Saker man gjorde
Jag minns oftast katastrofer och allmänt obehagliga händelser utifrån hur jag fick reda på att de inträffat. Något jag tänker på idag fem år efter attacken mot World Trade Center. I september 2001 hade jag precis flyttat från London till Sundsvall och på eftermiddagen den 11:e stod jag inne på bostadsförmedlingen när radion i bakgrunden rapporterade att ett tvåmotorigt flygplan flugit in i ett av tornen i World Trade Center. Enligt de första rapporterna skulle åtta personer ha skadats.
Om inte minnesbilden sviker var klockan omkring 15.00 vilket betyder att kraschen just inträffat. Jag gick hem till mitt delade studentkyffe och satt sedan nedstämd framför teven i ett dygn. Min galne rumskompis gjorde en paus i sitt Counter Strike-spelande för att jag skulle kunna mejla med folk på mitt gamla jobb i London (ett amerikanskt företag). Jag minns också att jag hängde med nya klasskompisarna den kvällen och flera år senare hittade jag en bussbiljett daterad 11 september 2001 i en gul jacka som jag hade då.
För tre år sedan, när Anna Lindh mördades, var jag på jobbet när min chef läste högt från aftonbladet.se att Anna hade blivit knivstucken på NK och att hon fått skador i handen. Resten av kvällen kollade jag nyheterna för att höra något mer men medierna hade inte så mycket att rapportera, jag tror inte man visste hur allvarligt skadad hon var. Morgonen den 12:e slog jag på teven direkt när jag vaknade och såg bl a när en rödgråten Mona Sahlin kom till Rosenbad. Då förstod man. Fast det blev inte officiellt förrän precis innan nyhetssändningen 09.00 då vi alla på kontoret samlats framför teven för att se den mycket sorgliga presskonferensen med Göran Persson. Jag grät.
En riktig, om ni ursäktar, klassiker är ju annars hur mordet på Olof Palme meddelades runtom i Sverige. Som många av er säkert minns utgick Gomorron Sverige morgonen efter mordet. Jag vet att många barn med mig satt bänkade för att se den tidens stora helgshow och att det var vi barn som berättade för våra föräldrar. Jag minns att jag grät över att inte få se veckans höjdpunkt. Statsministermordet kunde jag inte ta till mig, men att inte få se Belfrage, stegen, sjutton nollnie tjuge och allt det där roliga var riktig hjärtesorg för mig just då.
När Estonia sjönk hörde jag om det på halvsjunyheterna på P3. Jag gick ner i köket och berättade för mamma och tillsammans tittade vi på TV4. Det jag minns främst var att det såg så oändligt överjävligt kallt ut därute på havet. Jag fick ont i magen. På kvällen var jag på repetitioner med min teatergrupp och en töntig kille drog det skämt som jag fortfarande tycker är både tråkigt och osmakligt: ”man kan säga att de hade dåligt flyt”.
Vad gjorde ni vid de här händelserna, och andra?





Ni kommenterar