Popjunkiefavoriten Raggadish är tillbaka, nu på en senare sändningstid som jag tror kan passa programmet. Jag har alltid tyckt att det är lite mer för… mig än kanske kl 19-publiken. Som vanligt är David Bexelius helt fab och den nya Dr Phil-parodin faktist riktigt lyckad. Jag tycker Omid Khansari är riktigt bra på att hitta roliga karaktärer och han pratar exakt som Dr Phil. Återstår dock att se om det håller i längden.

Men en sak förstår jag inte. Vuxnas ofta pinsamma sätt att förhålla sig till mobiltelefonfenomenet (som inte längre är något fenomen utan bara vardag). I Raggadish-fallet har de satt ihop Messpanelen som ska tolka otydliga sms. Jätteointressant och helt irrelevant att höra vad Linda Bengtzing tror att ”jag ringer dig sen” betyder. I första programmet var det dessutom helt fiktiva sms, men vad jag förstår kommer det bli riktiga sms från tittarna längre fram.

(Läs mer…)

Magnus Betnér.

1, 2, 3, 4.

Apropå ett av programmen här ovan är det rätt intressant att notera att både SVT och TV4 satsar på underhållningsprogram som bygger på statistik. Enligt hemsidan är fyrans 100% underhållande statistik, humor baserat på undersökningar om svenskars preferenser. I SVT:s Veckans president är konceptet ungefär detsamma men med lite mer samhällsvinkel – frågesport på sådant som enligt undersökningar engagerar svenskarna just nu.

Nu har vi ju inte sett resultatet ännu, men jag undrar om det inte blir lite risk för sifferoverload vad det lider. Särskilt om o-roliga Shan Atci ges fritt spelrum.

Har haft på Ring TV4! i bakgrunden och är i det närmaste i chock över att folk inte har någon skam i kroppen. Levererar konstiga inskränkta kommentarer i direktsändning och verkar mest stolta över det. En kvinna blev så arg över att alla kanaler visar ungefär samma filmer att hon ropade ”då ska jag skriva ner alla tider alla filmer går och skicka det till er. HEJDÅ (klick)”. Man riktigt hörde hur hon fortsatte skälla även efter avslutat samtal, kanske ställde hon sig med en cigg under köksfläkten och fräste vidare.

En annan var upprörd över att sportreportrarna inte pratar rikssvenska och att hon därför var tvungen att läsa resultaten i tidningen dagen efter. Helt sjuka argument som ”det är väl ändå rikssvenska som gäller, kan ni inte ställa krav på era anställda” och ”du kan väl inte komma och påstå att skånska eller samiska är rikssvenska?!”.

Så klart är alla pensionärer arga över att det inte finns panchisprogram. En dam ville ha ett debattprogram för pensionärer. Låter verkligen som en riktigt kioskvältare. En hel grupp hade skrivit brev och begärde tillbaka Magnus Härenstam i Jeopardy. Bingolotto anyone?

Men sen ska ju sägas att hela ”upphottningen” av Jeopardy är lite lätt pinsam. Men mer om det i en annan post.

Jag trodde jag hade bloggat om detta tusen gånger om, men hittar inget. Vafalls? Nåväl:

Jag tycker det är konstigt att SVT ibland visar tokengelska program på prime time. Kvällens exempel är Parkinson (kl 20.00 på SVT2). En jätteengelsk talkshow med jätteengelska gäster, jätteengelska artister, jätteengelsk dekor (blå) osv. Personligen ger det mig ett utbyte (kvällens gäster är Litte Britain-killarna!) men jag tvivlar att det är tillräckligt brett för att fungera som lördagsunderhållning på bästa sändningstid. Kanske är det så att det inte spelar någon roll vad som läggs mittemot Melodifestivalen?

Ett annat exempel är Kumars at no 42 som på svensk teve fick heta något med Curry (Curry nam nam?). En serie som totalt bygger på den klassiska förbistringen/förvirringen mellan indier och engelsmän. Skämt och accenter som går hem hos en befolkning som är uppfödda på importerad curry. Skämt som av förklarliga skäl faller rätt platta för oss svennar som knappt ens vet vad ”en” curry är.

I serien bor en hel indisk familj tillsammans och den vuxne sonen bjuder hem kändisar till sitt vardagsrum och intervjuar dem medan hans mormor sitter och pratar konstigt och lägger sig i. Nu har jag ingen statistik undersökning som styrker mitt case men en klassisk höftning säger att fördelningen mellan gäster som är kända utanför Storbritannien och de som inte är det är typ 15/75%. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är så att man som tevetittare måste känna till alla man ser i intervjusituationer men det känns inte alltid så angeläget att se och höra en engelsk c-kändis bli intervjuad på indisk dialekt. Eller a-kändis heller för den delen, från hemsidan har jag hämtat följande exempel på gäster. Inte många internationellt gångbara där trots att de är riktigt stora kändisar på hemmaplan: Richard E Grant, Michael Parkinson (!), Graham Norton, Art Malik, Warren Clarke, Minnie Driver, Melvyn Bragg, Leslie Phillips, June Whitfield, Jonathan Ross, Jerry Hall och Stephen Fry.

Min observation rör förresten inte bara engelska program. Periodvis visar SVT sjukt mycket danska program, för att inte tala om det där konstiga programmet med norska författare. Motsvarande utrymme ges inte direkt inhemska författare, men de norska, de ska ha ett eget program i svensk teve på bra sändningstid varje vecka. En parallell bör också dras till talkshow-programmen (Leno, Letterman, O’Brien) – visst förekommer obskyra lokala kändisar även där ibland. Men det handlar faktiskt om helt andra nischer på både kanaler och tittare – och framför allt andra sändningstider.

* Gloria Hunniford och Bradley Walsh ska vara gäster i Parkinson under våren.