Grossessan
Jag har tillsammans med Anna och Malin startat en ny blogg, på ett helt annat tema än denna. Kolla in Grossessan!
Dagens skvaller-löp
När rubriker av det här slaget pryder löpen brukar min mamma ringa till mig och fråga vem det handlar om. Idag har hon inte ringt men hade hon gjort det hade jag skickat henne hit.
Svaret hittade jag som alltid i skvallerforumet på Flashback. Där kunde jag för övrigt också läsa på om alla rykten kring Lars Danielsson. Som en svensk Lewinsky-affär!
Årets Big Brother-tatueringar
Nu har Big Brother-deltagarna genomgått sin sedvanliga förfulningsprocess: den då de piercar och tatuerar sig i huset. Det lustiga är att alla blir helt galna och liksom går helt bananas på kroppsutsmyckningssidan. Vem kan glömma klassiker som när Kitty tatuerade in en stor BB-logga på benet, när alla killar piercade en tjur-ring i näsan och när någon (vem?) tatuerade in Adam Alsings ansikte på sin kropp.
I år verkar främst Jessica och raggarsnubben ha partat loss med tatueringsbläcket: Jessica har nu en RIP-tatuering till minne av sin bror och norrmannen har en dödskalle-Elvis. De kommer ååångra sig! Kanske inte lika hårt som de som har brandat sig med en Big Brother-logotyp, men ändå.
Det framgår däremot inte om Antons tantfrisyr också var en del av förfulningsdagen i huset.
Veckans Nu är inte OK
En rätt självklar reflektion men ack så viktig: det är verkligen klasskillnad på skvaller och skvaller. Det slår mig särskilt nu när jag betar av en stor hög med OK! Magazine och svenska Veckans Nu dyker upp som den fula ankungen i högen.
Medan OK! är tjock, engagerad, insatt och framför allt har kändisarnas välsignelse i många av sina stories så kör Veckans Nu uteslutande på spekulationer och andrahandsuppgifter. Det blir mycket stor humor när deras uppenbara o-koll skiner genom redaktionellt. Stavfel, faktafel, bildfel, syftningsfel, supergamla uppgifter. Exempel från det exemplar jag just läst:
- Ett Keira Knightley-reportage illustreras bland annat med en bild på… Sienna Miller.
- Superkonstiga bildtexter i stil med keep up the spirit Jude, better safe then (sic) sorry Jess, Fröken Longoria tar sig ton, go Eva go! och inte minst den bortglömda gamla rockar hårt.
- Nyheten om att Gwyneth Paltrow ”har placerat sin lilla dotter Apple i en exklusiv klubb för barn som heter Citibabies”. Men – hon heter ju Apple? Och hur många barn kan det finnas i New York som heter Citibabies?
Fast det största lågvattenmärket på den svenska skvallermarknaden är fortfarande Hänt Bild.
”Hemlig” artist
Apropå son-namn och artisteri: kanske var det så att Ulf Ericsson insåg att Uffe-kvoten bland svenska gitarrmän redan var fylld och därför tog sig artistnamnet Tim Neu?
Hur som helst roligt av Sydsvenskan att inte dalta och faktiskt skriva ut vad killen heter.
Sen är Neu ett ord som blir automatiskt coolt tycker jag, så artistnamnet får väl anses rätt lyckat.
På babyfronten mycket nytt
Bebisarna står verkligen som spön i backen så det är svårt att inte falla in på babyrelaterad bloggning. Men popjunkie-sådan of course.
- Hannas lille son kom igår, och i natt blev jag själv blixtinkallad som barnvakt medan T. och P. födde sin andre son. Stort grattis till alla inblandade myspersoner!
- Och Britney har tydligen bekräftat att nästa unge är på väg. Lite synd, jag som gick och samlade länkar till ännu en lång-graviditet-kartläggning. Fast jag väntar fortfarande på ett uttalande på den officiella hemsidan.
- Världens tråkigaste skådis verkar fortfarande gilla sitt Starbucks lika mycket nu när han är pappa.
- Och medan vissa är gravida i typ 24 månader så verkade Marina Kereklidou precis blivit gravid innan hennes bebis tittade ut. I senaste Bon finns en bild på bebisen med sin pappa Mikael Elmenbeck.
- Fantastiskt kul att det är så få som betalat för tillgång till Linda Skugges klagblogg om sin graviditet. 69 kr är i och för sig inte mycket pengar men jag skulle aldrig betala så mycket för att se de utlovade fula gravidkläderna. För snygga gravidoutfits och positiva babyrelaterade saker (inget kräks!): håll utkik i en bloggosfär nära dig.
(Och jag veeet att det är glest mellan uppdateringarna, jag önskar verkligen jag hann blogga mer!)
Top Model och den svenska arbetsmarknaden
Apropå surisarna i Top Model så skrev Olle Wästberg i sitt senaste nyhetsbrev från New York om att svenskarnas skepsis förmodligen hänger ihop med den svenska arbetsmarknaden.
”Skälet är säkert svårfångade kulturskillnader. Men jag tror också att det beror på att den svenska skolan uppmuntrar kritik och ifrågasättande och på en arbetsmarknad där man inte kan få sparken för att man säger emot chefen.”
Jag tycker att kopplingen känns lite väl långdragen: jag tror faktiskt att det handlar om ren nordisk gnällighet kombinerad med en smula jante. Plus att tjejerna i sagda program till stor del är bortskämda curlingungar stöpta i 80-talsform.
Men fantastiskt kul att fulunderhållning som Top Model får plats bland småpolitiska utspel, New York-tips och finkultur.
Ola, Sebastian, Agnes
Snacka om att Idolfebern ger namnproblem hos skivbolagen. I år har fler Idol-deltagare än ”någonsin” (två säsonger) gjort en sorts karriär efter avslutat program: på listorna syns Ola, Sebastian och Agnes. Gemensam nämnare för de tre är förutom deltagandet i sjungtävlingen att alla losat sina son-efternamn (Svensson, Karlsson, Carlsson) sedan de blev artister.
Som varande en gammal ex-Carlsson kan jag relatera till att man i ett artistnamn vill undvika att inkludera ett efternamn som är så tydligt mainstream och liksom bara vanligt. Samtidigt tycker jag det är lite sorgligt att ”fulnamn” inte får vara kvar medan namn som Winnerbäck, Räisänen, Serneholt eller Salo (för att ta axplock hur senaste Trackslistan) så självklart kan vara med. Salos låtkompanjon Robyn är ju ett annat exempel på artist som inte bara droppat ett Carlsson utan även bytt stavning på sitt förnamn för att funka.
Visst, det är bra mycket enklare att minnas en Lars Winnerbäck än en Lars Andersson (Stockholms vanligaste namn), men det vore lite fint med artister som hette vanliga saker och nöjde sig med det.
Ane Brun + 9 på Hultsfred
Lagom när det är Hultsfred ska minijunkien vara färdigjäst så det lär inte bli något festivalande för mig alls. Eller, det hade det med stor sannolikhet inte blivit ändå när jag tänker efter. Dels för att bandlistan inte är tillräckligt intressant, dels för att jag ju är så mycket mer stadsfestival än bo-i-tält-människa.
Nåväl, fastnade för dagens nyhetsbrev från Rockparty där de presenterar en ”världspremiär” till Hultsfredslistan. Ane Brun kommer att framföra låtar från sin ”Duets” tillsammans med nästan alla duettpartner, bl a Ron Sexsmith, Teitur och Syd Matters. Låter som ett mäktigt upplägg! Läs mer här.
En festival som jag däremot tänker besöka är Popaganda.
Kulturpersonligheter jag blandar ihop med varandra, del två
Det var ett tag sedan jag redde ut vilken Marina som var vilken. Idag handlar det om två Stig: Larsson och Claesson (Slas).
Varje gång jag läser om Stig Larsson måste jag tänka igenom vem av dem det är. Får man erkänna sådant? Jag är som bekant ingen kultursnobb. Men jag vet att Slas är mycket äldre och kanske inte lika aktiv. Om Slas vet jag även följande: hans tecknade stories var liksom barnprogram när vi var små fast de var så konstiga. Jag minns att jag älskade dem ändå. Sen lånade jag Efter oss syndafloden av Hemlo typ 2003 och har fortfarande inte lämnat tillbaka. (Sorry love, kommer tillbaka samtidigt som Bobby Long).
Om Stig Larsson vet jag följande: han har en katt som heter Esset och som efterlystes på kultursidorna i Expressen (?) för något år sedan. Genialiskt (även om det bara var en katt for christ’s sake). Det finns även en ”lever han?”-tråd om honom på Flashback. Fast inte ens (allra minst?) där kan de hålla isär personerna – de blandar ihop honom med hela besättningen i Rederiet.
Här har jag lånat en Slas-teckning från Konsthall Södertälje.
Ge mig mer
I helgen skrev Aftonbladet Söndag (bara för inloggade) om svenska Linnea som är festfixare i New York. Samma tjej har tidigare varit med i någon Outsiders-liknande dokumentär. Åh vad jag vill veta allt juicy stuff kring hur hon – nu 25 år gammal – fick sitt jobb, hur mycket skit hon fått ta (det syntes iofs i den där dokumentären för några år sedan), vad hon tjänar och hur mycket hon jobbar (hur ser hennes timrapporter ut liksom)?
Men artikeln gav mig iiinget. Det här är den enda passusen som handlar om hur och varför hon hamnade där hon är:
Linnea sa upp sig och började studera hotell och restaurang, design och marknadsföring i USA. Vad hon skulle arbeta med efteråt studierna hade hon ingen aning om. Men en kväll när hon bläddrade i en skvallertidning och såg en lyxig kändisfest föll bitarna på plats. Hon skulle bli festfixare.
– I dag gör jag allt jag tycker är roligt. Jag komponerar menyer men behöver inte laga maten, ansvarar för designen på festerna och arbetar mycket med marknadsföring och sponsorer, säger Linnea.
Kunde de inte bjussa på mer än så här? Vilka kontakter hade hon, hur länge fick hon slava? Det låter som det var helt sjukt lätt, men det misstänker jag att det inte var. Och, vem har inte bläddrat i en tidning och tänkt ”hm… jag kanske ska bli kirurg” men sedan inte blivit det?
Hade jag haft tillgång till så intressant stoff hade jag gjort något med det, inte bara konstaterat ”Linnea är festfixare”. Men det där är lite typisk de kort-snärtiga ”artiklarna” i söndagsbilagorna också, en massa yta men inget innehåll.
Anledning 1
Det finns egentligen 214 anledningar till att jag inte skulle göra mig bra i en dokusåpa men fyyy vad jag skulle vara sur och osnygg inför kamerorna om mina huskompisar gjorde som Jessica och Robin i Big Brother nyss.
Om deltagarna lät bli att sova på dagtid skulle de få något kul (jag hörde inte vad men jag tror det var filmkväll varje fredag). Det tog väl max en dag så låg Jessica och Robin och snarkade MITT PÅ DAN. Fy vad taskigt mot gruppen! Hade jag varit en del av gruppen hade jag garanterat ställt till med en scen (men jag hade nog för länge sedan röstats ut eftersom jag inte gillar… trams).
Andra potentiella dokusåpasituationer jag inte skulle hantera bra: spontana matkrig, påtvingat ”romantiska” situationer t ex förlovningsfester, publik nakenhet.
Kennedy och håret
Expressen skriver om kongressledamoten Patrick Kennedy som har kraschat med sin bil efter att ev. kört rattfull. Rubriken lyder ”Kennedys förbannelse slog till igen”. Förbannelsen sägs vara anledningen till alla olyckor som drabbat familjen genom åren: olyckor, sjukdomar, ond bråd död, intriger mm.
Men man kan också undra om denna förbannelse inte är hårrelaterad? Typ ”som man i klanen Kennedy är du dömd till en legogubbe-frisyr 4-ever and ever”.
Andra bildbevis:
John.
Robert.
Ted.
Snopet?
Att de försvunna SVT-reportrarna kom tillbaka helskinnade är så klart jättebra. Ändå kan jag inte låta bli att småle åt det faktum att Aftonbladet skickade ner en reporter för att bevaka ”dramat”. Han lär ju ha lagom ha landat när Jenny Söderqvist och Helene Åström kom stapplande ut ur Kalahariöknen.
Update:
Läs alltid lika bra Staffan i samma ämne.
This is what we in Sweden call a kick
Jay Leno hade ett tag ett inslag där han visade upp godis, mat och andra specerier från hela världen. Syftet var att skratta åt hur de lokalt namngivna produkterna kunde låta obscena eller bara konstiga på engelska. Vice gör något liknande i sina ”tidbits” – i den senaste utgåvan visar de bland annat chips med kräftsmak och en rysk senap som marknadsförs med rasistiska undertoner.
En kväll visade Leno upp en Käck. Ni vet lakritskolan? Han och publiken skrattade åt att svenskar äter saker som heter ”Kack”. Ett bra exempel på produktnamn som inte är internationellt gångbara. Andra exempel bara från godishyllan: Raider blev Twix, Dajm blev Daim. Problemet är även aktuellt åt andra hållet – den där nya kaffedrycken från Coca Cola heter något med ”black” men stavas BLAK och har en stiliserad grej ovanför A:et vilket gör att man kan missta titeln för BLÄK. Men det är ju nästan bara i Sverige det kan ses som ett problem!
Därför blev jag inte superförvånad när jag idag såg att just Käck bytt namn till… Kick! Jag hittar inget om namnbytet på hemsidan men jag såg både original- och citronvarianten med nya loggor och allt på Konsum idag.
Andra språkförbistringar jag hört talas om, har dock inte 100% belägg för sanningshalten i alla av dem:
- Loka betyder smuts (?) på finska och därför kunde inte bubbelvattnet lanseras där.
- Det lär finnas en Honda F*tta på andra håll i världen, i Sverige heter den dock något annat.
- Locum körde för några år sedan en rätt misslyckad kampanj på engelska: I love cum.
- Bävernylon slog aldrig på utländsk marknad efter ett kampanjmanér i stil med ”meet the Swedish beaver”.
Här är ett gammalt blogginlägg i samma genre.
Dagens citat
”Vi vill bara sätta tecken för att det är våra gator också. Nu är det vår och vi vill festa”
Reclaim the city-brud i nyheterna i morse.
Ja jäklar vicken fest det bleeev. Värsta röjet liksom där Steffe ba to en stol å KASTA igenom skylfönstre. De ä ju vååååår liksom sa vi. Sen kom bängen å vi ba drog iväg och peka finger. Sen fira vi vår’n mä att kasta sten – så himla mysit. Längtar redan ti nästa vår.
Ett herrans liv
Undrar om det är Filip och Fredriks journalistbakgrund som gör att de är så sjukt bra på att svara i onliners? I den här intervjun kryllar det av sköna ryckvänliga citat.
Jag skulle nog hamna på löpsedlar i tre-fyra dar. Sedan skulle han den där Sven von Essen arrangera något kort fackeltåg. Mer blir det inte.
Även om min dotter kommer hem med en kille med ett svärd instucket i huvudet – bara för att man ska ha det – vill jag vara pappan som tycker att det är helt okej.
Jag skulle nog kunna tända eld på mig själv utanför Kinas ambassad utan att min farsa skulle reagera.
På konsertscener gills inte
Ni som hängt här ett tag vet att jag, av en även för mig okänd anledning, verkligen vill se Thåström IRL. Därför kan jag inte undanhålla er mitt senaste Lassie-snack.
Det gick ute lite på att man minsann kan se samma kändisar i vardagssituationer om och om igen eller springa på bekanta på oväntade ställen. Men Thåström ser man aldrig och vad är oddsen bla bla bla…
Då visade det sig att min man tror sig veta exakt var Thåström bor eftersom han sett honom massor med gånger i ett särskilt område på Söder. Han hävdade med bestämdhet att jag varit med vid minst ett av de tillfällena. Och någon krypande misstanke hos mig säger att han nog har rätt – jag KAN alltså ha sett honom men inte sett honom om ni fattar.
Någon av er som sett just Thåström på sistone? Det har inte jag som sagt men väl Lena Nyman på Konsum och Filip Hammar utanför Riche klyschigt nog.
London Live
Förresten vill jag säga tack till SVT som kör The Album Chart Show på torsdagar.
Censur.
(Kom på att det nog var mer elakt än intressant, så jag tog helt enkelt bort inlägget. Om Jan Guillou hann läsa det ber jag om ursäkt).
Ni kommenterar