Grabbsång på Debaser
I fredags var jag + fina vännerna i sällskap på årets sista Allsång på Debaser. Ni känner igen konceptet vid det här laget: som allsången i teve fast med moderna pop- och rocklåtar att skråla till. För en gångs skull kändes inte den 1½ timme långa kön särskild jobbig – efter nästan ett års graviditet och bebisbubbla var till och med köandet flamsigt roligt. De efterlängtade spritzerna gjorde förstås sitt till.
Jag tyckte om allsången lika mycket som förra året, det ÄR ett fenomenalt engagerande koncept att ge ett gäng ungdomar ett sånghäfte och en ursäkt att få skråla. Men jag är sur över att flera av de bästa låtarna i häftet ignorerades och att inte en enda av de låtar vi faktiskt sjöng har en kvinnlig originalartist. Det kan tyckas vara en petitess men jag kan ändå inte låta bli att räkna: i häftet finns 38 låtar. En enda av dem framförs i original av en kvinnlig soloartist (Marit Bergmans ”This is the year) och tre stycken framförs av grupper där åtminstone en medlem är kvinnlig (”Common People” med Pulp, ”Forever Lost” med Magic Numbers och ”Hanging on the telephone” med Blondie). Kvar är 34 låtar av och med män.
Ni kommenterar