”Don’t forget to be awesome”
När jag skrev inlägget om Förr eller senare exploderar jag hade jag ännu inte öppnat boken. Och därmed inte heller sett den lapp som någon omsorgsfullt kilat in mellan bladen.
Det var en hälsning från en nerdfighter, med en kort beskrivning om vad en sådan gör. Och sedan avskedshälsningen: ”DFTBA – google it” (kom igen, gör det!)
Och det gjorde mig så glad. Detta superdedikerade gäng fans som dyrkar den här författaren och det han skriver. Lappen kommer jag minnas länge.
Själva boken då? Jo, den med. Den är speciell. Engagerande och rolig trots den hemska inramningen (cancer). En vacker kärlekshistoria på det där intensiva ungdomssättet. Och Augustus Waters ÄR en unik karaktär, det går inte att fly ifrån fascinationen inför honom. Hazel Grace tänker jag är en sorts Agnes i Fucking Åmål.
Två invändningar har jag dock (liten spoilervarning!):
1) Någon skrev att det var en väldigt trovärdig berättelse och mja, det var den inte precis. Flera osannolika saker händer som har att göra med korrespondens och resor, om en säger.
2) Jag blir så andfådd när jag läser ungdomsböcker. Alla känns framåtlutade och pratar fortfort. Tempot är så snabbt och hurtigt och jag knappt vågar blinka av rädsla för att missa något. Ansträngande.
#blogg100
