Popjunkien

Lisa Loeb dejtar

På E! visas just nu en trailer för ett nytt program med Lisa Loeb: #1 Single.

Vänta vänta tänkte jag, är inte hon ihop med Dweezil Zappa? I deras (förvisso några år gamla) matlagningsprogram Dweezil & Lisa verkar de ju så himla kära och tajta. Googlade lite och vet nu följande: de gjorde slut 2004 efter sex års förhållande, enligt rykten mitt under inspelningen av matlagningsprogrammet och sedan dess har Dweezil hunnit gifta sig med någon annan. (Dweezil kommer för övrigt till Stockholm i maj).

Så, inga fler ”medan pajen gräddades i ugnen kunde jag och Dweezil öva på en ny låt inför kvällens gig” från Lisa dårå.

Nu satsar hon i stället på att singla sig igenom New York och man spelar i promotionmaterialet ganska hårt på Sex and the city-referenser. Jag tycker att det finns något Anna Book-intressant över Lisa, hon har inte varit i rampljuset på riktigt på ca femton år men lyckas ändå hålla sig nog flytande nog för att få egna teveprogram.

Men sen är det så klart något Newlyweds-tragiskt över det hela också. Att manifestera sin kärlek på teve och sedan inte klara förhållandet – kul för nästa partner sedan. ”Älskar du mig? Älskar du mig lika mycket som du sa att du älskade Dweezil över den där marängtårtan?”

 

Överkamning

Varje högtidshelg har sitt diskussionsämne i min familj. Den här helgen pratar vi om överkamningar.

Det började med att mamma sett en dokumentär gjord av en man som rest runt och dokumenterat överkammade flintar världen över. Han intervjuade, fotograferade och smög på män som hade överkamningen gemensamt. Vilket fantastiskt uppslag för en doku!

Man visade bland annat upp världens mest spektakulära överkamning som innehöll långa hårtestar från både nacke och båda sidor om huvudet. Man spekulerade i att fenomenet överkamning kan vara på väg ut eftersom moderna män inte ser sig nödgade att kamouflera sin allt tunnare behåring. I dagens metrosexuella värld rakar man helt enkelt av sig håret när det är dags. Nu är jag inte helt övertygad om det, vi har bara i den svenska hårfloran flera exempel på motsatsen. Alcazar-Magnus är känd för sina hårtransplantationer, Idol-Sebastian känd för att försöka gömma sin begynnande tunnhårighet under en lång kalufs.

Enligt min syster så slutade ett svenskt ärkeexempel, Arne Hegerfors, kamma över sin flint efter att ha sett sig själv i ett blåsigt teveinslag på teve och äntligen fattat att den överkammade flinten är så uppenbart synlig för alla andra runtomkring.

Sveriges mest kända överkammare måste väl annars vara tidigare rikspolischefen Tommy Lindström? Bildproducenten på Efterlyst såg häromveckan till att påminna oss tittare i alla fall. För medan Tommy är lite söt och normalbehårad framifrån så sticker den blankt skinande hjässan ut där bak – något som den taskiga kameravinkeln visade gång på gång.

Besök Combover.com för bildkavalkad i ämnet. Wikipiedia listar kända överkammare och hänvisar även till en skiss som patenterade överkamningen redan 1977.

 

Efterlysning

Har ni hittat några bra nya bloggar nyligen? För mig är det frustrerande längesen jag blev sådär tokkär i en blogg.

Jag gillar att utgå från Knuff och klicka mig runt men det slutar ändå alltid med att jag fastnar i samma läsmönster. Hänger hos de ”gamla vanliga” (se de flesta i länklistan till vänster) och vissa av dem är fortfarande tokfavoriter men det vore kul med lite nya.

Så, vad har ni? Tipsa gärna!

Update

Tack för länkarna. Plötsligt känns allt kul igen, trots långfredagstråk. Särskilt Marij-bloggen har fått mig (och min sällskapande syster) att skratta högt. Thomas di Leva i Sloggi-trosor!

Fortsätt tipsa vetja!

 

Kellermans we come together

Härom morgonen shufflade min iPod fram ”Functions” med Tiger Lou. En låt som jag verkligen gillar och det verkar min mp3-spelare ha förstått eftersom den bjuder på just den låten så ofta.

Därför var det extra intressant att jag samma kväll gick på ungdomsgård för att se Firefox A.K. I publiken syntes givetvis Tiger Lou-mannen själv, Rasmus Kellerman, äkta hälft till Andrea som är Firefox. Han var en av dem som diggade med hela kroppen, sådär som jag själv aldrig riktigt klarar för efter några takter börjar jag tänka på annat och tappar liksom svänget. Nåväl, efter avslutad konsert var det också han som bemannade ett bord där det såldes t-shirtar och cd-skivor.

Fantastiskt fint tycker jag. Jag fascineras över huvud taget av musiker-par, ännu hellre sådana som så tydligt supportar varandra. Och så hoppas jag att jag får anledning att sälja t-shirtar åt min love någon dag.

 

Ljugfingret

Åh vad jag gillar den kulturella skillnaden i att vi svenskar håller tummen när vi önskar oss tur medan vi korsar fingrarna när vi ljuger. Nu vet ju ni att vi inte gör det hela tiden och att mycket ljug passerar utan att vi presenterar det fysiskt först, men ändå. I många andra länder är ju i stället de korsade fingrarna som är ett tecken på hopp och välgång. Medan en tumme upp kan vara en obscen gest osv.

Men vem var först? Vari ligger skillnaden? Var det så att så många svenskar ljög mycket och tyckte att tummen kändes omodern? Eller att den engelskspråkiga västvärlden tyckte att tummen var för macho och hellre ville göra en slank fingergest? Den svenska turtummen bottnar tydligen i gammal folktro. Men det internationella korsade fingret då? Tolkar jag den här kommentaren rätt så har det från början med kors och religion att göra.

En sak som inte är gest-baserad men inom samma genre är när lokala uttryck blir fel på annat språk. Minns en gång i London då min syster råkade springa rakt in i en kvinna som drog en barnvagn. Min syster sa spontant och förläget ”oj…” varpå kvinnan fick ett raseriutbrott. På engelska är ju ”oi” ett bra mycket kaxigare uttryck än vår enkla version av ”ooops”.

Korsade fingrar i populärkulturen:
New kids on the block.
Architecture in Helsinki.

 

Om black Jim

Jag vet, min Thåström-fascination börjar bli osmaklig, men har ni SETT senaste videon?! Kolla här. Jag hyperventilerar nästan av välmående. Det är något med raspet i både röst och ögon som tilltalar. Därtill det intensivt mörka.

 

Peter Siepens sköna revansch

Dagens Media berättar att Peter Siepen nu får en skön (sic) revansch på TV4 som sparkade honom pga hans ålder. Ja, det är sannerligen en revansch att gå från en av Sveriges största kanaler till en liten rik-teve-kanal som ingen kommer titta på.

Som vi konstaterade redan i höstas är Siepen nog inte särskilt saknad i mainstream-rutan. Och det tror jag inte handlar om åldern utan att programledare blir passé precis som vilken artist eller trendrestaurang som helst. Siepens ”dekadenta” look och lite gayflirtiga tokteve är liksom inte särskilt i ropet längre.

 

Närgången grattisjournalistik

(Ber om ursäkt i förhand för att det kommande inlägget kommer att vara av buskis-karaktär).

Gratulerar inte Sofia Rågenklint Postkodlotteriets vinnare lite väl närgånget? Eller, det kanske inte är Sofia på bilden HÖ HÖ?

Bilden är en skärmdump av en annonsbild hos Expressen.

 

Hur stökiga hinner våra datorer bli egentligen?

Man vet att det vankas storhelg och nyhetstorka när Expressen dammar av sin ”städa din dator -vi har hela listan”-lista. Här är dagens version, tidigare listor på samma tema kan du bland annat hitta här .

 

Flowerbomb

Hej lilla älsklingen vill du komma med hem till mig eller bo kvar på flygplatsen i München? Yes please take me home.

 

Tvillingarna Brittenum

Kollar ni på American Idol? En kavalkad i religiöst wailande utan vett och sans. Givetvis mycket underhållande. En kille sa igår (om sig själv, innan han fick det positiva beskedet från domarna) något i stil med ”jag är en gåva från Gud”. Domaren Simon Cowell konstaterade att om han hade hört det där talet innan hade han sparkat ut killen ur tävlingen direkt.

Under gårdagens program saknades två vidriga profiler. Två lönnfeta tvillingar vid namn Brittenum som kört sitt eget race och mycket tydligt hållts kvar i tävlingen av underhållningsvärde. Som alla andra wailade de mest i denna outsinliga samling låtar om Gud och Jesus som befolkar USA. Tvillingarna trodde också att de var någon sorts gåva till mänskligheten och deltog i tävlingen genom att domdera med både medtävlanden och jury. Sa jag att de har strut-skägg förresten?

Nåväl, det framkom att båda tvillingarna, Derrell och Terrell, plötsligt saknades i tävlingen eftersom de båda hamnat i klammeri med rättvisan. Läs mer om det t ex här.

 

Hemma igen

Jag såg en gång en dokumentär som hette något i stil med ”spektakulära födslar”. Den gick kort sagt ut på att återge berättelsen kring ett antal spooky bebisfödslar: i flygplan, i snöstormar, bland farliga djur i vildmarken osv. Hågkomsten av denna gjorde att jag igår på Arlanda jublade över det faktum att jag inte behövde föda min bebis bakom ett business class-skynke i luftrummet ovanför Turkiet.

Nåväl, jag summerar en fantastisk resa. Avslutade helgen på Cemberlitas Hamam – så spektakulärt, avslappnande och häftigt. Ångbastu, skrubb och oljemassage från topp till tå gjorde att både jag och minijunken mådde som små flottiga miniprinsar hela vägen hem. Det existerar läskiga bildbevis på mig och kollegorna: otvättade hår som dryper av aloe vera-olja.

Sen var vi faktiskt i närheten av detta drama när det utspelade sig. Folk stoppade oss på gatan och sa ”don’t go there, they have a pistol”. Och jag som samma dag varit i sultanens palats tänkte direkt på ottomanska pickadoller från 1800-talet. Misstänker dock att dagens Istanbul-turkar inte kör den 50 cm långa varianten med blommiga dekorationer på.

Inser när jag skriver detta att jag aldrig recenserade min senaste resa, den som gick till Lissabon. Det är helt enkelt för att hela staden lämnade mig oinspirerad och otillfredsställd. Sällskapet gjorde hela resan men slutsatsen är att jag aldrig skulle vilja åka till Lissabon igen, knappt ens om jag blev tvingad. Ska jag summera Istanbul så blir det helt tvärtom – jag åker gärna dit när som helst igen. Kanske någon som vill kidnappa mig?

 

Greetıngs from İstanbul

Nej Annıe, det blev ınte Skovde. Sıtter ı ett lıte regnıgt İstanbul och vantar pa att mına party people tıll kollegor ska vakna. Kl 10.00 borjar en sıghtseeıng-runda som tıll slut ska ta oss tıll Grand Bazaar. Sjalv har jag varıt uppe ı nagon tımme sadar och har laddat med plock fran den ratt konstıga frukostbuffen: starka olıver, agg och vıtt bröd med cream cheese. Dartıll en ljuvlıg apelsınjuıce. Faktıskt den godaste jag nagonsın druckıt men jag kanske ar paverkad av det faktum att korven bredvıd juıcen ser sa suspekt ut.

Staden ar helt fantastısk so far och jag ar sa glad sa glad att det var just hıt var hemlıga resa gıck. Har hıttılls konfererat, solat och varıt pa en av de (tydlıgen) mest omtalade restaurangerna ı stan. Och jag forstar varfor, skıtgod mat, haftıg lokal, ratt okej mannıskor och goda drınkar. Vıd mıdnatt gav jag dock upp och tog med mıg mınıjunkıen hem och sov. En mınıjunkıe som för övrıgt vacker uppmarksamhet hela tıden, tydlıgen ınte vanlıgt med ensamma gravıda kvınnor out and about över huvud taget. Portıeren ıfragasatte faktıskt att jag gatt tıllbaka ensam fran taxıtorget mıtt ı natten och det var först ı efterhand som jag tanke pa blıckarna och kommentarerna jag fıck nar jag passerade folk (män).

Igar morse vaknade jag for ovrıgt kvart ı fyra, eller om det var kvart ı fem, nar böneutropet satte ıgang ı den kyrka som lıgger fyra cm fran mıtt hotellfonster. Var beredd pa det varsta aven ı morse men ınget hande – ar det kanske bara fredagar som det pabjuds bön?

 

Hej så länge

Strax loggar jag ut för konferens med jobbet på hemlig ort. De låtsas som vi ska till Skövde men jag tror snarare det är de sydliga delarna av Europa som hägrar.

 

Längesen jag bloggade om Alexander Norén…

I morse dök Alexander Norén upp i rutan igen och hanterade en minidebatt mellan Lars Leijonborg och Maria Wetterstrand helt galant. Maria satt och småfnittrade hela tiden och stämningen var allmänt trevlig. Jag vet tyvärr inte vad de pratade om eftersom jag åt så hårda frukostflingor att jag inte hörde ljudet från teven.

(Sidospår: har hittat en svensk variant av min absoluta favoritflinga Fruit ‘n Fibre)

Nåväl, tillbaka till tevesoffan där jag noterade en sak rent visuellt. Alexander har finglasögon när han gör finprogram som Rapport Morgon eller nyhetssändningar. Ett glasöga som är diskreta och nästan helt osynliga med tunna stålskalmar. I andra sammanhang (på SVT24 eller i fiaskot Toppkandidaterna) hade han en mer casual brilla. Ni vet de här med tjocka skalmar:

 

No Viva la Bam II

De flesta bloggar har en mastodontinlägg. Det som lever vidare fast det är gammalt och hela tiden drar nya läsare och kommentarer. Hos t ex Manolo och Fashionista handlar det om var man kan köpa Cheap Monday-jeans, hos Anna och Mel om ett två år gammalt inlägg om löshår.

Hos mig är det en massa Bam Margera-fans som googlar honom och sedan blir superindignerade över att jag inte gillar hans skitprogram. Följ gärna kommentarerna och argumentationen där. Ganska talande, så att säga. Dödshot förekommer. För ett teveprogram.

 

Speakerdramatik

Det finns en person på Aktuellt (eller om det är Rapport) som jag tror önskar sig ett karriärbyte i smyg. Reportern Thomas Jonasson låtsas nog att han läser poesi och inte nyheter när han gör prator till sina nyhetsinslag. Med raspig och dramatisk röst levererar han meningar med en allt annat än klassisk meningsbyggnad.

Jag har klurat på en bloggpost om honom länge eftersom jag liksom häpnar över det konstiga sätt han levererar nyheter på. I morse fångade jag äntligen hans namn och ett faktiskt klipp, tyvärr inte det mest spektakulära i samlingen men väl ett exempel. Klicka här för morgonens speakerdramatik (klicka på videon ”Ligger klart över EU:s gränsvärden”).

För några veckor sedan rapporterade han om upploppen i Paris och lät som han läste högt ur en tjock lunta dikter. Om jag ska hitta på en typmening så kan den låta ungefär så här (tänk dramatik).

”Ungdomar har samlats för dagens demonstrationer. Demonstrationer som upprör. Upprör befolkningen på Paris gator. En befolkning som…”

Förstår ni? I stället för att lägga in några snygga ”och”, ”men” och ”som” så staplar han huvudsats på huvudsats i oändlighet. Och det är inte det att jag inte gillar det. Tvärtom! Jag tycker nog att hans kluriga rapportering gör att jag lyssnar noggrannare.

 

DVD-kväll anyone?

Jag brukar inte ofta e-handla särskilt ofta eftesom jag är en alldeles för otålig konsument. Om jag köper något vill jag ju ha det direkt, inte gå runt och VÄNTA i hundra år. Just därför handlar jag t ex aldrig på La Redoute – 10-12 dagars leverans för ett par mammabrallor? Bebisen hinner ju börja skolan innan byxorna kommer.

Men i helgen impulsköpte jag denna ljuvliga sak hos Cdon och mindre än två dagar senare ligger den hemma på hallmattan och väntar. Har faktiskt inget att opponera på den leveranstiden, jag hann nästan inte ens längta.

Någon som hört något nytt apropå sommarens rykte om This Life förresten?

 

Årets ihopbuntning

En sak som både stör och fascinerar mig är det faktum att vissa buntar ihop unga kvinnliga skribenter till en enda cell. Hur ofta hör man inte t ex hur expressenskribenterna Linda-Linna-Natalia paras ihop till en enda massa? Nu senast var det ett mejl till Annika Leone (Expressen Fredag) där någon konstaterade att ”nu har Expressen triss i menlösa damer: Natalia, Skugge och Annika Leone”.

I och för sig tyder det mest på okunnighet hos den som står för ihopbuntandet. För den personen har knappast läst och jämfört texterna. För läser man de tre (fyra) personerna märker man (väl?) snabbt att det handlar om klasskillnader, nyanser och så klart skilda personliga skrivsätt och åsikter. På samma sätt som tre valfria killar på samma tidning inte skriver exakt lika.

Natalia är är ofta både vass och rolig och rör sig inom intressanta sfärer. Linna alltid så klok så klok. Linda är mest rabiat nuförtiden och skriver bara saker om sin egen situation. Extra tydligt just i helgens tidningar: Linna skriver angeläget, smart och generellt, Linda skriver oviktigt, subjektivt och besserwissrigt. Det här är uppfattningar jag bildat mig genom att läsa texterna, inte genom snabba slutsatser baserat på färgat hår + smink + kön. (Läs mer…)

 

Gnällspikarna demonstrerar

Deltagarna i svenska Top Model är verkligen helt sanslöst missnöjda. Sofia är den som gnäller mest, även om alla är allmänt negativa hela tiden. De fryser, är hungriga, har ont, är pryda, blir felstajlade, har fobier för jättekonstiga saker (bebisar, gröna oliver) etc. Visst, utmaningarna de ställs inför är ibland lite väl avancerade, men ändå. Den som ger sig in i leken osv.

Men de är verkligen underhållande missnöjda och ger på ett skönt jantesätt ett sorts svar på tal på hela konceptet. Motsvarande obstinata inställning kan jag inte minnas att jag sett i den amerikanska upplagan av programmet. Fattas bara att de börjar strejka med hänvisning till brist på kollektivavtal liksom.

Skönaste gnället hittills stod läpp-Julia för när hon röstades ut nu sist. Hon var besviken på den italienska maten och sa på sin fina ryska brytning något i stil med:

”Man får bara nån sallad och lite skinka. Ingen sås. Var är såsen? Sparar de på sås eller? Man blir så lack.”

(För mer Julia-hyllning, läs Modernista-Thereses träffsäkra text).

Ett annat uttalande som fastnade var när 50-talsbruden Emma blev utröstad. Hon var lite inne på att hon nu visste att hon inte skulle satsa på modellandet och sa något om att det skulle bli pinsamt om hon inte lyssnade på proffsen som röstade ut henne utan i stället fortsatte tjata ”jag ska bli modell, jag ska bli modell” även om fem år.

(Men jag är inte säker på att Emma verkligen lade modelltankarna på hyllan. Läs hennes debattartikel om den ogynnsamma vinklingen av henne i serien).

Jag längtar redan till nästa veckas program. De ska fotas under vatten och trailern visar att Sofia är nära döden. Igen.