Känner ni den också trots tråkvädret? Hos mig är sommarpeppen i alla fall konstant närvarande! Love sommaren. Love sommarstockholm. Idag har jag sommarskor.
Läste sommarklubbsguiden i Svenskan i morse och blev om möjligt ännu mer pepp. Trädgården liksom! Kulturhusets tak! Spymlan! Gamla Debasers uteservering! Mosebacke!
Ikväll after work med Fashio. I morgon Dalhalla! Vad ska ni hitta på i helgen?
I natt drömde jag att jag hängde och slängde i en takkrona, som i en äventyrsfilm ungefär. Strax därefter vaknade jag av att jag stod upp i sängen och försökte greppa vår lilla vanliga taklampa rakt ovanför mitt huvud. Min man tittade yrvaket på mig och bara ”vad GÖR du?”.
Sen försökte jag somna om men det gick inte för jag fnittrade så mycket (samtidigt som jag försökte hålla mig sansad för att inte väcka barnet).
Jag har sett i stort sett alla* avsnitt av Vänner flera gånger om men tröttnar ändå inte i min dag men jag tröttnar ändå inte. Femmans dagliga reprisavsnitt ger mig precis den dos av allt som jag vill ha. Till kvällens två avsnitt (från 1996) både skrattade och grät jag. Fast jag visste ner till minsta replik vad som skulle hända. Älskart!
Annars förknippar jag fortfarande serien med London mest. Min andra höst i London hade jag en månads dötid medan jag väntade på att få börja mitt nya jobb. Det som fyllde största delen av mina panka, ensamma dagar var att titta på alla säsonger av Vänner (på VHS), avsnitt för avsnitt. Jag antecknade till och med vilka avsnitt jag sett i min dåvarande dagbok. Typisk anteckning: ”det regnade, J. jobbade, pratade med X, såg avsnitt 7-12 i säsong 3″. Snacka om att jag var på en annan plats då, på många många plan.
* Jag trodde nämligen att jag sett alla men i höstas såg jag plötsligt ett reprisavsnitt jag aldrig sett förut. Det var mäktigt.
Om ni inte redan gissat det så kan jag härmed bekräfta att jag lagrar en massa onödig nödvändig information i min hjärna. Som t ex texten till signaturmelodin ”Vem tar vem” med Lill-Babs. Idag hittade jag den på Youtube. Sjung med!
Det är roligt att se på det här programmet när jag nu vidgat perspektiven något. För det är ju precis samma koncept som engelska Blind Date som också leddes av en redan folkkär sångerska: Cilla Black. Fast hon sjunger inte introt. Men kolla t ex identiska studion.
Tänkte först skriva om att Ison & Fille-Ison uppenbarligen fixat tänderna men det tyckte min man var ett taskigt uppslag. Men vadå, det är väl inget att hymla med? Jag som tänkte ta med det i en liten vinjett som skulle heta ”Kändisar som fixat tänderna”.
För mitt andra heta exempel på den fronten är också en favorit: David Bowie. Kollade som ni vet på Bahnhof Zoo häromkvällen och påmindes om hans uppstajling av den engelska tandraden. Sökte lite och hittade så klart ett tv-inslag om hans tandresa. Gotta love engelsk tv!
Och sen finns det ju fler. Här hemma nämns ju Carolas porslinsfasader i tid och otid.
(Gammal Ison & Fille-video, nyare Ison & Fille-video).
Jag tyckte först att det kändes lite mastigt med två heldagars häng på Frescati. Hela charmen med Accelerator är ju att få så mycket bra musik komprimerad på väldigt kort tid tycker jag.
Vilken tur då att de släppte endagsbiljetter idag. Jag bokade fredagsbiljetter på stört.
I läsarkommentarerna lämnar Glamourbibiliotekarien ovärderlig information. Matthew ”Chandler i Vänner” Perry gästspelade i Beverly Hills! Jag söker och söker i hjärnan men tror inte att jag någonsin vetat detta tidigare.
Gjorde ett halvhjärtat bildletarförsök. Hittade bland annat den här lilla. Fluffig!
Svenskan schabblar bort ett intressant tema i en alldeles för kort och ensidig artikel om hur vissa skådespelare började i dokusåpor och sen hamnade i ”finare” sammanhang. T ex Tuva Novotny som började i Skilda Världar och Noomi Rapace i Tre Kronor.
Jag saknar framför allt tillbakablickande kommentarer från de som kritiserade såporna hårdast när de kom. Ernst-Hugo Järegård har väl inte så mycket att säga längre men Thommy Berggren kunde ju kunnat få snacka av sig lite.
Läs t ex här för tidigare popjunkie-inlägg på samma tema.
Jahapp. Jag bloggade alltså i typ fyra år innan det hände. I förra inlägget skrev jag, som är väldigt toapryd och över huvud taget inte använder såna ord, ordet pr*tta.
Snälla ni, stoppa mig innan den här bloggen förvandlas till Fotbollsfrun.
Jag anar en trend och rapporterar givetvis vidare till er. Jag kallar den ”inte lågt”-trenden; den där medier gör knäck på att vara pinsamma. I love it!
TV3 sänder repriser av Beverly Hills tidigt på vardagsmorgnarna. Ibland glor jag på’t. Och det är ju roligt av flera orsaker.
Orsak 1: Jag ser birollsfigurer som sedan fått en karriär långt större än en Spelling-serie.
Exempel som ligger närmst i minnet: Jessica Alba. Förra veckan dök hon upp som ung tonårsmamma som inte orkade med sitt barn. Skenheliga Kelly bråkade med ett homosexuellt par om vem som skulle få adoptera det lilla barnet. Jag såg inte klart men jag tror homosarna vann.
I den här bloggens begynnelse uppmärksammade jag att Hilary Swank också är ett Bevvan-kid från början. Känner ni till fler exempel?
Orsak 2: Jag ser på seriens moralkakor och relationer med ett någorlunda vuxet perspektiv.
Här kan man ju prata om alla tunga ämnen som serien debatterade. Våldtäkt, droger, aborter, skilsmässor, små blommiga klänningar. Men det tycker jag att jag pratat om så mycket redan, idag vill jag prata om Steve.
Jag har alltid haft två hatkaraktärer i Bevvan: 1) Steve Sanders och 2) David Silver. När jag ser på dem så här femton år senare är min ovilja inför dem lika stark. Gubbsjuka egocentriska grisar. Häromdagen dumpade Steve sin sympatiska flirt mitt under pågående bal bara för att det vankades sex med en annan het blondin. Som tur är blev han lurad och hamnade naken inför en hel salong = han fick skämmas. Men ändå.
Ian Ziering som spelade Steve har varit med i den säsong av Dancing with the stars som pågår i USA nu. Men förra veckan åkte han ut, rätt åt honom!
Det är onekligen lite sent att regga sig på Myspace i maj 2007. Men nu har jag gjort det i alla fall. Lägg till mig vetja. Om inte annat för att jag ska få använda mig av skämsouttrycket ”tack för adden”…
Läser i Aftonbladet att Idol-Danny blivit av med en privat videofilm. Ursäkta om jag går helt Linda Skugge här men varför spelar man ens in sånt man inte vill ska hamna i orätta händer? Och tar med denna film ut på krogen? Kändis eller inte, spara videobandet till bilder på söta barn eller nåt.
Roligast var hur som helst att den dramatiska notisen (som använder ord som ”ångest” och ”man vill grina”) avslutas med ett ”Det hade varit kanonbra om jag kunde få tillbaka den”. Det finns nog ingen människa i världen som bättre förkroppsligar ordet kanonbra än just Danny.
Det KAN vara så att kommentarerna funkar igen. Testa vetja, kommentera!
Insiderhärvan börjar ju bli riktigt underhållande nu. Det är så många ”Män” inblandade att det känns som mansbingo när man läser artiklarna. Carnegiemannen, Electroluxmannen och nu senast en man som kallas Ken Lennaárd-mannen. Jag önskar bara att Nordeamannen kunde fått fortsätta kallas ”bilbarnstolsmannen”. Det lät så sympatiskt. Lite som mammaligan (kommentar överflödig).
Men det var inte det jag skulle uppmärksamma egentligen, utan jag tänkte belysa två citat från dagens Expressen-dokument om härvan.
– Han är djupt insyltad i den här smutsiga byken, säger en källa.
– De är som ler och långhalm, säger en person med insyn.
Vem pratar så? Annat än små hobbydetektiver eller deckarförfattarwannabes? Insyltad?! I smutsig byk?!
Kommentarerna funkar inte i bloggen, buhu buhu. Jag känner mig halv, det är ju många gånger era kommentarer som gör bloggen. Plus att jag vant mig vid att rensa miljarders med spam varje morgon.
Alltså dum fråga men… någon som vet var jag ens börjar felsöka? Jag är helt rådvill, jag har ju inte ändrat något i kommentarsfilen! Jag har WordPress.
Om du har nån idé: mejla mig på reblo at spray punkt se.
Tack!
Jag åker i kollektivtrafiken. Min telefon ringer. Jag svarar.
Jag: ja, det är Rebecca?
Mamma: vem är det?
Jag: eh, din dotter.
Mamma: nej jag menar artisten som våldtagit en barnflicka. Är det XX?
Jag: javisst.
Mamma: jag visste det! Det har ju pratats om det tidigare. Hur han turnerade med X och sedan bara försvann han.
Jag: (viskar) men vem är hästsportprofilen som är försvunnen?
Mamma: va, det vet inte ens pappa något om! (Till pappa): vet du något om en hästsportprofil som är försvunnen?
Pappa i bakgrunden: nej
Jag: jag kollar upp det!
Ann-Charlotte Marteus på Expressen är en popjunkiefavorit. Hon är alltid så rolig och saklig i sina resonemang. Ni måste läsa dagens roliga text om kulturmäns vurm för arbetarklass: Arbetarklassens sista fjantar.
Persbrandt söker heroiskt höja sig över texten, men är ju mest där för att få Ahlstedt att framstå som tjusig gammal arbetarklass.
Persbrandt bryr sig nämligen bara om pengar. Hans farsa bryr sig om Konsten och Klasskampen.
Ni vet, som på den gamla goda tiden då typiska arbetare… satt i vindskupor och svalt för sin konst?
Jag gillar Kanal 9, gör ni? Det bästa är att den plötsligt dök upp som en hemlig liten karamell mellan Öppna Kanalen och Finska dito hos mig. Program jag brukar fastna för:
Martha Stewart.
Later… with Jools Holland.
Live from Abbey Road.
Inside the Actors studio.
Men, och jag är ingen slentrianhatare av sport på tv, snälla gud kan det inte vara möjligt att år 2007 bygga en tv-kanal utan fotboll? Alla andra feelgoodkanaler är ju bara sport när man behöver dem som bäst.
(Ja TV4 Plus och TV6, jag pratar om er).
Lagom har jag börjat jobba och jag har redan svårt att övermanna min mejlkorg. E24 listar här några bra tips på hur man tar makten över e-posten: 10 sätt att slippa drunkna i mejl.
Ett tips från mig själv till mig själv skulle kunna vara att en gång för alla synka alla miljarders mejladresser jag har. Ska bara.
Ni kommenterar