Ni tror vi är galna om jag berättar att vi kör Guitar hero och dricker vin på jobbet just nu – utan ljud. Men vi har stängt av tv-ljudet och kör i stället blandat från allas spellistor. Vet inte hur det blev, det bara blev, men det visade sig vara rätt ok att spela utan ljud också.

Just därför gräver jag i arkiven och hittar det här gamla låtarna från ca 2001, när jag bodde i London. JJ72. Som många andra av mina skivor från den tiden one hit wonders, eller one cd wonders, men de har gjort bestående intryck på mig för att de så tydligt kännetecknar en era. Jag googlar mig till att de splittrades för två år sen. De här låtarna kan jag av den anledningen inte riktigt sluta tycka om.

Ingen jättefärsk låt. Men jättebra.

THE FASHION – Like Knives

Jag ska givetvis skriva om spelningen och mitt trevliga umgänge (ett, två) men jag har inte riktigt hunnit. Jag är förkyld för tredje gången på en månad, har en intensiv jobbvecka och dessutom en liten unge som bär små koppor av vatten på sin kropp. Bloggen blir lidande.

Men tills vidare vill jag bara tipsa om att PSL kör minnen med Imperiet. Jag har bara sett lite än men ååå jag vill kolla hela.

(Klänningen som Hanna Fahl har i inledningen har jag också, men har inte använt än. Som jag LÄNGTAR till sommaren och bruna ben. Det är den typen av klänning förstår ni, som kräver ingen-jacka och inga-strumpisar)

Robyn fortsätter greja därborta i Amerikat. Här är nya videon till nästa singel ”Who’s that girl”. En låt jag själv lyssnade sönder sommaren 2005. Den är fortfarande i topp över mest lyssnade i min iTunes trots att jag aldrig lyssnar på den längre. Det kan bero på att jag på den tiden cyklade till och från jobbet och hade längre restid (dvs iPod-tid). Sen blev jag gravid och min man förbjöd mig att utsätta magen för trafiken. Han skyllde på att jag är alldeles för disträ, hrmpf. Och nu har jag ingen cykel.

Andra saker jag tänker på när jag hör låten: partysommaren med Jossi, gröna armyjackor, Debasers uteservering, ett jobberbjudande, jättemycket bloggande, och hundra andra saker. Sommar how I love you.

Hej nostalgilovers. På fredag återförenas New kids on the block. Det kommer säkert vara smärtsamt för alla inblandade.

Det här är min bästa låt med Arcade fire. När jag hör den vill jag glädjemarschera med höga knän.

Jag tycker det verkar som att folk har glömt bort hur bra den första skivan var, det tjatas bara om Neon Bible.

Jag vet att man måste gilla Jens Lekman men jag tycker det låter som han har en bubbla i halsen när han sjunger. Om man plötsligt skrämde honom medan han sjöng skulle han tappa bubblan och sjunga med sin riktiga röst i några sekunder, för att sedan lägga sig till med bubbelrösten igen. Gissar jag.