Ni vet hur det är. Man kollar på 6-7-8 avsnitt av New Lugg, eller jag menar New Girl, och sedan sitter man en tidig morgon i en frisörstol och säger ”bara klipp!”

Ganska oplanerat men jätteskönt. Jag har efter min halvårslånga och rätt obegripliga flirt med mittbena klippt lugg för första gången på jättelänge.

Glad helg önskar hårbloggar’n!

Mina nio senaste Instagram-bilder:

1. Jag och Levi hittade en plingknapp, och jag kunde inte motstå att ta med den hem. Vad vi ska ha den till är ännu oklart.
2. Hanna bjöd in till trevligt hemmaparty för Swedish Hasbeens. Jag kom för sent för att fynda men i god tid för rundpingisen…
3. Tredje gången jag visar nya hallen. Så nöjd!
4. Jag var i Oslo på jobb i veckan, åt inte Kvikk lunsj till lunch men väl till mellanmål.
5. Hörde ordet ärtpesto i en reklamfilm för Linas Matkasse och var tvungen att testa. Körde det här receptet. Jättegott och jättegrönt (men snåla inte med saltet)!
6. Förra veckan var det premiär för Hemlock Grove, Netflix senaste originalserie. Jag klädde mig fin dagen till ära.
7. Tack till Toca Boca som bjöd mig och Bobo på en jättekul inflyttningsfest.
8. Färger, färger, färger. Känns som hela våren varit ett enda långt färgprov. Här två mörka nyanser av det som till slut blev den högt älskade nväggfärgen i hall och vardagsrum.
9. Västen! Som jag redan bloggat om.

#blogg100

Det är lika bra att jag erkänner att jag aldrig riktigt fastnat för Arrested Development. Det kom i en tid då jag inte kollade så mycket tv och jag har aldrig tagit mig tid att kolla ikapp heller. Men så kom Netflix och nu har jag sett hela härligheten ända från start. Och det är en av de absolut bästa serier jag någonsin sett. Den är så skruvad och så snabb och så annorlunda. Under mitten av säsong två kände jag efter varje avsnitt att det inte kan bli bättre än så här.

Men det kan det! Idag blev det klart att den efterlängtade fjärde säsongen släpps den 26 maj. 15 avsnitt, alla på en gång, bara på Netflix.

Det finns väl egentligen bara ett sätt att sammanfatta den nyheten på?

I’m afraid I just blue myself.

#blogg100

Min son älskar Yohio. Alla hans klasskompisar älskar Yohio. Och jag kan inte tänka mig någon vettigare förebild för mitt lilla barn just nu, så jag älskar också Yohio.

Att en sminkad sundsvallspojke med mjuk utstrålning och stort självförtroende på kort tid kan bli förebild för en hel barnageneration tycker jag är viktigt. Inte så mycket för barnens skull, för jag tror att dagens ungar accepterar mångfald i rätt mycket större utsträckning än när jag själv var barn, exempelvis. Men det jag blir allra mest glad över är att Yohio-barnens idoliserande kanske/förhoppningsvis/förmodligen utmanar föräldragenerationen att acceptera och engagera sig i oliktänkande.

Och av samma anledning blev jag glad när jag läste att Klara jobbar med en dokumentärserie om Yohio.

#blogg100

Jag visade klippen ovan för min son och han bara ”men det var ju inte ALLS roligt”? Och det är ju lätt att förstå att någon med nollnolltalsögon inte kan begripa något som har den där tonen och det där tempot.

Att titta på en klocka som långsamt räknar ner minut för minut innan programmet börjar. Till och med JAG blev stressad och var nära att spola framåt. Två minuter.

Att hallåorna a) ens fanns och b) tilläts prata i flera minuter om ett personligt, helt ovidkommande minne. Bara för att sedan släppa på ett program där en man badar badkar i fem minuter. Innan han visar en film om hur badkar tillverkas. Rätt långt från ett Minimello eller ett Wild kids.

Så nej, inte så jätteroligt kanske. Men en rolig tidsresa!

Hej hopp!

#blogg100

* På Kanal 1 visades nämligen travet samtidigt, och det insisterade pappa alltid på att få se. Traumatiskt då, men ett roligt minne idag. Vi hade bara en teve, två kanaler, ingen video, och en 25-årig pappa som alltid tittade på lördagstravet. Det gör han än idag men nu spelar han oftast in det eller kollar på någon av sportkanalerna som har travsändningar. Informationssamhället förändrar alla generationer.

Årets Melodifestival har varit den roligaste att följa sedan vi livebloggade framför sändningarna 2008 och 2009. Det beror främst på tre saker:

1. Att min son tycker det är så kul.

2. Att vi var på genrepet igår och har sett fram emot det hela vintern.

3. Att jag hejade på Robin så innerligt. Det gjorde jag i och för sig med Loreen förra året också, men den gången behövde man ju inte ens vara nervös. Hon var ju den givna vinnaren. Robin var det inte och det gjorde allt så spännande.

Men det var det. Over and out från eder Mellojunkie.

#blogg100

Visst, jag är lite bakis idag.

Och jag är jättetrött efter att ha vakat över min son som hade falsk krupp i natt.

Men annars?

Nej, jag har faktiskt ingen bra ursäkt för att jag på Melodifestivalens genrep grät. Inte bara en utan två gånger.

#blogg100

När man hör om en tv-serie och det man hör är unisona hyllningar. Och när man själv tittar på det första avsnittet och efter kanske bara en kvart förstår precis vad hajpen handlar om.

Så bra är Gengångare, som visas i SVT Play en knapp månad till.

Något av det mest speciella jag sett på flera år.

Se!

#blogg100

”En bra tumregel i livet är att inte vara elak. Om man försöker undvika att såra andra människor går det mesta generellt bättre. Om någon tar illa upp av mitt beteende, och informerar mig om det, bör jag naturligtvis att upphöra med det beteendet.”

Nu är uttalandena som beskrivs i just den här filmen ovan mycket grövre än bara elaka men jag tycker det är så viktigt att tänka på. Omtanke och vänlighet är något av det viktigaste som finns i livet. Och det verkar som att det enkla lilla perspektivet har försvunnit helt från vissa arenor.

#blogg100

Anouk i Örfilen som sänds söndagar. Jag kollade ikapp på SVT Play nu i helgen.

Urbra serie!
Från Australien!
En har urfint hår!
Alla har urfina färgskalor i sina hus!

#blogg100