Cashmere mafia
Kanske är det förkylningen men en stund in i avsnitt två av Cashmere mafia, då den värsta ”meh, vilken Sex and the city-kopia” lagt sig, inser jag att jag tycker om serien. Det är oundvikligt att jämföra med SATC för att det handlar om fyra starka New York-tjejer som har relationsproblem och snygga garderober (ibland, Lucy Lius karaktär har förskräckliga tantsaker på sig här och där). Många biroller spelas av skådisar som var med i Sex and the city och till och med musiken är likadan på sina håll: glättig och käck som påminner både om SATC-introt och om dragsspelstangon som ackompanjerade Carrie i Paris i sista säsongen.
Så: likt Sex and the city? Ja. Men i Cashmere mafia-versionen är allt i lite äldre och mer allvarlig tappning, några är gifta och har halvstora barn, karriärerna lite mer högtflygande och relationerna lite mer ingående. Jag har tidigare bloggat om det jag tycker var SATC problem – karaktärerna beskrevs som självständiga singlar fast de inte är det – men i Cashmere mafia tycker jag åtmistone Mia Mason förmedlar riktig målmedvetenhet och självständighet.

Vad är det jag gillar? Förutom coola skådespelarinsatser från t ex Miranda Otto som kritvit hotellmagnat med relationsmässiga mindervärdeskomplex eller något hispiga men vassa Frances O’Connor (med världens finaste uppåtmungipor) tror jag att det handlar om verklighetsflykt och inspiration. För efter varje avsnitt känner jag att jag vill:
1) Bära skyhöga klackar
2) Åka till New York
3) Dricka vin
Synd då att det bara verkar bli totalt sju avsnitt av serien, pga författarstrejken och tuff konkurrens i Lipstick jungle bland annat. Men av ovanstående tre punkter tänker jag lösa åtminstone bara… allihop inom en snar framtid!
Cashmere mafia börjar på TV3 idag kl 21.00.




Ni kommenterar