Jag har egentligen som princip att inte blogga eller twittra om Twitter, tycker hela den där metadiskussionen kan bli rätt tröttsam, men det här tyckte jag var så kul att jag gör ett litet undantag. Conan O’Brien, som i skrivande stund har 602 000 followers, har bestämt sig för att följa en slumpvis utvald person på Twitter. Den utvalda, Sarah Killen med alias @lovelybutton, gick från 3 followers till fler än 16 000 på bara några timmar och har på mindre än en vecka överösts av gratisprodukter från företag som vill sola sig i O’Brien-glansen. Men fatta prestationsångesten när en världskänd komiker väljer ut dig som musa – måste vara så sjukt svårt att uppdatera efter något sånt.

Jag själv twittrade om det och undrade om inte Annika Lantz borde göra något liknande. För er som inte vet brukar Lantz dyka upp som ett exempel på person som inte anammar dialogen på Twitter utan mer använder det som en megafon för de hon själv vill säga. Hon följer alltså 0 personer.

Men ärligt talat tycker jag Annika Lantz ofta får bära hundhuvudet för rätt många personers envägstwittrande. Det finns andra som verkligen borde kunna detta bättre men också missar dialogen helt. Jag har inget behov av att nämna namn men jag tänker på sådana som använder sitt konto enbart för att pusha sina egna texter och kunduppdrag. Eller för att göra ”research” – dvs slänga ut frågor och be om tjänster utan att någonsin ge några tips eller cred tillbaka.

För egentligen: är det så fel att göra som man vill? Att använda Twitter utan så mycket analys kring varför man gör det? Måste man riskera att bli kölhalad för varenda liten grej man publicerar på nätet? Jag hoppas inte (men har just presterat ett halvt inlägg som kanske kan uppfattas som det motsatta).

Vad tycker ni?

Jag gillade inte första avsnittet av Landet Brunsås men har sedan kollat ikapp serien på SVT Play och har fastnat mer och mer. De skäller inte fullt så mycket på halvfabrikat som jag hade trott, och därmed ökar mitt förtroende för serien. Jag är så himla trött på de senaste årens matkoketteri.

Den största behållningen är ju den helt fantastiska Lotta. Därför upprörs jag en aning över att hon reduceras till kuttersmycket redan i introt. Särskilt som hon med den egna ton och genuina kunskap skulle kunna fylla de inhyrda experternas position hundra gånger om.

För i det senaste halvtimmesprogrammet förekom inte mindre än 6 experter som tolkade barnens påverkan på den mat vi äter. Måltidsforskaren Richard Tellström, allkonstnären Fredrik Lindström, finmatskribenten Mats-Eric Nilsson, omvärldsanalytikern Pernilla Jonsson, läkaren David Eberhard och psykoterapeuten Louise Hallin. I ett program som även rymde de tre programledarna. Och ett programledarbarn. Och tre italienska turister. Och en mot väggen ställd kvalitetsdirektör från Findus som förväntades skämmas över sin smördeg utan smör i.

Hur kan de stå ut med ett program så fullproppat med folk? Jag tror tyvärr att redaktionen inte litar på sitt program fullt ut och vill underbygga sina teman in absurdum. Vilket ger helt motsatt effekt: programmet blir spretigt och okunnigt. Inte ett enda program har lyckats påvisa mer än att ”allt är okej”. Hur skulle det kunna gå till när det är sex vitt skilda teser som ska samsas i en enda slutsats?

Jag tror faktiskt att hälften så många personer hade kunnat berätta om samma tema på ett ännu snärtigare sätt. För grunden är ju ett underhållande program i infotainmentskolan – jag som tittare kräver inte hårda fakta. Jag gillar den personliga tonen, och jag gillar (faktiskt) att Haag bjuder in till sitt familjebord i nästan varje avsnitt.

Däremot är jag inte imponerad av det här med att slå in öppna dörrar. Som att läsa innehållsförteckningen jättenoga och ”förfasas” över sagda smörlösa smördeg. Eller att visa att Schyffert också äter Hot Dogs och limpmackor trots att han är kändis och bor i Bromma. Jag hade förresten klarat mig utan det nya brommapappaidealet också, exempelvis att skjuta vildsvin och bära omkring på det inne i stan. Men det där är en helt separat spaning: hur deffat och blodigt är det nya gubb.

Andra tankar efter förra avsnittet:

Visst är det lite kul att Erik Haag 43 år och Martina Haag 46 år pratar i exakt samma tonläge som sin sexåring?

Men har någon förstått varför Henrik Schyffert har en bild på Tyra Banks på väggen i sitt kök?

Jag har aldrig fastnat för finaldelarna av So you think you can dance. Kollat nån gång ibland och sett det som en dussinshow om talang. Och där brukar ju uttagningarna vara mest givande.

Men så råkade jag se den här Stacey Tookey-koreografin häromveckan och nu är jag helt fast. Det är kanske är insiktslöst av mig att erkänna: men det är första gången som dans någonsin berört mig. Och det genom ett tv-program. Tack popkulturen för nya intryck hela, hela tiden!