Idol 2006
Jag vet inte om jag kommer att ha lust att blogga lika hårt om Idol i år som förra året. Men självklart kollar jag och smäller i champagnekorkarna när rätt personer åker ut (som Sara igår).

Så här tycker jag om årets deltagare:
Jag vet inte om jag kommer att ha lust att blogga lika hårt om Idol i år som förra året. Men självklart kollar jag och smäller i champagnekorkarna när rätt personer åker ut (som Sara igår).

Så här tycker jag om årets deltagare:
Min man har spelat Salem Al Fakirs grymma ”Dream Girl” hela sommaren och när jag kollade Bolibompa häromkvällen (eller, kollade och kollade) så såg jag att han programledaren med ögonen också heter Al Fakir i efternamn (Nassim i förnamn). Lätt att de är brorsor! Googlade lite och det verkar som att Nassim också sysslar med musik (och dans). Det finns en musiksyster också: Aminah.
Andra musiksyskon sen sist: brödraparen i Deportees, prettobrorsorna i Mando Diao + Sugarplum Fairy, tvillingsystrarna i The Veronicas, tvillingsystrarna i Taxi Taxi, tvillingsystrarna Tegan and Sara.
Tvillingtemat var inte avsiktligt men när vi ändå är inne på twins måste ju bröderna Goss vara med, dvs Bros!
Säga vad man vill om idoldeltagararen Jonas Snäckmarks gudstro, fula frisyr eller rockstjärnepatsisch, man kommer ändå aldrig förbi att han har dokusåpavärldens coolaste smeknamn.
Robinson-Jesus, Farmen-Blondie och Baren-Meral får ursäkta. Här är Idol-Snäckan.

Jag trodde faktiskt inte att ”journalist” var något man kunde kalla sig barasådär. Utan något som krävde någon sorts utbildning, erfarenhet eller godkännande. Nästan som läkarnas allmäntjänstgöring, åttondeklassarnas PRAO eller hantverkarnas gesällbrev. Jag har tänkt att mer vida beskrivningar som ”reporter”, ”skribent”, ”krönikör” och ”Pontus Enhörning” skulle kunna täcka in alla de områden som inte är direkt grävande eller kunskapskrävande delar i medievärlden.
Men så sökte jag och fann bland annat detta:
”Den som arbetar för massmedia är journalist. Den som skriver, pratar eller gör bilder. Den som sprider kunskap om samhället, och jag menar hela samhället och allt som ryms där. Och som gör det på ett självständigt sätt. Med integritet.”
Och med en sådan definition blir väl alla som rapporterar i medier journalister. T ex Carolina Gynning i Förkväll?
Detta apropå att politikern Gustav Fridolin nu börjar som reporter på Kalla Fakta och kallar sig själv journalist. I den här artikeln är han så stolt över sin nya titel att han använder ordet 17 gånger.
Det bästa som hänt Globen sedan New Kids on the Block spelade där (1991?) är den snygga nattbelysningen. Oftast är den blå men igår var den blossande röd och helt oemotståndlig mot natthimlen. Min favorit är annars den gröna.

Henrik har en bild på den blå. Här finns ett pressmeddelande (PDF) om belysningen.
Bara någon ytterligare kommentarer om Magnus Hedman som ångrar att han bjöd Linda Bengtzing på korv. Hedman är ju den pinsamme i sammanhanget, det fattar ju alla, även om Bengtzing kanske skulle må bättre av att inte prata fullt så öppenhjärtligt med medierna.
”Det finns något som heter medieträning /…/ det är mitt tips till henne” gläfser Hedman och begår därefter själv några kardinalfel. För om han nu är så medietränad som han försöker verka borde han då inte 1) ignorera detta och inte själv dra upp historien gång på gång och 2) förstå att det medierna som väljer att göra braskande rubriker av något som Bengtzing förmodligen bara svarat på i förbigående i samband med lanseringen av nya showen?
Annika Leone säger åt Magnus Hedman att skärpa sig (läs här):
Magnus Hedman, jag har ett tips till dig; Var tyst. Alla fattar att du ångrar relationen med Bengtzing, men please – det var du som bjöd på korv.
Bjöd på korv ha ha!
Henrik Olsson jobbar på IKEA. Vilket fick mig att tänka på att det måste vara fler kändisar av olika dignitet som har ”vanliga” jobb utöver artisteri eller annat jobb i offentligheten. De jag spontant kommer på är t ex:
Vet ni fler förvärvsarbetande celebs?
Ett år av spekulationer är till ända – ett 90 minuter långt jubileumsprogram av älsklingsserien This Life kommer att visas på BBC senare i år. Inspelningarna startar nu i september.

Jag är så glad så glad, för bara en månad sedan verkade det ganska mörkt. Tack söto-Jenny för tipset.
3-årig bröllopsdag i all ära men låter inte läderbröllop lite väl kinky?
Och om jag och min man ska följa de här tipsen för presenter till varandra lär vi snart se ut som ett motorcykelgäng eller några bortkomna läderbögar.
Present till mannen: läderbälte, körhandskar i läder, skinnboots, resväska i läder
Present till kvinnan: eleganta läderhandskar, sminkväska i läder (!)

Lite sent att tipsa om nu men jag tycker att Jessica Isaksson, stureplansbloggaren som blev nöjesreporter på Expressen Fredag, är rolig och läsvärd. Här är hennes numera nedlagda blogg. Här är den nya blogg som hon driver tillsammans med bästisen Emilia.
Hon är sådär bästisrolig och småcharmig mest hela tiden tycker jag. Allra roligast hade jag åt sommarens temablogg från Stockholmsveckan i Visby (börja läsa nerifrån). Jessica och fotografen Karina tvingar på varandra pinsamma uppdrag. Roligast är ”halsa filmjölk på afterbeachen”.
Vissa hävdar att Jessika är en av skribenterna på hemliga bloggen Tjejer på Stureplan men har jag fattat det rätt så är det inte så.
Hösten har redan bjudit på tre stora tv-fiaskon: Menduro, Fling och Miljonärerna. Mycket är redan sagt och att de två första tvångsförflyttades till sämre sändningstider för att sedermera läggas ner är ju ett tecken på att intresset hos tittarna varit svalt. Och nu bantas även Miljonärerna.
Det som förvånar mest är att Kanal 5 som med andra produktioner varit spot on nu saluför något så fel som Miljonärerna. Förhandsinformationen verkade lovande – jag tyckte att den snygga trailern och de pampiga affischerna runtom i stan signalerade något nytt i dokusåpagenren. Hoppades och trodde att det handlade om lite flärd sådär. Om ni inte sett bilderna finns några exempel här och här. Rätt lyxiga va?
Nu har jag inte sett mycket alls av programmet. På riktigt max två minuter här och där, men det lilla jag sett visar att det är samma gamla white trash-samling som bråkar och intrigerar. Inga pärlor, inget guld. Och jag som är lite av en dokusåpakramare i rätt sammanhang är nu helt oengagerad. Den här typen av bråkteve där person efter person röstas ut är alldeles för förlegad. Samma sak med programledaren – för tio år sedan hade Pontus Gårdinger varit en hetis i sammanhanget men nu? Nja.
Fling i TV3 har samma problem. De som är allra gladast i att lämna ut sig själva har blivit alltför stereotypa i dagens TV. Snygga tuttjejen, pumpade spännkillen, den alldagliga feministen som framställs som radikal – vi har kunnat följa dem nästan dagligen i samtliga kanaler sedan Expedition Robinson började för nästan tio år sedan.
Menduro är inte i samma genre men är uppenbarligen ett lika baktungt program. Det största problemet har varit att de byggt ett lättsamt frågeprogram kring kändisar som ingen bryr sig om eller ens gillar. Säga vad man vill om t ex Johan Rabeus, Alexandra Pascalidou och Therese Alshammar men man kan ju knappast beskylla dem för att vara engagerande.
Det mest spännande i SVT:s valvaka har ju varit de många promenaderna i bild. Programledare, gäster, studiofolk – alla har de promenerat omkring till synes planlöst i studion och som tittare har man kommit på sig själv med att spana bakom den intervjuades axel för att se vem som ska braka in i bild härnäst.
Till att börja med har hela kvällen byggts upp kring att Katarina Sandström stegar fram mot stortavlan där prognoserna presenteras. Statsvetare Holmberg tassar snällt ett par steg bakom.
KG Bergström intervjuar Maria Wetterstrand i partiledarsoffan och i bakgrunden strosar Sladjan Osmanagic avslappnat in i bild medan han petar sig i örat. Någon ropar ut honom ur bilden. Strax därefter går Bengt Westerberg förbi samtidigt som han vinkar hejdå till Carl Bildt.
Reinfeldt vandrar in i SVT-huset och ertappar Persson i sminket. Strax därefter går Persson med tunga steg in till KG:s intervjusoffa. Han sätter sig på en prydnadskudde. När han strax därefter gör sorti följs hans promenad av ett stort posse – kameramannen så pressad att halva kameran täcks av en duk.
På partiernas valvakor pressar sig rödmosiga kampanjare förbi kameran tätt intill intervjuare och intervjuobjekt. Hos KD är det en man i stor vit skjorta. Hos Socialdemokraterna skymtar Fredrik Sjöshult i bakgrunden. Strax därefter börjar miljöpartister dansa diskodans i riks-TV.
Åh, det är provocerande hur den där Anders i Idol nu kört sin ”alternativa” linje fullt ut. Som om musikaliska bönder måste vara klädda i trasiga t-shirts och aldrig titta på TV för att få vara på riktigt?
Expressen: Idol-Anders hoppar av.
Idag ska jag inte vara online men ni som är det kan ju begrunda kvällstidningarnas krig om bästa kändissajten. Precis nu lanseras Expressen Fredags nya sajt. Dvs bilagan ”Fredag” i webbversion plus lite extramaterial vid sidan om.
Aftonbladets informationschef Olof Brundin säger till Resumé att det är kul att Expressen för en gångs skull satsar på något eget och inte härmar Aftonbladet. Sen sa han något om att de inte tänkte följa efter (men jag hittar inte ett exakt citat för Resumé har tagit bort artikeln bara några minuter senare – varför gör de så hela tiden? Vågar de inte stå för att de kört på fel vinkel ett tag?)
För det jag skulle komma till att Brundins uttalande känns lite märkligt eftersom att Aftonbladet toppar med nya Klick på webben just idag. Vilket mörkande! Vilket krig!
En snabb recension: Aftonbladet vinner. Expressens sajt känns så kompakt på något vis.
Jag har funderat mycket över den märkliga artikelserie som löper i Expressen den här veckan. Varje dag ägnar tidningen 2-3 sidor åt en polisinfiltratör som talar ut kring några (rätt ospännande) fall där han varit involverad. I den här artikeln hittar du länkarna om du vill, jag har försökt läsa det i papperstidningen men nästan somnat på kuppen. Tycker det är en ointressant historia till att börja med och inte på långa vägar så viktig att tidningen ska toppa med den varje dag i en vecka. Särskilt inte i valtider!
Nu vet jag varför de slår på stora trumman – enligt Dagens Media har de betalat 500 000 kr till ”Peter Rätz” för att få ta del av hans story. Men den stora frågan är fortfarande varför de ens betalade från början.
Kvällstidningsrubrik jag är trött på: ”Så [verb] [känd person]”. Nu senast när Carola firade födelsedag: Så festade Carola (inte samma rubrik på webben som i papperstidningen). Rubriken borde ju innebära att man får ta del av en detaljrik bildkavalkad i exakt hur Carola festade. Drack hon mycket, feströkte hon (igen), somnade hon i en buske, eller vad? Men artikeln i fråga handlar ju mer om ATT hon träffade sina fans på fest.
Annars en väldigt vanlig (och smaklös) meningsbyggnad när det kommer till rubriker om döda. Så dog hunden Lajka t ex. Tänker inte länka till fler makabra exempel än så, men här och här kan man klicka sig vidare till några.
En fras som ”så dog…” är så smaklöst spekulativ och makabert detaljrik på en och samma gång. Borde om något avskräcka från tidningsköp men det är väl tvärtom gissar jag.
Ni kommenterar