Skivan har varit ute ett tag men ex-Moloko Roisin Murphy solo är verkligen intressant tycker jag.
Hennes namn tillhör för övrigt en kategori ologiska och därmed svåruttalade (ofta irländska) som t ex Sinead, Seamus och Siobhan. För att inte tala om vad brudarna i Marian Keyes böcker brukar heta – t ex Clodagh.
(I nästa avsnitt i popjunkiens anglosaxiska namnmysterier besöker vi Wales.)
Charlotta Gustafsson (Vecko-Revyn) och Viktoria Tolstoy (som sjunger jazz).
Drabbades plötsligt av ett intensivt längt efter Fragglarna. Jag tycker det är riktigt konstigt att den serien aldrig repriserats (mig veterligen). Så vilken tur att internet finns, på Fraggle Rocker kan man läsa, kolla och lyssna på gammal fraggeltrivia. Ni vet skräphögen, gorgerna och dozarna?
På ett foto från dagis när jag var fem år har jag lång lugg (som nu!) och en vit fraggeltröja. Min lillasyster hade en likadan och vi gillade båda Vips bäst.
Update: läste min egen länk nu och ser att Fragglarna tydligen gick i repris 2001. Men då bodde jag utomlands och kunde inte kolla ju.
Jag är inget Top Model-fan. Efter första säsonges favvisar white trash-Adrianne och indie-Elyse har jag inte fastnat för någon/något så jag har därför knappt kollat.
Men jag har inte kunnat undgå trailern inför nästa program då Tyra Banks går helt bananas för att någon inte respekterar henne och showen. Hittade klippet på nätet, så kolla du också på en overkligt arg Tyra här (men inte om du inte vill bli spoilad!)
Adrianne som vann första säsongen var tydligen med i Surreal Life samtidigt som Marcus Schenkenberg, men blev ihop med nån annan i huset. Härfinns en liten update på vad hon gjort sen sist inkl nya bilder.
Elyse verkar har fortsatt modella även hon, trots hennes övertydliga indielöften om att plugga till läkare. Kolla hennes nätdagbok här. Hon är förresten ihop med en av killarna i The Shins. Apropå det har ni väl inte missat den roliga popjournalistikbloggen som är döpt i deras ”ära”? Läs hur bandrecensioner lyfta ur sitt sammanhang blir nästan sorgligt underhållande plattityder: The Shins will change your life.
Var på en tillställning i helgen och köpte den här till värdparet (som visade sig vara en värdtrio, men men): NICOS Sitcom TV-replikbok (I know, konstigt namn). Måste nog köpa den till mig själv också.
Hey believe me, baldness will catch on. When the aliens come, who do you think they’re gonna relate to? Who do you think is going to be the first ones getting a tour of the ship?
George Costanza, Seinfeld. Mer på Seinfeld Scripts.
Men jag hade verkligen velat se Madonna. Undrar förresten hur man när man har så många hits väljer ut bara tre låtar till ett set? Like a prayer, Ray of light och Music summerar ju knappast den största låtskatten.
Mer om konsterterna kan man läsa till exempel här och här, och så kan man kolla på bilder hos annars enbart snaskiga The Sun.
Laddar in ny musik i min iPod och passar på att rensa bort gammal. En massa U2 till exempel – för hur kan 68 (SEXTIOÅTTA) låtar vara med U2? Jag gillar några utvalda fina godbitar med dem, men inte denna totala overload. Dessutom måste det vara något fel på min ”blanda spår”-funktion eftersom det enda jag hör i mitt huvud hela dagarna är U2. Varannan låt är garanterat med dem och jag blir ju en trafikfara om jag ska försöka skippa låtar samtidigt som jag cyklar.
Nåväl, farväl hemska hemska ”Even better than the real thing” och välkommen fina fina ”Love and youth” med Jenny Wilson.
Och apropå detta passade jag även på att fylla spelaren med detta.
1. populärkultur är ett sådant som engagerar väldigt många
2. Populärkultur är en form av kultur som riktar sig till en bred allmänhet
3. populärkultur är ett farligt vapen i händerna på oansvariga
människor
4. populärkultur är den första föreställningen
5. är internetcaféer populärkultur?
Nummer tre är ju helt oslagbar, givetvis tagen helt ur sitt sammanhang, men ack så sann:
”Populärkultur är ett farligt vapen i händerna på oansvariga människor”
Bistro Sûd är officiellt min favoritrestaurang, näst efter Busaba förstås. Åt en ljuuuvlig middag där igår och utropade dill + persilja som världens mest överskattade smaker och mango som världens mest underskattade.
Några andra som uppenbarligen gillar Sûd är Wille Craaford och hans två söta söta barn som satt bredvid oss och dessutom var väldigt uppskattade stamgäster. Craaford-sonen hade fått en alldeles ny iPod mini och försökte lära sig den samtidigt som han diggade varje låt som spelades. Wille myste över hela situationen och far och son enades om att musik är det bästa som finns.
De tre första lyssningarna var nåt med Elvis Costello, nåt med Beatles och sen ”Welcome to the jungle” med Guns n’ Roses. Sonen läste upp varje låt och pappan myste, ”den är bra, den är bra”. Roligast var nog när sonen efter ett tag sa ”nu är det en av dina låtar pappa”, Wille undrade vilken och så var det någon med Just D.
Medan vi satt där funderade jag på det moraliska i att blogga om denna nära-Wille-upplevelse men insåg rätt snabbt att ett blogginlägg så klart var oundvikligt. Jag skulle inte kunna svika er så.
Partiledarna brukar ju med jämna mellanrum få stylingtips av t ex Camilla Thulin och jag hoppas verkligen att Lars Ohly planerat in en sådan sejour. Jag såg en semesterrelaxat skäggig Ohly på teve igår och ni kan ju tänka er själva vad en skepparkrans gör i kombination med den HÄR frisyren:
Hittade förresten en bild på en yngre, mindre silverhårig version av Ohly. Frisyr dock fortfarande lika bad:
Jag tycker att Aftonbladet gör en bra och relevant grej i artikeln Gubbväldet i svensk tv. Det ÄR för många gubbar i teve och det är bra att kräva svar på frågan från ansvariga tillsättare av programledare.
Men, listan på alternativ som presenteras i samma artikel är ju direkt skrattretande. Handen upp, ni som gärna skulle se någon av följande som programledare på prime time-teve?
(Läs mer…)
Jag tycker att media många gånger blåser upp händelser och framför allt personer som inte riktigt mår bra av all uppmärksamhet. Här och nu tänkte jag skriva om Pete Doherty men det finns så klart hundratals exempel på liknande ologiska publicitetshysterier (axplock: Tom Cruise, Kikki Danielsson, Linda Rosing).
Pete Doherty var tidigare frontfigur i The Libertines men slutade/fick sparken efter bråk med bandets andra diva och de ständiga problemen med droger. Nu har han ett nytt band som heter Babyshambles (snyggt namn!) och syns överallt hela tiden, förmodligen tack vare/på grund av sin kända flickvän Kate Moss och det faktum att han knarkar och pratar om det öppet inför knarkkåta engelska journalister.
Det tragiska i allt det här är att killen är mkt nerdekad och djupt fast i ett knarkträsk vilket engelska medier så klart spinner vidare på och utnyttjar. Pete har praktiskt taget inget intressant att säga men ändå ska medierna hela tiden dit och intervjua honom ”exklusivt” med grafiska berättelser om hur han letar knark. Någon sorts tragisk symbios där han behöver pengar och medierna behöver stories att sälja. Men jag köper dem i alla fall inte.
Att hänga ut (någon) är tydligen inte bara negativt längre. Allt oftare ser jag att folk använder ”hänger ut” som en direkt översättning av det engelska ”hang out” dvs eh… hänga. På en fest, på ett café etc.
Stureplan skriver ofta så, och i senaste Expressen Fredag användes uttrycket också. Fiktivt exempel: ”Korte-Peder-i-rosa-skjortan, Filip Hammar och några blondiner hängde ut på Köket i fredags”.
Kolla förresten vilka som hängde ut på den här filmpremiären. Rednex! Finns de ens fortfarande? Hoppas vid gud att denna comeback (för det är väl en comeback?) inte lyckas.
Och Linna har en bloggkompis på Modernista – Anna - vars blogg verkar vara en riktig popjunkiepärla. Kolla bara spaningen om det censurerade Sex and the city som tydligen går på TV3 nu.
Dessutom knarkar hon också TomKat-nyheter.
Vana läsare vet att jag brukar tjata efter Linna Johanssons bloggdebut. Och nu är den äntligen här!
Kollade på The Machinist igår och den var tråkig. Men Christian Bale är ju fantastisk, och råkar dessutom vara en av de snyggare skådisarna jag vet.
Filmen fick mig att tänka på det faktum att Bale varit skådis sedan han var barn men ändå kan sägas ha ”lyckats” även som vuxen. Stora roller (snart Batman) och lite credd här och där. Hur många fastnar inte som one hit wonders efter att ha hyllats i roller de gjorde som barn? Macaulay Culkin, Haley Joel Osment, Shirley Temple gjorde det till exempel. Här finns en lång lista över fler barnskådisar.
Undrar just hur det kommer gå för övermänskligt lillgamla Dakota Fanning, aktuell i Världarnas Krig? Kommer hon fortfarande vara intressant när hennes tandrad vuxit klart? Med tanke på hennes sällskap på bilden bör vi ana katastrof.
En rolig diskussion mellan mig och maken igår konstaterade att han aldrig läser ut böcker medan jag läser böcker som jag inte vill läsa. Kalle Anka-pockets vs skönlitteratur, typ.
För jag håller på med Vad jag älskade just nu och den är så seeeg. Men eftersom ”alla” har pratat om den och säger att man till slut inte vill lägga den ifrån sig så lider jag mig igenom början av boken. Den tredjedel som jag kämpat mig igenom innehåller mest krångliga beskrivningar av vackra tavlor och en massa gubbigt konstnärs- och författarskap.
Orkar jag hålla ut?
Apropå kändisfödelsedagar så fyllde John Cusack 39 år igår. Han är en sann popjunkiefavorit – en kärlek som startade med min favoritfilm: Say Anything.
Slöglor lite på Kvarteret – Manly Beach på TV3 och konstaterar att programledaren (Jamie Durie) precis som vår svenske Per Sinding-Larsen har ett klurigt smil på läpparna heeela tiden. Måste vara tröttsamt i längden, om inte annat gör det väl ont i mungiporna att ständigt smila?
Förresten, visst har jag berättat om när vi var i Bondi Beach i Sydney och mitt i ett The Block-skämt faktiskt råkar gå förbi huset de renoverade i den första säsongen?
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i sommarlovsteater eller radioteater över huvud taget. Den övertydliga beskrivningen av miljöer och händelser av typen ”Camilla, varför håller du i en rosa plastkanna samtidigt som du går långsamt över gräsmattan?” är tröttsamt i längden.
Men ändå måste jag säga att P3:s sommarlovsteater kl kvart i nio är stämningsfull på nåt vis. Jag lyssnar knappt på den men det är skönt att veta att den finns där liksom somrar för länge sedan.
Och i årets version svär de hela tiden! I de få strofer jag har snappat upp sägs saker som ”vad fan gör du?!”, ”jävlar” och ”föräldrar skiter inte i sina barn”. Själv gillar jag svordomar jättemycket så jag tänker inte moralisera, bara konstatera att vardagsprat verkligen har etablerats i etern – nu förekommer det till och med i barnradion.
Ni kommenterar