Ebbe – the (glasses) movie
Nu finns Ebbe – the movie på SVT Play. Den är verkligen intressant, men jag tycker att det var lite synd att filmen var så lik den tre år gamla P3-dokumentären om Ebbe Carlsson-affären. Har man redan lyssnat på dokumentären så tillkommer inte mycket nytt.
Filmen är nämligen uppbyggd enligt exakt samma dramaturgi och det är exakt samma personer som uttalar sig. Från Ingvar Carlsson till Anders Isaksson som suger på en pipa samtidigt som han återger insikter ur sin bok.
Nåväl. Ebbe var en otroligt fascinerande karaktär. Men det starkaste intrycket efter att ha sett filmen är ändå: vilka jävla glasögon! Jag tycker mina är lite väl stora och i vägen ibland men de är ju som lilleputtbrillor om man tänker på att Ebbes glasögon täckte en hel kind.
Inte för att det är ovanligt nuförtiden. Jag har tidigare skojat om att mammas 80-talsfrisyr kom tillbaka med The Strokes. I och med de senaste årens gubbmode har hennes (och Ebbes!) glasögon från samma period också gjort ett återtåg.
Halva mediestockholm bär nu ebbeglasögon som om våra mammor aldrig hade haft dem.
Bloggnyord 2009
Språkrådet presenterar årligen nya svenska ord. Om jag minns rätt kommer nästa lista nu i början av januari.
Jag kom att tänka på några ord som dök upp i bloggarna under 2009 året, bloggnyord helt enkelt. Men det finns ju många fler… vilka saknar ni?
Före 2009: muffin
Från och med 2009: cupcake
Mellan 1980-2006: tights
2007-2008: leggings
Från och med 2009: tights alt. tajts
Innan 2009: väldigt läckert
Från och med 2009: pördigt
Före 2009: tjugohundratalet
Från och med 2009: nollnolltalet
Thom Yorke – Hearing Damage
Till slut har jag också sett New Moon och till den tänker jag återkomma. Just nu vill jag bara lyssna på den här ganska nya Thom Yorke-låten som i alla fall jag aldrig hade hört innan. Från soundtracket till filmen.
Ingen förstår mig som min frisör
Jag älskar att jag efter femsex år hos samma frisör kan ringa i panik och bara ”jag ser så VANLIG ut i håret, jag är inte van med det” och bästa Sarah bara ”men kom hit i morgon bitti så fixar vi”. Och bara genom att titta på håret (i mössfrisyr dessutom) genast ser vad som är fel: ”det är för hälsosamt”.
Jag har liksom haft långt, slitet och trassligt med (avsiktligt) blekta toppar så länge att när vi för två månader sedan klippte av det blev det helt… vanligt.
Men i morse stökades det till och om några veckor färgar vi igen. Mitt extremt raka hår kan jag dock inte göra mycket åt, tror till och med jag har rakare hår än Jason Schwartzman.
(jag har tjatat om Sarah så länge på nätet nu att det titt som tätt dyker upp folk som har läst mina omdömen om henne på diverse forum. Mejla mig om du vill ha numret!).
Män (och kvinnor) som gillar ekorrar
Häromdagen var jag, Bobo och kusin E på Alvin och gänget 2. Ettan är en storfavorit här hemma och vi har nog sett den femtio gånger. Jag tycker, på riktigt, att det är en väldigt härlig familjefilm. Och säga vad man vill om underhållningspreferenser före och efter barn. Man får ganska ofta ge vika för den lite ostigare barnsmaken – och sedan skämmas lite när man gillar.
Det är framför allt rätt roligt att som vuxen fatta de skämt som går över huvudet på barnen. Detsamma gäller gamla popjunkiekändisar. Det är ofta i den här typen av filmer som gamla SNL-komiker dyker upp och i den här filmen är de största stjärnorna Jason Lee och ekorrarnas röster. Alvin görs av Matthew Gray Gubler och Amy Poehler gör brillormen Eleanor. De svenska rösterna är – som så ofta i dubbade barnprogram och filmer – Kim Sulocki och Linus Wahlgren, bland andra.
Uppföljaren gör inget fan besviket. Bland annat tyckte killarna att de nya brudekorrarna var ”snygga” och gamla favoriter som skurken Farbror Ian klantar vidare. Och ekorrarnas disträa låtsaspappa Dave har en ännu mer disträ, tv-spelsspelande brorsa som heter Toby. Han börjar starkt med att råka knuffa sin rullstolsburna faster nedför en trappa (baklänges).
Men det absolut konstigaste i de här filmerna är följande. Huvudhandlingen är att två grupper ekorrar sjunger och dansar och är stora på hitlistorna runt hela världen. Och deras publik är – enligt filmen – trendiga vuxna?! De fyller stora arenor med skrikande 25-åringar och vuxna tjejer flirtar med ekorrarna och fler än en gång görs intima inviter. Från tjejer i högklackat till decimeterlånga jordekorrar. I första filmen spelar de på ”coola” nattklubbar och en rockfotograf för motsvarande Rolling Stone gör ett reportage om dem.
Nog för att jag omprioriterar vissa delar av min hemmasmak för att passa treåringen. Men steget från att aktivt välja konserter och skivor med det här gänget, när min son inte är med, det är faktiskt jättelångt.
Här kan man chipmunka sig själv.
Köp och sälj barnprylar hos Loppi
Idag pratar jag om lägenhetskärleken och smarta second hand-fynd under vinjetten Veckans loppifamilj hos Loppi.
Loppi är en ny köp- och säljsajt för barnfamiljen. Funkar som andra begagnatsajter med den fina skillnaden att en del av intäkten från annonserna går till välgörande ändamål. Så samtidigt som du tjänar på att köpa billigt och sälja smart, får organisationer som World Childhood Foundation ett bidrag.
Så in och leta fynd! Själv är jag på jakt efter skridskor till Bobo, men ännu har jag inte hittat några i rätt storlek.
Not till mig själv: någon gång ska jag ta lite bilder på lägenheten. Efter ett och ett halvt år är vi ”klara” med inredningen (dvs tills vi hittar ett nytt projekt, t ex balkongen i vår).
Coco Sumner – I blame Coco – Caesar
Jag har gjort det man gör bäst på jullovet: ätit, läst och sovit middag två gånger per dag. Därför har jag hunnit ladda med lite nytt popjunk.
Läste nämligen att Coco Sumner, just nu under artistnamnet I blame Coco, är ett av världens rikaste kändisbarn. Men det intressantaste med henne är ju inte att hon är dotter till Sting och Trudie Styler. Nej, jag gillar kopplingen till Sverige mer. Hon har spelat här flera gånger, samarbetat med hemliga bandet med larviga namnet Miike Snow och kommer i januari släppa singeln ”Caesar” med inhopp av Robyn.
Som om nittiotalist-CV:n inte vore perfekt nog så modellar Coco givetvis också. Här är en video från modeveckan 2008 där hon gästade Hope-visningen både som modell och artist.
(Coco är för övrigt ett av världshistoriens coolaste namn, synd att det skulle låta som en clownklan om Bobo någon gång fick ett syskon med det namnet. Bobo-koko-kruse liksom).
Hjälp andra med dina julklappar
Eller: helgens tema var second hand.
Jag jobbar för Röda Korset och är delaktig i årets julkampanj. Ett av många moment är en undersökning om svenskars inställning till second hand-julklappar. Det visade sig att många har köpt begagnade julklappar och att varannan kan tänka sig att göra det i år. Samtidigt har besöken på Röda Korsets mötesplatser ökat med 35% under 2009. Orsakerna bedöms vara ökad medkänsla för dem som har det svårt och ett större miljömedvetande. Läs rapport och pressmeddelande här.
I fredags eftermiddag bestämdes det att vi var välkomna att tipsa om second hand-klappar i söndagens Nyhetsmorgon. Så jag ägnade fredag kväll åt att leta rätt på bra second hand-proffs. På Twitter fick jag tips om fantastiska Lisa Dalenius som visade sig inte bara vara proffs på begagnat, hon besitter också en charm som går genom rutan (se klippen nedan).
I går lördag mötte jag och min son upp Lisa på Röda Korset för att hitta bra exempel på begagnade klappar. Det tog två timmar och 480 kronor innan vi plockat ihop en bra stomme, vi ville exemplifiera utifrån olika teman. Sällskapsspel, böcker, sportprylar, hemelektronik, gör-det-själv och kläder. För att göra det ännu tydligare plockade vi med oss saker hemifrån. Det är också anledningen till att en av våra fina gamla högtalare syntes i rutan i morse. (Men bara en, för sladdarna sitter fastnaglade i väggen och jag fick knipsa en sladd för att ens få med den).
Totalt hade vi med oss fem kassar till studion i morse och nästan allt var med i rutan. Jag är extra svag för Lisas tranor och vårt tips om att köpa klassiska julklappar för en tiondel av originalpriset. Sällskapsspelen kostade 30 kronor och de inbundna deckarna, kittyböckerna och vampyrlitten 10 kr styck. De oanvända skridskorna i storlek 33 kostade 40 kronor.
Om du vill bidra till Röda Korsets sociala arbete utan att köpa begagnat – köp ett digitalt gåvobevis för 100 kronor och ge bort till en vän. Röda Korsets julkampanj syftar till att bekämpa ofrivillig ensamhet och utanförskap i Sverige.
Lagen om
Om man vaknar 05.15 och inte kan somna om, då kan man ge sig sjutton på att morgontidningen uteblivit just den här morgonen.
I stället: morgonkaffe, morgondator, och Musikhjälpen på TV.
En av stans yngsta taxistammisar
Vissa stunder vet jag mer än andra att han är just MIN son. Som när han spelar ett spel på Bolibompa-webben som handlar om pengar.
”Fort mamma, jag måste tjäna mera pengar så jag kan åka taxi!”
(Apropå taxi så läste jag idag att man kan beställa sin jultomte via Taxi Stockholm. Oändligt smart. Ring 08-15 00 00 – först till kvarn!)
Matshoppingen i London
Eller ”om du undrar varför jag vägde 20 kilo mer när jag bodde i London än jag gör nu”.
Jag brukar ibland summera mina London-resor i små popkulturspaningar här på bloggen men i takt med att jag åker mer och mer sällan, och gör färre och färre saker när jag väl är där så har jag inte så mycket att blogga hem om.
Som jag konstaterade för ett tag sedan börjar det bli så längesen jag var där regelbundet att jag bara känner igen hälften av tabloidkändisarna. Och trots att jag läser engelska musikpressen varje månad känner jag mig så avskuren från allt det där på nåt vis. Och jag sörjer det inte.
Nåväl. Det viktigaste att blogga hem om efter den här resan är därför min rituella tur till supermarketen. För om det är något jag är svag för, förutom engelsk litteratur, engelska tidningar och engelska gitarrband, så är det att shoppa mina matfavvos på plats i England.
Pga platsbrist fick jag besinna mig något men tog i alla fall med mig följande måsten hem:
Kellogg’s Fruit n Fibre – guds gåva till flingan. Den är så GOD att jag känner mig som en knarkare när jag tar skål två och tre till frukosten. Mmm. Bara att skriva om den gör mig sugen. (Måste ätas med mjölk).
Crumpets – en sorts blandning mellan pannkaka och frukostfralla. Rostas i brödrost och dränkes i smör.
Mature cheddar – för att engelsk lagrad cheddar är skära-med-kniv-och-äta-stora-bitar-vid-köksbänken-innan-läggdags-god. Bäst i snaskform, sämre som tillbehör på frukostmackan.
Godis från Natural Confectionery Company – gummigodis från Australien från början. Kan också köpas på ICA Årsta, men det är ju inte samma sak som Waitrose.
Ett storpack Hulahoops som är min mans engelska favoritsnacks (min är blå Doritos).
Två kaksorter, som ibland också kan köpas i Sverige, men igen: inte samma saaak. Engelskt shortbread och chokladöverdragna Digestives.
Och så lite härlig halvfabrikat på det: burkar med Thomas Tåget-pasta i tomatsås. Min son gillar det knappt men det har blivit vår grej. Jag köper ofta hem olika snack packs och miniformat – det finns jättemycket torkad frukt i barnportion t ex – och just thomaspastan har fastnat i hans medvetande som engelsk. Vilket den ju faktiskt är. Säg den maträtt som inte finns i en konservburk där borta.
Vi har redan sagt hejdå
Jag var en halsfluss ifrån att gå på släppfesten för första boken och det tog flera år innan jag till slut läste den. Att recensera en vän är svårt men jag kan berätta att jag sträckläste Dannyboy & kärleken och tyckte väldigt mycket om alla popjunkiga referenser i den.
I bloggen har vi fått läsa hur nya boken vuxit fram och häromdagen avslöjades de spännande planerna för lanseringen av ”Vi har redan sagt hejdå”. Ett modernt utgivningsexperiment som dokumenteras i bloggen.
Själv kommer jag garanterat bara läsa den i traditionellt bokformat. Inte minst för att jag vill ha ett livs levande omslagsbevis på att min gamla second hand-kappa numera är känd från litteraturen. Inköpt för kanske sjuttio kronor på Myrorna i Eskilstuna för kanske femton år sedan.
Noko Jeans
Noko Jeans är ju en fantastisk liten pr-saga, verkligen, men är det bara jag som tycker att jeansen är helt ehm… inte så fina?
Det finns nog inte en enda tjej som passar i de här jeansen (när inte ens fotomodellen gör det).
Platta skor
Det har tagit mig nästan en vecka att smälta. Men när jag accepterade var det plötsligt inte så illa.
Jag har hela hösten haft ont i ena höften och när jag till slut kom till sjukgymnast så konstaterade hon det jag varit rädd för hela tiden. Det är mina höga klackar i kombination med mina dåliga fötter som gör att jag belastar fel punkter och höften får lida. Rådet? Köp platta skor (och börja med inlägg och särskilda övningar för att bättra hållningen).
Men jag hörde bara DOMEN: platta skor. Jag som gjort det till mitt signum att alltid ha 10 centimeters kilklackar måste plötsligt traska omkring i mockasiner.
Sen tycker jag ju att det är roligt att göra jargong av minsta grej så nu har jag i en veckas tid klagat högljutt på att livet är slut för att jag inte kan använda klack lika mycket.
Samtidigt blev det ett viktigt uppdrag här under den pågående resan i London – att hitta platta skor. Och plötsligt öppnar sig en ny värld. Jag trodde det skulle vara fult och tråkigt. Men redan har jag köpt ett par superfina rockigt slitna platta boots och jag har siktet inställt på ett par klassiska herrskor dessutom. Har använt bootsen hela dagen idag och har inte minsta ont vare sig i fötter eller rygg.
Kanske är det så att det där med fotriktiga(re) skor inte automatiskt betyder modedöden?
Jag kanske återkommer i frågan.
Resedagbok från X2000
Innan veckan är slut kommer jag att ha avverkat Eskilstuna, Arboga, Göteborg och London. Och älskade Stockholm förstås. Och en julfest med ambitiöst julklappsbyte. Och ca 15 möten.
Så för att få ihop schemat var jag redan i morse, kring 7-snåret efter att jag hunnit jobba en timme, tvungen att packa trunken inför fredagens jobbresa till London. Vanligtvis packar jag någon timma innan, men redan i morse räknade jag rätt antal strumpor. Vis av erfarenhet vet jag att man inte behöver så många andra kläder, för dem shoppar man sig till på plats.
Jag drack för övrigt snabbkaffe till frukost (och åt fil och macka) för att jag inte ville väcka min son med ljud och doft från kaffebryggaren sådär tidigt. Men det gjorde väldigt lite. Jag älskar snabbkaffe.
Men på fredag reser jag bara med handbagage medan jag checkar in min allra största kabinväska tom. I den ska alla mina Primark-inköp få ligga. Och alla mina kollegors.
Annars tänker jag inte jobba alls utan: sova länge, kolla engelsk tv, läsa engelskt skvaller, äta på Pret minst en gång per dag och åka till Spitalfields för första gången på flera år.
Men nu X2000 som sagt. Fryser lite och längtar hem efter min familj. Men jag är glad, har haft en så sjukt rolig jobbvecka, och roligare ska den bli.
När vuxna betygsätter barnens tv
Idag är den årligt återkommande dagen då vuxna krönikörer ska bedöma barnens julkalender. Resultatet? De ogillar den, som vanligt. Två exempel hittills, fler kommer säkert under dagen.
Andreas Nordström i Expressen:
Är han en parodi på någon jöns i frigolitkalsonger från SVT:s DDR-tid? Som Kenny Starfighter eller Kapten Zoom. Eller är det roliga att han är lätt dement? När ska vi skratta? Kan inte nån hålla upp en skylt?
Rebecka Åhlund i Svenska Dagbladet:
Först ska den gå hem hos den primära målgruppen, barn. Sedan hos den sekundära målgruppen som sätter någon sorts snackstandard.
Kvällstidningsreportrarna brukar kolla på adventskalendrarna med sina barn och låta dem ge betyg. Vilket till och med det är lite missvisande – kvällstidningsbarn lär ju vara mer media-savvy än det svenska genomsnittsbarnet.
(Säger jag, som tycker väldigt mycket mycket om barn-tv, och har en nästan lika kunnig 3-åring därhemma).
Ett aha om Peter Facinelli
Jag såg ett mycket underhållande New Moon-sjok på E! igår. Både röda mattan-scener från LA-premiären, inblick i karaktärernas klädstil och en hel del intervjuer bakom kameran.
Om detta kan jag säga mycket men det jag tänkt mest på i efterhand var att polletten äntligen trillade ner när det gällde vem som spelar Dr Carlisle Cullen i filmerna. Han känns ju så bekant, men jag har inte lyckats dechiffrera honom under det fulblekta hår som flera av vampyrerna har. De har sådär 90-talsgult hår nästan allihop.
På röda mattan såg jag honom tillsammans med sin fru och det är ju Jennie Garth! Först då kunde jag minnas baklänges att jag sett honom hundra gånger på Celebrity Babies, då i egenskap av pappa till tre tjejer och gift med ”Kelly”.
Nu gäller det en rätt slätstruken person och en av filmens mindre intressanta karaktärer men det är ändå rätt typiskt mig på nåt vis. Att minnas en skådis baserat på vem han är ihop med, inte hans agerande.
Här kan du se alla premiärbilderna. Coolast var Jamie Campbell Bower, Caius i Volturi-klanen, och oväntat snyggast är Jasper (Jackson Rathbone). Jag har aldrig sett honom utan det där förhatliga gulblekta håret.
Alex Turner och Alexa Chung
Jag läser en intervju med Alex Turner från Arctic Monkeys. Och jag kan inte slita mig från bilderna. Han har med sitt nya långa hår gått från att vara brådmogen spoling till att vara bildskön rockstar. Och han är fortfarande bara 23.
Sen är det ju extra intressant att han bildar par med en av världens coolaste brudar: Alexa Chung.
Alex och Alexa. De passar ju in i min gamla spaning om par som heter nästan likadant.
Marshall är den nye Ross
I min familj älskar vi (fortfarande) How I met your mother. Pågående säsong är jättejätteojämn men ungefär vartannat avsnitt brukar vara okej sevärt. Men som de tidiga guldsäsongerna blir det nog aldrig igen.
En spaning jag har kring HIMYM är att Marshall är för serien vad Ross var för Vänner. Det är meningen att man ska skratta mest åt Barney, vilket man så klart också gör, men seriens underfundigt komiska geni är egentligen Marshall. En känsla som vuxit fram i takt med att man lärt känna karaktären. Samma sak i Vänner. Man förväntas tycka att Joey är den drullcharmige och Chandler den studentikost träffsäkra, men den absolut roligaste personen är ju Ross.
Jason Segel som spelar Marshall är från början känd från Freeks and Geeks och (faktiskt!) CSI. Nuförtiden gör han även bromancefilmer tillsammans med kompisar som Paul Rudd. Det klipp som snurrar just nu är det där han i en personlig låt lämnar ut sitt telefonnummer till fansen av bandet Swell Season. Prova att ringa honom, det funkar!
Det betyder nog att han inte dejtar Chloë Sevigny längre.
Här är ett annat favoritklipp jag har med Segel. Han och Barney (Neil Patrick Harris) kör Confrontation från Les Miserables.
Ni kommenterar