Jag fortsätter bloggchocka genom att nästan i realtid recensera en bok jag precis läst ut. På senare tid har jag inte tagit mig tid att tycka till om det jag läst, varför ni inte fått veta alls vad jag tycker om böcker som Mig äger ingen, Bitterfitttan, Svart flicka – vit flicka, Too fast for love, Snabba cash och vad sjutton jag mer läst.

Men nu befinner jag mig på myshelg* i skärgården och har som mål att läsa så många böcker som möjligt. Så jag vill berätta för er att ni måste läsa Slam av Nick Hornby. Även om berättarjaget Sam bara är 16 år och något yngre än Hornbys vanliga karaktärer så berättar han en historia som rör alla. Sam och hans relativt nya flickvän Alicia blir gravida och hon bestämmer att de ska behålla det. Sam som vanligtvis gör det som sextonåriga killar gör, typ skejtar och är allmänt apatiska, måste plötsligt växa upp och ta ansvar.

Allt skildras via Hornbys snygga språk, krassa humor och sinne för detaljer. Det enda jag inte gillar är de sekvenser då Sam besöker framtiden. Jag har fnissat högt boken igenom och också högläst valda stycken för den som råkat komma nära. Inte bara för att historien är engagerande i sig, den ger också ett intressant perspektiv på tonårsgraviditeter i Storbritannien. Och faktiskt perspektiv på mitt eget föräldraskap.

”I learned that Britain had the worst teenage pregnancy rates in Europe, which by the way means we have the highest. It took me a while to realize that. For a moment I thought they might mean it the other way, that our teen pregnancy rates were low and the Prime Minister wanted us to do better.”

Hornby är man, Sam är kille, men den unga mammans perspektiv glöms inte bort. Både tankar och känslor hos flickvännen och den 32-åriga blivande mormodern är bra skildrade.

Intressant också att Hornby även här använder sig av en karaktär med specialintresse – för att inte säga nördintresse. I ”Fever Pitch” var det fotboll, i ”High Fidelity” musik, i ”A long way down” tanken på att begå självmord. Här: skateboarden och de tröstande fiktiva samtalen med den stora idolen Tony Hawk.

Nej, nu ska jag tillbaka till soffan och öppna nästa bok: Dannyboy & kärleken.

(*eller ”Camp Quinna” som J:s kompis just kommenterade vår uppställning).