceptet Chapel Hill Crew på Spy Bar slutar efter nästa gång? Men officiellt kallar de ikväll för näst sista gången och boy vad jag vill dit. Problemet med Spy bar är att (oavsett hur bra den som spelar är) är det sällan kul där innan 03.00. Det är helt enkelt för lite folk. Jag är inte fin i kanten när det gäller att vara ute länge, snarare tvärtom sen jag fick barn konstigt nog, men det är ändå inte helt självklart att hela ens sällskap ska vara i Spy bar-stämning tidig söndag morgon.

Men ändå: förra helgen hörde jag ”Var é vargen” och tänkte att den skulle jag vilja rent nöje-dansa till ute. Nästa gång jag spelar ute tänker jag spela den, bestämde jag då. Och så kom nyhetsbrevet som säger att bästa dj-brudarna kör djurtema och de nämner just den låten. Great minds think alike!

Jag är snart på väg ut och vet inte ännu inte vart. Men med tanke på ovan nämnda varg och det faktum att jag har en leopardbikini som bas för min outfit är det mycket troligt att kvällen slutar med just Chapel Hill Crews djurtema. Hoppas vi ses i vimlet!

Det blev sent igår och eftersom jag alltid skriver mina blogginlägg på kvällen så blir det nog inget temainlägg idag. Hoppas ni överlever!

Spridda minnen från igår. Jag har…

• pratat med Säkert! och berättat hur mycket jag gillar henne. Apropå att träffa sina idoler så var det här ett rätt okonstlat sammanhang, eller, röda mattan var förstås en galen plats att prata på.
• tagit på Carl Bildts råttkavaj. Och pratat med, höll jag på att skriva, men jag pratade ju så klart med Bildt himself.
• blivit kallad för Tina Fey av Mange Schmidt som verkade vara ett 30 Rock-fan.
• fastnat mitt i Ken Rings posse utan en chans att kunna ta mig ur. Jag hängde med i klungan flera meter innan jag kunde ta mig ur. Strax efter togs den här bilden. Ni ser ju hur många de är! Bilden kommer från Skivkoll som har lite mer insideinfo från galan.
• fixat en jättejättefin gravidbild till Grossessan. Bosse Löthens tjej/fru Jenny är gravid i åttonde månaden och var fantastiskt galasnygg. Lägger upp bilden ikväll under fredagen! Lyssna på Bosses vänner här.
• surat lite över att Cheek to Cheek inte blev årets låt, det tyckte jag faktiskt att den var i den konkurrensen. Och oj Sahara Hotnights var snygga i sina American Apparel-klänningar i öppningslåten.

Detta är andra delen i en en temavecka om djupa popkulturella upplevelser. Läs bakgrunden och den första delen här.

Den här texten publicerades första gången 20 juli 2002, när jag fortfarande skrev långa dagboksinlägg på ett ungdomscommunity. Men eftersom nästan ingen av er läst den tidigare och den passar så bra in här klipper jag in den i sin helhet. Jag rodnar bara lite över slutet och Strokes-grejen, men jag sa ju senast igår att man inte ska skämmas för band man gillat.

2. Jag hänger utanför bakdörren efter en Tori Amos-konsert
När jag kom hem från London var jag ledsen, det vet ni. Då blev Frank min vän. Radions Frank.

Måndag kväll stirrade jag tomt framför mig, tom och ensam. Då pratade Frank till mig. Programledaren hade varit på Arvikafestivalen under helgen och beskrev allt som en enda lycka. Vänner, musik, vackert väder (delvis). Han hade fått träffa sin absolut största idol – Marc Almond – och hade haft det så där underbart bra. Men när han kom hem blev allt tomt och konstigt. Han sade att det kändes som om Arvika aldrig hade hänt. Att han hade inbillat sig allt det där fina, och därmed kändes vardagen fel.

”Vet du hur det känns att vara tom?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig. Jag som låg på min stora säng med ett värkande hjärta ville bara ropa ”ja” ut i luften, men jag behärskade mig såklart. Fick en ingivelse och ville maila Frank och berätta, säga att jag visste precis för i detta nu var jag bara tom och ihålig. Men mitt bredband funkade ju inte. Så jag låg kvar och stirrade, lyssnade och reflekterade.

I onsdags återknöt Frank (Christer) till Arvika och han spelade upp ett litet urdrag ur intervjun med Marc Almond. Hans största idol. Han beskrev mötet och menade på att det inte gav honom en annorlunda bild av idolen utan snarare en annorlunda bild av sig själv. Jag tror att han menade att han inte tyckte om den osäkra sida, den rent idoldyrkande och stammande Christer som fick stå nära nära sin idol. Han sade att det finns vissa som hävdar att man inte ska träffa sin idol, man ska ha dem på ett naturligt avstånd. Själv tyckte han inte så, han var glad över mötet. ”Hur tycker du?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig.

Jag tycker inte att man ska träffa idoler.

I maj 1998 såg jag Tori Amos i Royal Albert Hall i London. Vid det här laget hade jag lyssnat på henne i fem år och hunnit bygga upp en relation till henne. Ingen av mina vänner visste vem hon var och jag kände mig ganska exklusiv i mitt beundrande. På något fånigt sätt kände jag det som att det var jag och Tori. Men hela den här konserten fick mig att förstå att det var annorlunda. (Läs mer…)

En vän till mig fick ett personligt framtaget horoskop som sa att han efter trettio skulle få en djup erotisk upplevelse. Fantastiskt! Vi ägnade nyårsnatten åt att diskutera vad denna ännu outforskade upplevelse skulle kunna vara för något. Vad gör man efter trettio som man inte hunnit uppleva redan under 20-åren?

Samtalet ledde oss in på ämnet djupa upplevelser över huvud taget, inte erotiska, och jag funderade lite över mina. Och eftersom detta är en popkulturell samlingsplats tänkte jag den här veckan skriva ner några som jag varit med om när det gäller underhållning. De här är inte de absolut viktigaste eller bästa, men det är några jag har starka minnen av.

Jag vill väldigt gärna höra era historier också! Lämna en kommentar här nedanför eller skriv i er egen blogg och länka tillbaka. Djupa upplevelser i popkulturkonsumtionen, t ex en konsert, en bok, ett samtal, en utekväll. Kort sagt: något som berört.

Detta blir veckans huvudtema hos mig, presenterade i kronologisk ordning efter tidpunkt för upplevelsen.
(Läs mer…)