Jag är ingen språkvetare så jag kanske är ute och cyklar här men… Apropå det tråkiga teveprogrammet Sveriges värsta. Borde det inte heta ”Sveriges sämsta”? Om man är riktigt dålig på att dansa, köra bil, laga mat och flirta så är man väl sämst och inte värst?
Av någon anledning har jag pratat mycket H&M de senaste veckorna. Bland annat har jag konstaterat att trots att jag och majoriteten av mina vänner handlar nästan alla våra kläder där så är det väldigt sällan man ertappas med en likadan outfit. Det torde ju visa på två saker:
1) H&M har ett mycket brett utbud inom samma genre
2) Vi är bra på att mixa och matcha och göra plagg till våra egna
Och med detta vill jag tipsa Fashion Faceoff hos People – bilder på när kändisar bär likadana kläder. Det känns så… ertappat på något vis.
Stureplan har gjort en liten grej i samma anda. Läs den här.
Det känns som allt jag får inspiration att skriva om de här dagarna tangerar hemunderhållning.
Om jag inte vore hemma sjuk idag skulle jag gå på Resumébaren på Sturehof. Främst för att höra vad lovely Carolina Gynning har att säga, men även för att lyssna lite på Sara Damber och Christina Jutterström.
Och så gamla Batman och älskade Beverly Hills förstås.
Apropå Bevvan så handlade dagens avsnitt om att Dylan (som spelas av Luke Perry) var med i en olycka. Vilket påminde mig om Anja Pärssons ”Luke Perry”-tröja.
Jag har sagt det förr och säger det igen. Att vara förkyld och ynklig känns inte riktigt lika illa när man kan titta på eftermiddagsteve tillsammans med den man är kär i.
Exempel på TV-serier man knappt sett sedan det begav sig: Falcon Crest och En härlig tid.
Nu är ju inte det är en humorblogg i gammal internetskoj-anda. Men jag kan inte låta bli att ge er den här länken. Vad tror ni – är det på skämt eller finns den där pappan på riktigt?
Fredrik smygringer till nattradion när föräldrarna gått och lagt sig.
Förutom en invecklad dröm om en kund drömde jag i natt om Madonnas kommande album Confessions on a dancefloor. Madonna och jag gick på disco i New York i början av 80-talet och hon dansade sådär toksnyggt och jag dansade rätt fult. Drömmen berodde helt klart på att jag läst en del om den kommande skivan som släpps den 14 november.
Mer info på Madonnas hemsida.
Två nyheter för oss Ricky Gervais-fans:
1. På tisdag börjar den amerikanska versionen av The Office på Kanal 5.
2. Enligt SVT:s hemsida kan de komma att sända Extras redan i höst.
Jag vet inte om det är min näradödenupplevelse på X2000 som har gjort mig helt kocko men. Jag måste helt enkelt blogga om detta för att få klarhet.
Zappade förbi sluttexterna till Ronja Rövardotter på ettan. Först skrattade jag åt rollistan för att de presenterade Borkarövarna med namn - som om man som tittare skulle veta vad Borkarövare nummer elva heter. Särskilt som de heter saker som Prajt och Fjording.
Men: den sista skådisen i listan över Borkas gäng hette Lars Wallin. Jag har försökt googla fram lite info om det här men inte lyckats. För det KAN väl inte vara DEN Lars Wallin? Jag har någon liten krypande idé om att det faktiskt är det, eller ÄR jag helt kocko? Eller så är det så enkelt som att han med det blonda skägget och den gängliga kroppen skulle kunna passa som en pursvensk skogsrövare.
Apropå Ronja så tycker jag ibland att Birk är lite snygg.
Min love sms:ar mig en brännande het undran – vad hände med godiset Nickel? Den lilla fyrkantiga förpackningen med inplastade hårda godisar med rätt vuxen smak av t ex lakrits och kola. Jag har försökt googla fram lite info men hittar inget. Någon som vet/minns?
Personligen tyckte jag att det var rätt äckligt, men godis är ju godis och jag minns särskilt kvällar på teatern då M. brukade sticka åt mig och min syster varsin Nickel.
Och apropå det – vad hände med nickelallergi? Lider folk fortfarande av det eller dog allergin också ut någon gång under slutet av förra seklet? Denna 80-talets version av utbrändhet (för hey, alla hade nickelallergi) ledde till hemmasnickrade lösningar för smycken och klockor: naggellack på undersidan, små tejpbitar som skydd eller fula plastiga ploppar i stället för den verkliga varan.
Nu är ju vintern här och det bästa med vinter och kyla är ju att man kan resa bort från den. Långsemestern i Australien i februari gav mersmak och nu funderar vi massor på en ny resa.
Jag vill till Oz igen och igen och igen men min man är inte så sugen på 22-timmarsflygningen. Så nu pratar vi ställen som är lite närmare. Till exempel Sydafrika eller Indien. Bu eller bä?
Om ni som jag var ute och slarvade igår kan jag rekommendera ett besök på Idol-sajten. Den är förvånansvärt bra för att vara en TV4-sajt, fyran ligger ju pinsamt långt efter när det gäller webben (särskilt nu när både TV3 och ZTV har shejpat upp sig).
Nåväl, där kan man i alla fall se vilka som gick vidare och dessutom se deras låtar och annan webbteve. Självklart är alla de där souliga rösterna kvar – precis som alla Kishti-fans redan gissat. Inte riktigt min kopp te men å andra sidan skulle ju eventuella deltagande indiekillar inte komma särskilt långt ändå. Jag har ingen favvo men tycker att Sibel som åkte ut förra året är bra. Kul att hon är med igen. Sen tycker jag att Viktor med fula örhängena är ett konstigt inslag i line-upen.
Jag har ju tidigare konstaterat att fotograferna på Stureplan.se inte riktigt har stenkoll på vilka minglarna som de fotar på olika tillställningar är.
Just därför är dagens mingelreportage från nyöppnandet av Wetterling Gallery så bra. Till exempel var ”Astrid, Madeleine och Sinding Larsen” på plats.
Hamnade i en telefonkö nu på morgonen och pausmusiken var ”Crucified” med Army of lovers. Vilken fantastisk låt och vad längesen den spelades!
För visst har jag avslöjat tidigare att Army of lovers var min första CD-skiva? Och Sha-Booms R.O.C.K. var min första LP-skiva och Madonnas ”True Blue” mitt första kassettband.
Apropå Sha-Boom minns ni väl den här klassiska bilden på sångaren Dag Finn? Back in the days då OKEJ var en lightporrtidning.
Å ena sidan var Natalia Kazmierska inte kul alls i Studio Pop. Å andra sidan så är hon riktigt kul nu.
Först häftade jag mig i tummen med en häftapparat, sen kom jag att tänka på att Sveriges vidrigaste teveprogram utan tvekan måste vara Stockholm Live.
Av trafiken till min blogg att döma var det en del personer som kollade på Grattis Världen i förrgår. Vart och vartannat besök på bloggen kom sig av googlingen ”grattis världen”.
I en kommentar undrar Erik vad jag tyckte. Och jag tyckte det var roligt. Jag tycker det är välkommet att göra resereportage som inte innehåller Peter Siepen på turkiskt disko och att samtidigt göra nedslag i turistgrejer. Och sen är ju Filip och Fredrik som team rätt unika för de har en jargong som förmedlas så bra till tittaren. De har ju hunnit bli ett radarpar vid det här laget. Roligt när de retas med varandra etc.
Men därmed inte sagt att jag totalgillar dem utan sans. Jag tycker mycket av det de gör är för grabbigt (för på riktigt: var är brudarna?) och en del är lite too much och för mycket flams.
Men en sak begriper jag inte: vad har Pål Hollender där att göra? Varför ska just han vara producent eller vad det nu är han är? Jag tycker han är rätt stel och liksom arg. Men det kan ju vara gammalt bagage från Robinsontiden. (Men Pål – klipp dig. Att du är tunnhårig syns liksom ännu mer när du försöker kamma över det).
Ni kommenterar