Shampoo rising är tillbaka och jag har redan hunnit ropa ja-a till flera inlägg. Bland annat detta av Anna om öppen planlösning. Sällan eller aldrig har jag läst någon som ifrågasätter det som jag tänker på varje dag.
”Var finns egentligen detta massiva kundunderlag som bett att få ihopmorfade vardagsrum och kök så att oset och skiten kan flöda fritt? Vilka är det som njuter av att sitta i soffan och blicka ut över ett berg med disk? Jag är uppriktigt nyfiken – jag vill träffa dem. För det kan väl inte vara så att de flesta är sådana som, i likhet med oss, gillar det praktiska med nybyggt men insett att man isåfall bara får hacka i sig det faktum att man inte får en köksdörr?”
Vi har bott i nybyggd lägenhet i tre år nu och jag älskar varje centimeter av den och bekvämligheterna man får på köpet när allt är nytt. Som ett modernt badrum, ingen lyhördhet och stor balkong. Men så är det den öppna planlösningen som jag har någon sorts hatkärlek till.
Problem 1:
Ett jättekökvardagsrum stjäl ganska mycket av lägenhetens totala yta.
Men det är schysst för barnen att ha tio meter fritt golv att köra Bobby Car på.
Problem 2:
Som Anna är inne på i sin text: sitter man i tv-soffan ser man inte bara semifinalen i Idol, man ser också de oundanplockade resterna av ett fredagsmys på diskbänken.
Men är man som jag gift med någon som städar köket varje dag är det inget jätteproblem egentligen. Mer för min egen känsla av uselhet – jag försöker plocka ur diskmaskinen åtminstone en gång per vecka för att förbättra min karma. Stekos har jag inga som helst problem med, därmed ljudet av ett 140-minutersprogram i diskmaskinen. Går inte att undkomma! Kan inte undvikas! Gör mig galen.
Problem 3:
Tittar någon (läs: barn) på tv i vardagsrummet styr det medievalet för någon annan (läs: förälder).
Här har jag ingen lösning alls faktiskt. Jag lider till och med. Jag skulle vilja ha ett hederligt fyrkantigt kök att stänga dörren om. Ett köksbord med fyra matplatser att sitta vid med en kopp kaffe samtidigt som köksradion puttrar i bakgrunden. Vi har en köksradio men den har varit påslagen totalt fem gånger. Det är inte ens dumburkens fel. Om de i stället leker med leksaker är det lekljuden som tar överhanden. Som förälder i en öppen planlösning är man ständigt fångad mitt i en öppen lekprocess.
Problem 4:
Vilket leder till följande grädde på ilandsproblemsmoset. Om man bjuder andra familjer på middag så kan de vuxna inte hänga utan att vara del i en sockerchockad hyperlek. Vi umgås en del med grannfamiljerna men att hålla en middag för fyra föräldrapar och totalt åtta barn är liksom uteslutet. När åtta barn ätit klart på en minut återstår sedan flera timmar av rent krig en halvmeter från middagsbordet.
Här finns ingen annan lösning än att flytta, antar jag? Men vi har just ältat klart den frågan. Vi ska inte flytta än på ett tag, även om vi har både råd och möjlighet. Den enkla förklaringen är att vi älskar lägenheten, grannskapet och att vi är för lata för att börja gå på visningar, buda på lägenheter, packa och flytta. Vi är heller inga husmänniskor, så vi ger den här lägenheten minst några år till.
(Detta inlägg skrevs till tonerna av Disneydags på SVTB. TV:n sitter på väggen bakom min rygg, på armlängds avstånd från matbordet där jag myser med datorn mitt i frukostresterna. Stolen längst till höger på bilden).
Ni kommenterar