Popjunkien

Att komma hem ska vara en läsfest

Jag är hemma igen. Och den här gången gör jag något jag sällan brukar orka men hej, det regnar och jag har två semesterdagar kvar. Nämligen: ta en veckas morgontidningar. Lägg högen tungt på magen. Börja bläddra!

Det tog mig hela gårdagskvällen att läsa en veckas nyheter, medvetet i fel ordning, jag började med onsdag 6 augusti och slutade med förra onsdagen. Jättespännande att pussla bakåt och samtidigt referera till maken. ”Det verkar som det stormat en del”.

(Fast just det kunde jag se med egna ögon på balkongen där mina fina pelargoner låg och simmade i sina krukor).

Idag har jag varit hos min älskade frisör och tvåtimmarsläst skvaller och nu sitter jag här äter ostbågar och/eller taxfreegodis och läser ikapp bloggar. Gordon Ramsey ryter i bakgrunden. Man kan bara kalla det en sak: komma-hem-mys!

 

Vykort

jag firar min mammas 50-arsdag pa en charterort, eller i en charterby kan man saga, och jag har det oforskamt bra. Sjalvaste fodelsedagen ar idag och vi ska strax ata middag utanfor hotellkomplexet for forsta gangen pa fem dagar. Otroligt spannande!

Det ar fint att spendera dagarna sa har: vakna, ata frukostbuffe, sola, bada, lasa, ata lunchbuffe, sova middag, sola, bada, lasa, ata grillbuffe, sola, duscha, ata middagsbuffe, dansa pa barndiscot, somna i skon sang.

Men till slut sa kan man det ocksa. Jag har last ut alla mina bocker, jag ar redan solbrand, jag har atit och druckit allt hotellet har att erbjuda, jag har dansat pa det tyska barndiscot, jag har dansat pa det tyska vuxendiscot. Man skulle kunna saga att jag ar klar – jag vill hem nu!

 

Hjälp

Jag älskar att album har längre livslängd än den första förälskelsen. För nu har jag tryckt fram Markusevangeliet igen och tjejlyssnar på en ny låt. Om och om igen.

Textmässigt är Krunegård årets Säkert! tycker jag. För man bara ”ah, precis”. Bara det att jag personligen aldrig skulle få för mig att skriva en endaste rad om de onödiga tonåren och de människor man slösade tid på då. (Tänker t ex på Ibland gör man rätt…)

 

Hemma hos Alex James

När jag var i London fastnade jag framför några engelska avsnitt av Cribs. Ni vet MTV-serien där de gör hemmahosreportage, serien där uttrycket ”this is where the magic happens” slitits ut och blivit en lika naturlig del av programmet som flaskorna med Cristal i det stora kylskåpet och de fem bilarna på garageuppfarten.

Och det är ju just det. Man ser nästan alltid bara hur rapartister, extremsportare och glamourtjejer i USA bor. Därför var det så kul att se engelska hemmahosreportage, till råga på allt hos någon som man vet vem det är. Jag tänker på Blur-basisten Alex James. Han som efter att bandet lade av fortsatt vara en celebritet inom olika områden: som skribent, som rolig kille och som bonde/ostproducent.

Vilket man också fick se i hemma hos-reportaget. Alex hasar omkring hemma i en trasig kofta och visar allt från barnens lekrum till gårdens egentillverkade ost. Han klappar får, spelar lite instrument, visar bokhyllan. Roligt, lite flummigt och faktiskt inspirerande. (Förutom trasiga koftan. Tycker det är extremt löjligt när folk som har råd med hela kläder gör något sorts statement genom att gå i trasor).

Så läser jag hans biografi Bit of a blur. Håller faktiskt på med den, Jenna Jameson-bion och The Long Tail samtidigt. Tur att jag ska på charter.

Se Cribs hemma hos Alex James här.

 

Jag tror vi behöver prata faktiskt

Jag läste just provavsnittet av Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt. Jag måste erkänna att jag blev otroligt mer sugen på att läsa hela boken än jag varit innan.

Boken kommer i augusti, Jon bloggar här.

 

Den där listan som alla gör

1) Vad åt du till frukost?
Polarmacka med bregott och hushållsost. Två koppar mörkrostat bryggkaffe med mjölk.

2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv.
Det skulle då vara den där bilden på min skurtantsfrisyr som jag tog i morse för jag ville visa Hanna. Men nja, njä.

3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån?
Min vän Lotte.

4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet…
Vit.

5) När var du arg senast?
I eftermiddags.

6) Ditt bästa minne från skoltiden?
Högskolan var kul.

7) Ditt sämsta minne från skoltiden?
Hela åttan. Brr.

8) Yoga eller löpning?
Yoga, bara för att löpning är en av de tråkigaste sakerna jag kan tänka mig. Jag gick på gravidyoga och det var väl ok. Jag lärde mig att andas som man snarkar typ. Använde det aldrig sen när ungen väl skulle ut.

9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?
Spag bol! Spaghetti är min favoritpasta. Den jag ogillar mest: penne.

10) Vilka tidningar läser du regelbundet?
I jobbet läser jag hur många som helst, olika varje månad. Privat läser jag också jättespretigt, men t ex: morgontidningarna, kvällstidningarna (+ på nätet), gratistidningarna, Q Magazine, Filter, engelska Marie Claire, engelska Elle, Pause, Mitt i söderort, Nöjesguiden, Rodeo, Vice, People, Allas Veckotidning.

11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film… your choice.
Men vad svårt. Jag har nog ingen. Såg iofs sista Twin Peaks-avsnittet häromkvällen och kom in i en Agent Cooper-känsla, räknas han?

12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen.
Ni kommer inte tro mig men: inget. Jag överlever om jag missar det mesta (men det är bara för att jag kan googla fram handlingen ändå haha). Men just nu kollar jag alla avsnitt Project Runway när jag kommer åt.

13) Vem är du avundsjuk på? Eller vilka.
Ingen enda.

14) Din bästa revansch?
Att jag blev smal.

15) Din bästa chef ever respektive din sämsta?
Namnen kommer inte säga er något ändå så jag skriver dem inte men jag har haft två jättejättedåliga (och konstiga!) chefer. Den ena för minst femton år sedan och den andra för ca tio år sedan. Nu i efterhand är jag glad över erfarenheten, jag lärde mig extremt mycket av att vara… förtryckt, men där och då var det skitjobbigt så klart. Som bra chefer säger jag självklart mina nuvarande, de har lärt mig allt jag kan.

16) Mat som du aldrig någonsin kommer att äta?
Leverstuvning.

17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med?
Den person som designat de där nya galgstropparna på klänningar och toppar. I stället för två (irriterande) stroppar i axelsömmen kommer kläder numera med en hel som sticker upp. Jag ser dagligen tjejer som har ett handtag uppe i ringningen på sin klänning. Detta är en skandal i stil med de där små taggarna som sitter på kavaj- och rockärmar, som konsumenter inte vet att man ska klippa bort.

Vadå? Det är alltså ingen offentlig person som bestämt det? Nehej, då vet jag inte vem jag skulle vilja prata med. I alla fall ingen fredshjälte eller rockstjärna. Offentlig person, offentlig person… kanske Rikard Palm, så vi kunde reda ut den där mustachsituationen. Ja tycker folk i tv ska få se ut som de vill, så länge de talar rikssvenska (skojar!).

18) Kaffe eller te?
Kaffe, enligt punkt 1. Bryggt i Moccamastern hemma i mitt kök. Godaste som finns!

19) Skostorlek?
40

20) Hur ofta är du på IKEA?
Jättejättesällan, om man jämför hur mycket tid och energi jag ägnar åt att försöka ta mig dit. Varenda besök är en logistisk mardröm och då bor jag ju bara några kilometer från stället. Men tja, 1-2 gånger om året kanske.

21) Om du hade fem miljoner över….vad skulle du då köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna…
10 miljoner tuggummin

 

Pop Babylon

På Heathrow bläddrade jag i den senaste boken i Babylon-serien: Pop Babylon, en påstådd sannhistoria om musikindustrin. Författaren Imogen Edwards-Jones har gjort sig en egen liten genre genom att skriva skönlitterärt baserat på intervjuer med dem som jobbar i bakgrunden i färgstarka miljöer. Mest känd är nog Hotel Babylon som även blivit en flera säsonger lång tv-serie, en som jag själv läst (under en flygtur galet nog) är flygbranschens Air Babylon. Det finns även en om modebranschen och en om strandklubbar.

Jag köpte den inte. Det bär lite emot att köpa den sortens bok som dyrpocket, det där lite större formatet som är ganska vanligt i England. Jag ser det här som snaskig bruksläsning, inget måste.

Läs Julie Burchill recensera Pop Babylon här. Hon är inte imponerad.

 

Semesterradio

Jag har lyssnat på exakt noll stycken sommarpratare (i år också). Men inför den veckolånga charterresa jag ska bege mig ut på tänkte jag ladda ner lite allmänna podcasts från SR. Spanarna, nån P3-dokumentär, och så kanske någon sommarsnackare då.

Ni som inte är ute och badar just nu – rekommenderar ni någon särskild pratare? Något särskilt annat program?

 

Allsång på Debaser 08

Först hade jag inte tänkt gå på årets Allsång på Debaser. Det är något med köandet som blir mindre kul med åren. Men ju mer folk pratar om det desto mer sugen blir jag.

Läste en intervju med allsångens mest onödiga komponent (Catti) i Södermalmsnytt. Apropå könsfördelningen i låtlistan så ska det tydligen vara fler tjejlåtar i år. Bland annat en med Säkert. Jag gissar på den här:

Årets datum är fyra fredagar i augusti: 1, 8, 15 och 22.

Ska ni gå?

 

Vägen till en mors hjärta – via korven

Min son åt korv. Det var kladdigt. Jag hjälpte honom och sa ”mamma håller i korven åt dig”. Med allvarliga ögon tittade han på mig och sa ”vi håller korven tillsammans mamma”.

Jag började nästan lipa.

 

Yrke: Facebookkonsult

Ni kanske tror att jag skämtar men jag ser på riktigt ett behov av Facebook-konsulter. Folk som hjälper en att optimera ens Facebook-profil när man själv inte hinner/har lust.

Ni kanske känner igen er i följande: som nybliven medlem tackar man ja till hundra saker, gör en massa tester, går med i olika grupper och tänker ”Korv – a way of life, varför inte?”.

Men sen. När man inte hinner eller är intresserad av att lägga till något nytt eller dra ifrån något gammalt. När man mest är därinne för att kolla bilder och mejlas med folk. Då känns det så lagom representativt att de enda grupperna man är med i heter saker som tja… kanske Kids Who Hid In Dep’t Store Clothing Racks While their Mom Was Shopping. Eller att man i början addade den där ”cities I’ve visited” (visst har ni alla den?) och sedan låtit den ligga kvar där och skräpa, ouppdaterad.

Det är då Facebook Optimizing bör komma in med följande storstädning:
- Miniintervjua sitt objekt
- Göra checklistor
- Rensa vänlistan
- Gå ur menlösa grupper (dvs alla, väl?)
- Tagga av fula bilder (eventuellt tagga PÅ fula bilder, ska man vara representativ så ska man)
- Svara bra på olika quiz så man får höga poäng och roliga resultat

 

Brenda återvänder till West Beverly

Vilken PR-dröm att jobba med den nya versionen av Beverly Hills 90210. Varje ny nyhet om serien leder till en massa publictet, om det så handlar om att någon kanske ska vara med eller att kidsen ska hänga på ett renoverat Peach Pit.

Men oh boy veckans bästa nyhet i 90210-världen är ju tveklöst att, tadaa, Brenda Walsh kommer tillbaka! Som vuxen är hon en framgångsrik teaterskådis som kommer tillbaka till West Beverly High för att regissera en skolmusikal. Nu hoppas jag på ett stycke återvändande Dylan också. Läs mer överallt, t ex här och här.

Serien som nu heter 90210 har premiär 2 september i USA på CW. Officiell sajt här.

 

”Run Yasmine, run like the wind”

Den här låten har jag haft på hjärnan i en dryg vecka nu. Klart jag delar med mig!

 

Vad ska man blogga om idag då?

Jamen jag är ju här. Fast varje gång jag vill skriva något blir hjärnan tom. Här är några uppslag som jag funderar på att utveckla. Vad tror ni?

  • Jag skulle vilja skriva något genomtänkt om exakt hur jobbigt jag tycker det är med livejazz men jag är fortfarande i chock efter fyra timmars plågsamma trumpetsolon på Fasching igår. (Men mitt sällskap var åh så ljuvligt så klart!!)
  • Jag skulle också kunna skriva något om hur äckliga jag tycker Mötley Crüe är. Jag sträckläste The Dirt när jag var sjuk.
  • Eller något om hur ljuvligt bra My So-called life är. Så bra så bra så bra.
  • Är det förresten någon som kollade Quarterlife? Var det något att ha? Det är My so-called life-producenternas senaste projekt, en serie skapad för Myspace i vintras, har även visats på NBC.
  • Eller något om att PR-jobb nog är ett av det vanligast förekommande i chicklit-genren. Just nu läser jag Getting rid of Matthew och jag stör mig så på att huvudkaraktären är en uttråkad sekreterare på en PR-byrå med diffusa uppdrag. Klart jag fattar att man a) måste överdriva rollerna b) att det är ett tacksamt popkulturellt jobb. Men de framstår alltid som så ytliga och oärliga.
  • Jag tänker för övrigt ofta på att jag vill blogga om fiktiva PR-personer, jag vet hur många som helst. Men den främsta av dem alla måste nog vara Samantha i SATC.

(inser nu att det här inlägget börjar med jazzhat och slutar med chicklit, gissar att förstågångsläsare kommer placera mig i ett behändigt litet fack)

 

Dagens viktigaste fråga

Är Iron Maiden-fans mer benägna än andra att bära bandtröja?

För i dag har jag sett Maiden-tröjor vilket väderstreck jag än vänt mig i. Och det är några stycken då jag under dagen besökt sex olika stadsdelar. Till och med hemma på min gata. Jag mötte en ca 17 år gammal, lite finnig kille som frågade den något äldre mannen som gick vid hans sida: ”är mamma där redan eller?”. Sällskapet svarade ”hon var varit på Stadion hela dan”. Behöver jag säga att båda killarna var iklädda varsin tröja med Eddie på?

Men brukar stan bli så invaderad av uttalade fans varje gång ett storband besöker Stadion eller Globen? Jag minns ärligt talat inte.

En intressant sak är att få av de hundratals t-shirtar jag såg idag såg särskilt tvättade/burna ut. De har rört sig om nya tishor i klara färger, såna som man nästan kan se vikmärken på.

 

Dr Horrible’s Sing-Along Blog

Det här är ett så ljuvligt kommentarstips att jag måste lyfta det till ett eget inlägg. Dr Horrible’s Sing-Along Blog är ett projekt som tv-producenten Joss Whedon initierade under författarstrejken i vintras. En 40 minuter lång musikal i tre delar, skriven för att distribueras på nätet. I huvudrollen Neil Patrick Harris, dvs Barney i HIMYM, dvs Dr Howser i Doogie Howser.

Titta på de tre avsnitten här. Det första släpptes i tisdags, nästa i morgon och det sista på lördag. Senare kommer man kunna köpa både på iTunes (i USA iaf) och på DVD.

Tipstack till Jenny!

 

Stjärnorna i Psykbunkern

Jag har varit så upptagen med att få igång min läsning (två böcker utlästa, check) att jag glömt bort internet. Jag som tänkt följa Stjärnorna i psykbunkern från dag ett. Och nu är de redan uppe i avsnitt 9 plus två bonusavsnitt.

Nu får jag i stället kolla retroaktivt. Men inte nu för jag ska kolla ”Mitt så kallade liv”, och inte i morgon för då ska jag vara med min son hela dagen och inte surfa.

(”Stjärnorna i psykbunkern” är alltså en miniserie om Kent, inspelad i deras studio i Älvsjö. Nytt avsnitt varje dag hela juli).

 

Coldplay senaste smutsromantikerna

Inte för att det inte är snyggt, för i det här fallet är det verkligen det, men jag noterar stilla att Coldplay är det senaste manliga fyramannabandet att stajla om sig i någon sorts 1800-talsromantisk smuts. Här i krigstappning.

Nummer 264 av Q Magazine har det perfekta svartvita exemplet men jag hittar inte den bilden online. Men kolla t ex här för ett exempel i färg.

Tidigare exempel: Kent, Interpol, The Killers.

 

Fejkad matlyx

Det är dags att någon talar ur skägget när det gäller den hemska ”förfining” som pågår matsammanhang. Folk slänger sig allt mer med olika innovativa påhitt som ska ses som lite lyxigare och lite dyrare. Tre exempel på saker som jag personligen avskyr.

1) Lantchips i stället för vanliga fulchips. Man brukar kunna lita på chipsutbudet i London men plötsligt hade alla pubar och olika mackställen chips vassa som rakblad i stället för en räfflad lättuggad variant. Det kommer ta mig en vecka för min gom att återhämta sig från detta otyg. ”Chips” som bara smakar olja och konstiga kryddor och som sagt: river i gommen. Är det mat? Sånt som hackar sönder ens inre? Nej just.

2) Fruktkött i apelsinjuicen. Nu dricker jag extremt sällan apelsinjuice men när jag gör det är det för att jag vill släcka törsten. Inte bli a) mätt eller b) behöva peta små bitar materia mellan tänderna. Vätska är vätska och mat är mat. I vilka andra sammanhang skulle man få för sig att blanda de två? Pyttipanna i mellanmjölken? Nej just.

3) Färska champinjoner på pizza. Hela grejen med att äta pizza är ju att man vill ha en saftig gegga av olika ingredienser. Inte de snustorra pappersbitar som pizzerior faktiskt brukar skryta med att de använder. När champinjoner på burk är det bästa som hänt världen sedan skivat bröd. Min närmsta pizzeria har faktiskt insett sitt misstag och gått tillbaka till burkisar efter att ha testat de smaklösa grå grejerna ett tag. Just därför beställer jag alltid min Capricciosa med extra champinjoner. För att tacka dem från djupet av mitt hjärta.

 

UNKLE @ Somerset House

Jag har nästan ingen relation till UNKLE alls. Jag känner till deras hittar men tycker det varit rätt tyst om (och från) dem och trodde att de kanske gjort slut. Så när jag blev medbjuden på konsert med dem i London i lördags var jag rätt likgiltig. Trodde att det skulle bli lite dansigt, några DJ-snubbar med lite teknikprylar liksom. Men det blev jätteannorlunda. Det blev typ mangelrock.

För de öppnade med en instrumental låt där (en rätt fånigt poserande) gitarrist for fram över scenen med dist och hår. Bakgrunden mot det flera hundra år gamla palatset Somerset House var magnifik. Särskilt ljuset på scen och den kringliggande byggnaderna.

Och så fortsatte de så, genom gamla hits som Lonely soul och Reign (men inte Rabbit in your headlights) och så en massa nytt som jag inte känner till. De spelade i två generösa timmar och jag som vanligtvis blir rastlös även när jag ser favoritartister tyckte det här var helt acceptabelt. Mycket tack vare livesättningen – det var mycket mer en rockkonsert än en danssådan. Ändå kom jag på mig själv med att faktiskt dansa på den stenklädda innergården som luktade hasch och rätt snabbt beströddes med tomma ölglas i plast.

Bäst var gästspelen. Särskilt fan-tast-iska Liela Moss från The Duke Spirit (som också var förband). Hon gav det utslitna begreppet stilikon en helt ny innebörd när hon klev på scen iförd en blank helkroppsstrumpa, höga MC-boots och kavaj. Musiken och rösten? Vet inte, hann inte lyssna.

Som första extranummer kom Damon Gough, alias Badly Drawn Boy, upp och gjorde en BDB-disträ version av nån låt som jag inte kan namnet på. En annan gästkändis på scen var Lupe Fiasco. Ska jag gnälla lite hade jag nog trott på ännu några fler namnkunniga gäster, med tanke på dem som tidigare samarbetat med Unkle. Typ Thom Yorke, Richard Ashcroft, Ian Brown. Men det var nog svenskt av mig att tänka så. De som inte var där fanns med i videoversion på stora skärmar bakom bandet, Brown t ex.

(Fast vet ni, det höll inte ens på att bli något extranummer för publiken ropade inte tillbaka bandet. En pinsam påminnelse om det där som jag bloggat om tidigare, t ex här. Som när jag såg Interpol förra veckan. När de inte spelat ”Heinrich Maneuver” på hela konserten så visste ju alla att de skulle komma tillbaka och köra minst den också. Rätt slöa inklappningar följde).