När vi i början av vår resa fastnade i det störtregn som kallas torrential rainsprang vi in på Woolworths för att köpa paraplyer.
Och där kunde man bland annat välja mellan ladies’ pocket umbrella och mens’ big brolly.
Jag tog det säkra före det osäkra och köpte ett Unisex manual umbrella.
Dagen innan Brisbane översvämmades åkte vi in till city för att gå på Queensland Museum och deras dinosaurie-utställning. Där fick vi bland annat gräva fram dinosaurieben, göra en dinodräkt och träffa en riktig dinosaurie. Och fika deras smarta (och sockriga) lunchboxar.
Vi korsade floden med det höga vattnet några gånger och var ännu lyckligt ovetande om hur saker skulle eskalera senare samma dag. Kulturcentret där museet ligger är nu en av många centrala byggnader som är stängda på obestämd tid.
När jag var i Berlin spontanköpte jag ett par gamla glansiga Adidas-shorts. Sådana som var populära på sent 80-tal och fanns i en mängd kontrasterande färger. Mina är mörkblå med vita ränder. Grejen är att jag aldrig provade dem ordentligt, jag drog bara på dem utanpå mina jeans och tyckte de verkade okej och slog till.
Under pågående resa har de blivit min uniform. Särskilt med tanke på att vi varit extremt casual hittills – alltid redo att klättra in i minibussen liksom.
Men så såg jag mig själv i en spegel häromdagen och bara ”eh?”. Kollade på storlekslappen: XL. Hur coola de än är kan jag inte förneka att de är jätteförstora.
Så jag har nu skänkt dem till min man. Och planerar inköp av ett par nya när jag hälsar på familjen Ögren-Åberg i vår.
Apropå familjen Irwin så är jag så sjukt fascinerad av mamma Terris amerikanska lugg. Den ser alltid likadan ut vilket betyder att hon stylar den i en fluffig mittbena, väl? Eller är det en effekt av ett i grunden superlockigt hår?
Bilden på Terri på åttiotalet, tillsammans med sin tama puma Malina, får mig att misstänka det senare.
Vi var på krokodiljägaren Steve Irwins djurpark Australia Zoo. Och av detta har jag tre bestående minnen:
1. Att inträdet var sjukt dyrt. Klart det inte är svårt att rädda vilda djur när man har stålarna till det. Vi betalade 2 100 kronor för 4 vuxna och 2 barn, och då ljög vi ändå om tonåringens ålder. Konstigt nog var det gratis att klappa koalor, vilket vi gjorde. De är jättemjuka!
2. Att familjen Irwin, apropå ovan, är en helt vansinnig industri. 12-åriga dottern Bindi och 9-årige sonen Bob är uppenbart tränade att gå i pappas fotspår. Och det är väl charmigt. Jag har verkligen inget emot folk som slår mynt av saker. Men det finns liksom inget slut på produkterna!
Bara i namnet Bindi finns det två klädlinjer, ett tiotal böcker, tränings-DVD:er, en äventyrsserie, en tidning, smycken, handväskor, mjukdjur, osv. Bindi är också stjärnan i Rädda Willy 4 (ja, det finns tydligen en sådan).
3. När vi var på väg mellan elefanterna och vildfåglarna snubblade Bobo på sina fötter och landade med ansikte och knän på den jordiga asfalten. Såg jätteotäckt ut och han fick stora skrapsår. Han blev ledsen så klart och medan jag satt på marken och tröstade kom en främmande man fram och TOG på Bobos BLOD med sin TUMME. Lite sådär ”seså grabben, gaska upp dig nu, det här är väl inte så farligt”. Både Bobo och jag blev så chockade/äcklade att jag inte hann säga något.
Jag vet inte om det var gubbens tumme, asfalten hos elefanterna eller något helt annat som gjorde att såret på några dagar blev infekterat med helt bisarra utslag. När Bobo inte längre kunde stödja på benet åkte vi till en akutmottagning (det var ju inte AKUT men de vanliga läkarmottagningarna hade hunnit stänga för dagen). Efter åtta timmar fantastiskt bemötande av sjukvården fick vi antibiotika och kunde köra vidare. (Under tiden träffade vi minst fyra ungdomar som hade brutit armen när de åkt skateboard eller surfat).
Sådär. Det var mina tre minnen från Australia Zoo.
Jag har skrivit åtta blogginlägg om vår resa men de publiceras och bildsätts tydligen inte förrän jag hittat minneskortsläsaren till min nya kamera.
Stay tuned.
Det här är vår tredje gång i Australien, vår andra föräldraledighet, och när vi åker hem kommer vi att ha spenderat ca sex månader down under. Ibland får jag frågan: varför?
Svaret är: varför inte?
Nej, jag SKOJAR. Klart jag inte svarar i retoriska frågor. Här kommer i stället ett försök till förklaring:
Svaret är att Australien är perfekt för en anglofil som ogillar kylan. Ju äldre jag blir desto mer hatar jag vintern, det vet ni kanske redan. Jag ser ingen mening i att halka omkring på isklädda stockholmstrottoarer om man har den lyxiga möjligheten att inte göra det.*
3 gånger av 4 väljer jag att semestra i storstäder. Jag väljer inte strandsemestrar i Thailand. Inte för att det skulle vara något fel med det, det passar bara inte mig att åka på sand-i-hela-resväskan-resor.
Och det Australien vi väljer att besöka gång på gång ger mig den perfekta blandningen: storstad, kultur och shopping i kombination med strand och bad när man vill. Det Sydney jag upplevt är typ som London – fast varmt. Melbourne som vi spenderat mest tid i är faktiskt rätt likt Stockholm eller någon annan europeisk storstad – fast varmt.
Men jag låtsas så klart inte att jag sett hela Australien för det. Jag har tvärtom sett väldigt lite av det hittills: Tasmanien, delar av Victoria, delar av New South Wales, Sydney och så klart, kronan på verket, älskade Melbourne. Därför inledde vi den här resan i Queensland där vi har bilat runt med mina föräldrar. Nu är vi i Sydney och när mamma och pappa åker hem nästa vecka sticker vi till Melbourne.
* Jag har inte skrivit något om det här men jag pratar gärna om vansinnigheten i att använda 18 månaders föräldraledighet till att sitta och fika med främlingar. Den vanliga föräldraledigheten lockar mig inte, det är en av anledningarna till att jag jobbade i höstas. En annan är just denna: vi är nu lediga hela familjen i åtta veckor och vi får chans att tillbringa ledig tid även med vårt stora barn, inte bara bebisen.
Om någon vecka har vi förhoppningsvis stabilare uppkoppling, då ska jag ladda upp lite bilder från resan hittills.
Vi har tack och lov inte påverkats alls av översvämningarna här i Queensland. Men det märks att vi är extremt nära katastrofen, därför skriver jag några rader om det som händer.
Bilarna i Toowoomba som jag bloggade igår kommer vara ett bestående minne av katastrofen. Det är omöjligt att ens försöka förstå kraften i vattenmassorna. Jag har sett vissa klipp säkert 100 gånger nu men jag kan ändå inte greppa att bilar far omkring som plockepinn, böjer sig runtom brofästen och liksom smulas sönder. Att hela hus med människor i lyfter från sina fästen och flyter iväg med våldsam kraft.
Några andra intryck, av många många, jag kommer att bära med mig från de här dagarna är:
Restaurangen Drift i Brisbane som flyter iväg och krossas mot en bro. Under dagens nyhetssändningar har det rapporterats om att floden för med sig allt du kan tänka dig: containrar, kylskåp, husdjur. Någon sa att det är en vattenmängd motsvarande 4 års förbrukning för hela Brisbane som nu ska passera genom dammen Wivenhoe och flodsystemet på två dagar.
Suncorp stadium i Brisbane som nu ser mer ut som en simbassäng än en gräsplan.
Queenslands politiska ledare Anna Bligh som är samlad och informativ, men med tydligt personligt engagemang i katastrofen. Jag inbillar mig att hon är för Queensland-borna vad Lottie Knutsson var för svenskarna under tsunamin. Minst två gånger har jag grinat till hennes presskonferenser.
Det är för övrigt en intressant och nyttig lärdom att följa rapporteringen i svenska medier när vi nu befinner oss i närheten av stormens öga. Man märker att mycket i en nyhet hinner filtreras, förenklas och missuppfattas medan den färdas över världen via olika nyhetsbyråer. Bara ett exempel är den här artiken i Aftonbladet. Det är ingen våg som sveper in över Brisbane, som det var i Toowoomba i förrgår, utan översvämningar till följd av höga vattenflöden och kontrollerade utsläpp från dammen.
Jag har någon gång hört att det tar en dag per tidszon att komma över jetlag. Så om man som vi är tio timmar före svensk tid ska man räkna med att det tar tio dagar innan man är förbi den förlamande tröttheten.
Och faktiskt: idag har vi varit på resande fot i just tio dagar och det är också det första dygnet alla sov på natten och var vakna på dagen. Jag har inte tagit en medvetslös tupplur på två dagar.
Vädret med bibliska proportioner har kommit att dominera vår första vecka i Queensland.
Just nu åskar det, och regnar förstås. För det har det gjort dygnet runt i några dagar nu, vissa dygn har det kommit upp till 200 mm regn i vårt område. Jag kan inte ens försöka förklara hur MYCKET det är, jag har aldrig sett så mycket vatten på en och samma gång. På nyheterna varnar de ständigt för att nya områden måste evakueras, samtidigt som det fortsätter regna och regna.
Men så allvarligt som de har det i Toowoomba har inte vi, tack och lov. Vi är ute vid kusten och inte i närheten av de floder som orsakar de stora översvämningarna.
Vi är framme i Australien nu. Hela resan hit har jag funderat på att öppna den här och börja läsa:
I stället har jag, under de få stunder jag haft lästid, bläddrat i tidningar av den här typen:
Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att ha barn med sig på jobbet, eller andra platser, för det kan det också vara. Jag vet det eftersom jag i snart fem år har haft med mig barn nästan överallt.
Det har varit självklart för att jag över huvud taget ska få ihop det man kan kalla livspussel. Jag jobbar mycket, min man jobbar kvällar, jag har ett stort behov av ett socialt liv, och jag anser att man inte ska göra avkall på sig själv bara för att man har barn. Därför har Bobo (och nu Levi) från första stund fått följa med mig när jag haft saker att göra.
En annan viktig anledning är att jag vill att mina barn ska vara världsvana och okomplicerade. När vi nu valt att bo i Stockholm och inte flytta tillbaka till hemstaden vill jag också att de ska få med sig Stockholm.
Men vad är det då som är jobbigt?
Det är förvisso mest tråkigt, inte jobbigt, att Bobo sällan ser något exotiskt i att åka i kollektivtrafiken, äta på restaurang, vara på mitt jobb. Ibland kan jag fortfarande barnsligt försöka entusiasmera honom kring något upptåg. ”Ska vi åka tunnelbana?” flåsar jag. ”Okeeeej då” svarar han. Och medan kollegors barn är helt andaktiga när de får sitta vid ett skrivbord och rita så är Bobo nästan lika hemtam som vi vuxna på kontoret. På gott och ont, han hittar t ex till pingisbordet en trappa upp, och jag som hatar att utöva sport.
Nej, den enda stora nackdelen är att det är slitigt för en själv att ständigt kånka omkring på någon unge i någon vagn. Upp och ner i trappor och hissar och glöm inte bananen och här jag bär dig en stund och var är vanten och ursäkta får jag komma fram osv. Och att ständigt vara skotträdd i väntan på att någon ska klaga på att vårt lilla cirkussällskap tar för stor plats.
Saker man inte vet innan man får barn: att man får träningsvärk av att ha dem.
Härom morgonen hade Bobo och hans kusin själva slagit på teven medan vi andra fortfarande sov.
Men de kom tydligen inte så långt som till SVTB för när jag klev upp satt de på golvet och kollade på According to Jim på trean.
Nog för att det är barnsligt, men ändå.
Det här året har handlat om två saker: bebis och jobb. Det jag tyvärr inte hunnit med är mina vänner.
Så oj vad jag behövde en kväll som igår. Bästa sällskapet och det där underbara läget när båda bara ”ETT glas till va?”
Och plötsligt har man druckit mer än man tänkt och stannat ute längre än man skulle men det första man tänker när man vaknar tidigt pga just detta är att det var så VÄRT det.
Så Levi och jag åkte till jobbet i stället.
Någon frågade hur jag kan ha honom med mig på jobbet och svaret är att det inte är så svårt. Han ligger en stund på golvet, sitter en stund i famnen på mig, sitter en stund i famnen på någon kollega och sover två ganska långa pass.
Alla telefonsamtal planerar jag in när han sover, resten sköter jag omväxlande med en eller två händer.
Här ligger han på golvet och leker med Orvar – känd från internet.
Jag bor så nära jobbet att det oftast är mer effektivt att dra till kontoret än att jobba hemifrån. Jag älskar vår lägenhet men i den öppna planlösningen är det svårt att kunna fokusera när resten av familjen är hemma. Därför har jag hellre med mig lilla barnet på jobbet.
Men nu gör jag ändå det på förmiddagen idag: jobbar hemma. Skriver planer, redovisar kvitton, gör långa överlämningsdokument. Knapprar på en Facebook-sida och stänger in mig i sovrummet för att ringa kunder.
Detta vid ett bord som är betydligt stökigare än på bilden ovan. Jag blickar just nu ut över två Kalle Anka-pockets, en Bamse-tidning, en frukosttallrik, en opepp bebis, en pepp 4-åring, en sista skiva bröd i en öppen påse, en tandkrämstub, morgontidningen jag ännu inte hunnit läsa, julklappspapper, ett par lila raggsockor och två rullar hushållspapper.
Ungefär som mitt skrivbord på jobbet, med andra ord.
Parkerar sonen och kusinen framför det de tror heter Bibbel Bibbel.
Går till jobbet.
Ni kommenterar