Jag hade missat exakt hur kulturtantig Marit Bergman är (apropå mitt inlägg från förra veckan). I helgen körde jag bil för första gången på en evighet och hamnade därför på P4 i radion. Där spelades ”Allt som jag har” med Torgny Melins, en låt som tydligen är skriven av Marit.
Läs mer hos Dansbandsbloggen. (Nog första och förmodligen sista gången jag länkar just dit).
Som många andra har jag fastnat för Jon Jefferson Klingbergs blogg, den som heter som en fängelseklubb. Läs Fucked for life här.
Namnbyte och länkbyte: Det är vackrast när det skymmer.
Hej! Den här veckan är jag inte alls lika upptagen så nu har jag tid att blogga av mig lite. Efter att jag genomfört mitt tredje jobb på lördagsnatten har jag nu chillat och kollat nästan hela säsong ett av How I met your mother på DVD. Jag köpte boxen redan i april men har inte kunnat kolla förrän nu pga regionstjafs.
När jag skrev om serien första gången var jag lite försiktigt positiv men nu inser jag att jag älskar den. Måste återkomma till varför men ni kan titta på ett best of Barney så länge. Alltså han som var Dr Howser i mina/kanske dina tidiga tonår. Legend… wait for it… dary!
Varning till min man och andra: klippet innehåller säsong 2-spoilers.
Uppdatering: enligt TV3:s hemsida börjar de reprisera första säsongen 3/9 kl 17.00. Går sedan varje vardag vid den tiden, utom möjligtvis fredag gissar jag.
Åh, jag som har nog så svårt att fatta beslut i vanliga livet. När nu Facebook ber mig rangordna vilka superkrafter jag helst vill ha drabbas jag av härdsmälta.
Läsa tankar tror jag skulle vara väldigt otäckt, jag tror folk tänker på sjuka saker och tänk då en fullsatt tunnelbana och… uäk. Det skulle ju vara fiffigt att vara osynlig men jag vet inte, det känns lite snokigt så där. Jättestark skulle jag kunna tänka mig att vara om man slapp Hulken-musklerna för ärligt talat hur snyggt är det med biffiga överarmar? Flyga? Nej tack, jag tar hellre bussen. Jag tror jag tar invulnerability som första. Men vad ska jag då ta som andra?! Besluuut.
”Choose the super powers you want the most first”
Flying
Mind reading
X-ray vision
Invisibility
Shapeshifting
Invulnerability
Super speed
Telekinesis
Time travel
Super strength
Jag är ju numera en förortsunge och har ett bibiliskt namn så det passar ju fint att jag och Lisa ska spela skivor på Debaser på lördag när Suburban kids with biblical names spelar på Fritz Corner.
Det råder begreppsförvirring kring mitt artistnamn (haha) men vi kör väl på Rebblo med två B på lördag. Rebblo = Reblo = Popjunkien. Kom dit!
Och eftersom jag är jag så vet jag redan vad jag ska ha på mig men inte vad jag ska spela. Förslag?
Titta, Marit Bergman kommer ut som kulturtant och modellar Gudrun Sjödén i senaste Damernas Värld.
Klickbar bild.
Det är min medborgerliga plikt att meddela att Ulf Larsson inte alls ser så sjuk ut live som kvällstidningarna försöker framställa honom i deras redigering av bilder. Jag såg honom live på Hötorget häromdagen (what’s up med att han alltid hänger just däromkring? Jag vet flera som spottat honom där) och han såg ut som vilken medelålders person i vuxenjeans som helst.
Inte alls som ett nedbantat grått monster.
Jag läste Liza Marklunds nya i somras men valde bort recensionen från september-Glamour eftersom jag hellre ville recensera Nicole Richie (haha!). Men om Liza visste det skulle hon nog vara lika glad för det, jag hade bara tänkt ge henne 1 av 5 i betyg. Här är texten som jag strök.
Sidospår: jag hatar att Bengtsson stavas med ett z.
Livstid
Av Liza Marklund
Piratförlaget
Ännu en bok om journalisten Annika Bengtzon och jag undrar om Marklund börjar bli trött på sin hjältinna. Varför skulle hon annars ge henne en så ologisk och oengagerande historia att ta itu med? Boken börjar med att Bengtzons hus brinner ner i en anlagd brand samtidigt som en polishustru anklagas för att mördat sin man. Bengtzon som sympatiserar med kvinnan börjar luska och berör under historiens gång olika aspekter av termen livstid: äktenskapet, fängelsestraffet, föräldraskapet. Det enda som engagerar är relationerna, mellan vänner, mellan forna älskande och mellan arbetskamrater. Resten är en tunn ursäkt till en thriller.
Idag kände jag det så himla tydligt för första gången. Jag stoppade två gröna Ahlgrens-bilar i munnen samtidigt (eftersom godisbitar av den typen alltid äts i par i min värld) och bara: ”ja, de gröna är godast”.
Jag är generellt en green lover, gillar gröna fiskar och gröna Gott & Blandat. Gröna klubbor och green goblin (skoja). Men det har inte gått upp för mig på det här viset tidigare.
Vilken smak på bilar gillar ni och varför?
(Japp, jag bloggar extra viktiga ämnen så här denna trippeljobbande vecka).
Jag är bara måttligt intresserad av gadgets å sånt så jag läser inte Din Teknik religiöst. Däremot är jag helt förälskad i de små tårtor till omslag redaktionen åstadkommer varje månad. Det här är det senaste, men min all time favorit är det här numret:
Min kollega: SA du ”må” i talspråk?
Jag: ja, jo, jag pratar ju lite gammaldags.
Jag pratar med Ekonominyheterna om bloggar. Läs här.
Jag har en galet rolig helg bakom mig och en otroligt intensiv vecka framför mig så jag ber om överseende med brist på uppdateringar och dålig koll på kommentarsfältet.
I kön till Allsången på Debaser i fredags (den tog två timmar som vanligt) kom en kille fram och frågade om jag var Rebecca. Han visade sig vara inte bara bloggläsare utan även nästintill granne med mig. Jag säger det inte tillräckligt ofta – det allra bästa med att skriva här är ju att ni läser och kommenterar. Extra roligt då när folk vågar komma fram!
Jag ska skriva om allsången sen, om en väldigt rolig fest jag var på igår, om indiegympan och en förkastlig eurotechnolåt som samplat ”Strangelove” med Depeche. Och Ebba & Didrik som jag lovade förra veckan. Ska bara ta mig igenom den här veckan först.
Ikväll har jag ätit chipsmiddag (fast ostbågar) och inte Facebookat alls. Ägnade dock en stund åt att leta Lillstrumpa och Syster Yster-klipp på Youtube och Bubblare men hittar bara Vilse i pannkakan. Lite ledsen över det, jag var så sugen på att höra Syster Ysters röst. Samtidigt vill jag av googletekniska skäl uppmana folk att inte kalla sina syrror för syster yster på internet.
Nej nu: läsa klart Väninnorna och Kung Carl, recenseras i oktober-Glamour.
Jag har jättehöga förväntningar på nya SvD-bilagan Min Helg. För eftersom DN på stan är så förkastligt tråkig finns alla möjligheter att göra en bra och angelägen helgbilaga. Dessutom håller övriga svenskanbilagor så hög nivå att det här också borde bli bra. Det enda jag opponerar mig mot så här innan den kommit ut är namnet ”mh”. Hade varit snyggt om den också fått en enstaka bokstav som namn precis som M, N och K. Varför inte H?
När det gäller helgevenemangen ser jag alltid till att ta både Metro och City på fredagar. Expressen Fredag har också hyfsad klubbkoll men ofta gamla krogrecensioner.
Fast som frisyrblogg måste jag ju påpeka att Paul Banks, Interpols sångare, har en av de fulaste killfrisyrerna jag vet. Kortklippt som blivit längre-än-page och därmed är alldeles oformligt och ojämnt. Minns ni pagevågen i högstadiet och gymnasiet? Innan killarna i klassen lyckats spara ut sitt hår långt nog? Där har ni den.
Nya Interpol växer. Så just nu lyssnar jag på ”The Scale” (fast bäst är ”The Heinrich Maneuver” och ”Pioneer to the falls”). Jag har fastnat för raden ”I made you, now I take you back”. Elakt!
Två Interpol-saker:
1) Enligt en nära källa* tyckte Billy Corgan under Smashing Pumpkins-konserten i söndags att alla svenska killar har så snygga hår. Han gjorde en handgest som antydde frissor med olika lutningar och volym. ”Alla ser ut som de skulle kunna vara med i Interpol”. Haha!
2) För mig helt obekanta Moodmusic records firar tio år genom att ge ut en jubileumsskiva som ser ut exakt som Interpols första, ”Turn on the bright lights”. Jämför själva!
*Källan är på fotboll just nu så jag kan inte dubbelkolla exakt i detalj vad som sades/gjordes.
Ja det känns ju piggt att recensera Parksommar nästan en vecka senare men here goes.
Säkert var så himla bra så klart. Ingen, alltså i-n-g-e-n kan komma i närheten av de kluriga Norlinska texterna. Fast jag kan texterna från skivan både myste och fnissade jag åt favorittextavsnitt när de sjöngs live. Sen tycker jag att stämningen var lite sval faktiskt, interaktionen mellan artist och publik kom aldrig igång. För mycket poserande hipsters? För tidigt på kvällen? Men energin på scen var underbar och duetterna vackra. Och dialekten sen, att det kan vara så fint att sjunga å,ä,ö? Tur för mig som verkat gått tillbaka till fosterstadiet dialektmässigt, ni skulle höra mig prata alltså, värre gnällsbältesdialekt har jag nog aldrig kört med. (Fast Säkert-norrländskan är ju hundra gånger coolare så klart).
Salem al Fakir var mindre pianobaserad än jag hade trott. Eller, han spelade ju piano mest hela tiden och for omkring på scen som en allsångsledare, men låtarna var rätt distade och gitarriga. Det var ett ok framförande men långt och mest en transportsträcka. I min värld hade Salem fått börja och Säkert varit där i mitten.
Moneybrother är ju fantastisk. Inte så att hans musik är den bästa jag hört, men hela hans uppenbarelse kan vara en av de mest kompletta jag sett på länge. Han är en riktig rock star, en av få vi har här i landet, och det genomsyrar både energi och framförande. Sen klär han sig som en gud också, har ni sett senaste King? Min favoritlåt med honom, Blow him back into my arms, var också konsertens bästa tycker jag. Men så gick jag ju hem under introt till Reconsider me också, jag kan ha missat något.
Sen måste jag säga en sak som jag alltid tänker på konserter: extranummer är överskattade. Eftersom extranummer numera är standard känns det duktigt hycklande att som publik låtsas om att man är bestört över att inte få se artisten igen och bara måååste ropa tillbak den. Jag vill att artister ska ropas in när magen skriker efter mer och när själva ovationerna ger ståpäls i sig (som på Antony i somras). Men jag är fullkomligt ointresserad av att artister tjuvsparar paradnummer till sist bara för att gå av scen i fyra minuter, röka lite, kanske gå på toa och sedan komma tillbaka upp igen och först då spela den låten som alla kom för att höra.
Måste understryka att det här inte var något som bekymrade mig särskilt under Parksommar men jag hatar extranummer-mönstret rent generellt.
Fast allra värst är ju när en svensk publik ropar ”one more time” under inklappningen av en utländsk artist. Brr.
Tegan and Sara ”Back in your head”.
Vad lyssnar ni på?
Jag tänkte att jag skulle göra en Simpsons-koppling till nyheten om att det är olagligt att köra töntfordonet Segway. En av mina favoritscener i Simpsons är nämligen när Homer sitter i fängelse och har tjallat på internerna och måste fly från dem. Plötsligt dyker han upp på en Segway och kraschar igenom ett stängsel samtidigt som han ropar ”fly Segway, fly”. Allra roligast hade det ju varit om jag hittat klippet på Youtube men det har jag inte gjort tyvärr (lite chockad faktiskt, ALLT borde väl finnas på Youtube nuförtiden?).
Mitt absoluta favoritavsnitt gick på TV6 häromkvällen igen. ”King-size Homer” (säsong 7 avsnitt 7) – det där Homer bestämmer sig för att bli så tjock att han får jobba hemifrån. Det avsnittet finns det däremot tusen versioner av på Youtube, här kan man se några av godbitarna. Roligast tycker jag är tjockiscapen.
Jag vet inte om jag kommer vara i storsta’n eller på landsorten idag. Men om ni inte hittar mig på Facebook kanske ni når mig på min Hotline.
Klickbar bild.
En annons från Damernas Värld 7/1993.
Efter gårdagens läsarstorm har jag alltså bestämt mig för att skriva om Simpsonsfilmen först. De andra inläggen kommer också inom kort, och Bondhustrun: jag önskar jag hade konsumerat hår men det närmsta jag kommer är när hårmanen trasslar in sig i munnen när jag försöker äta. Kort hår: 1. Långt hår: 0.
Nu till The Simpsons Movie. Filmen fokuserar förvånansvärt mycket på kärnfamiljen även för att vara Simpsons. Det är pappa-son-dramer, mamman som familjens stomme (i och för sig Marges ständiga roll, men ändå) och så stackars Lisa som skuffas undan till att bli en bifigur. Jag trodde inte jag skulle säga det här för i tv-avsnitten är det den stora behållningen men: filmen är för mycket Homer.
Å andra sidan är ett av dessa Homer-moment filmens bästa. I inledningen träffar Homer en ny vän, en gris, och de olika sekvenserna som skildrar deras relation är fantastiska. En redan klassisk scen finns här: Spider Pig. Om du i stället klickar här kan du se samtliga scener där Homer hänger med sin rosa lille vän. Spoilervarning!
Jag gillade däremot inte alla actionmoment. Det var motorcyklar i velodromer, miljarders med helikoptrar, stiffa militärer, en skanderande mobb och så vidare. Väldigt högljudd film (jag hatar ju störande ljud. Och ogillar action). Det känns lite trött att en film av den här digniteten måste innehålla vi-mot-dem-politik och ”bara en familj kan rädda stan från undergång”.
Men jag gillade verkligen att man här fick se längre scener och mer av karaktärerna. Längre dialoger och fler nyanser till många Springfield-bors personligheter. En grej som har fastnat är att Homer och Bart sitter och äter i en scen och man får se jättemånga tuggor (även inifrån Homers mun faktiskt, jag tror inte jag sett den sidan av honom tidigare). Och när Bart känner att Homer väljer grisen framför sin egen son utvecklar han en rörande (smått förälskad?) förlorad-son-relation till grannen Ned Flanders.
Bara en sån sak förresten – Homer intar annat än öl och munkar.
Däremot saknades flera Springfield-favoriter nästan helt – Moe är bara med mycket kort t ex, samma sak med Mr Burns. (Sidospår: jag har börjat gilla Ralph mer och mer sedan min syster påpekade likheten mellan honom och min son. Ralph är också bara med en kortis, om än i den minnesvärda första scenen).
Sammanfattningsvis är jag glad att jag sett The Simpsons Movie men tycker inte den motsvarar all förhandshajp. Den är inte värd Jane Magnussons femma i DN t ex. Jag tycker den är en klassisk trea.
Ni kommenterar