Det är en ynnest att få låna den här mysiga lägenheten, ett stenkast från båda våra jobb, och bara några kvarter från Söders alla restauranger och affärer. Men varenda dag kastar jag längtansfulla blickar över Årstaviken där både vårt gamla och vårt nya hus skymtar bland trädtopparna. Jag vill bara hem till min lugna, lummiga och snälla lilla förort.

Men tills vidare lajvar vi familj i stan och släntrar omkring på olika lekplatser och caféer. Idag var vi på matfestival i Skrapan och någon annan sorts festival på Kocksgatan. På den senare fick man provmåla graffiti. Jag och Bobo sprayade dödskallar i regnbågens alla färger.

Sen gick vi till Nytorget och lekte/klafsade i leran/drack kaffe i pappmugg. Är vi tillfälliga söderbor så är vi!

#blogg100

Mobilkameran är ju något futtig i denna storslagna stad. Men om ni är nyfikna på min stund här i New York – följ mig på Instagram.

Jag var förkyld förra veckan vilket oroade mig av två anledningar: 1. Min resa till New York (facit: jag kunde åka, detta skrivs på Manhattan) och 2. Min träning (tänk om jag skulle tappa hela min mojo nu när jag fick ett avbrott i en positiv utvecklingskurva?).

Men det konstiga/bra/säkert helt naturliga är att idag, efter prick en vecka utan fysiska ansträningar, tränade en stund och kände mig helt normal. Inte tröttare, inte andfådd. Jag sprang 25 minuter på löpband och gjorde statiska övningar efter det – utan att känna ett spår av förkylningen i kroppen.

Miljöbild från hotellrumsgolvet där jag gjorde plankor i morse. Bilder på mig när jag tränar är inte så kul, roligare att titta på utsikten.

Jag vill:
Strosa omkring och njuta av staden
Shoppa bara lite (vilket är helt tvärtemot mina tidigare NY-resor då jag shoppat 75% av tiden).
Och om jag shoppar, främst köpa sneakers, träningskläder (!) och leksaker
Och kanske träna lite också, förstås
Och fixa naglarna, FÖRSTÅS

Berätta för mig!

Tack, kram.

Första barnfria resan gick till Barcelona, och vi, vi gick all in.

Lata dagar vid poolen (men den här bilden ska alltså visa upp fågeln där till vänster, inte folket i poolen):

Sträckläsning av böcker. The Other hand av Chris Cleave var uppbyggd så annorlunda att jag bums beställde hans andra böcker. Just den här var så tankeväckande som den har omskrivits, även om jag hade stora problem med luckorna i sannolikheten. Men bästa semesterboken hittills är ändå A visit från the Goon Squad – den slog an en känsla hos mig som jag haft hela våren. Läs!

Vi spenderade nästan all tid på hotellet tillsammans med amerikanska kryssningspensionärer och engelska festivalbesökare. Antingen i lobbyn (bilden) eller någon av de två poolerna. Mmm… poolerna.

Anna hade gett oss en fantastisk guide till stan och varje gång vi försökte improvisera utanför den blev det knas. Här har vi just räddat oss själva från en massa turisthak och druckit champagne på finbar. Jag ser likblek ut, men jag är faktiskt lite brun för första gången sen Australien 2010. Har jobbat målmedvetet och koncentrerat, med hög SPF så klart.

Här skulle det kunna vara en bild på hur lite jag shoppat:

För jag köpte ingenting utöver mat och alkohol. Ganska nytt för mig – en storstadssemester utan spring i affärer – men jag hade varken tid eller lust.

Vi var på Astrid Lindgrens Värld i början av veckan och det är ett ställe som jag verkligen kan rekommendera. Till och med jag, som ogillar att gå på djurparker och nöjesfält, tyckte det var roligt på riktigt.

Allra roligast var att det var typ allsång med rövarna i Mattisborgen och en teater med Pippi. Där påmindes jag igen om min favorit bland alla låtar från Astrid Lindgrens sagor – den fascinerande dystra Kalle Teodor.

Underhållning
Gud vad jag håller med Alexandra! Men vi hade med oss alldeles för mycket, helt i onödan. Den lilla behövde ju inte mycket underhållning och den stora var tillräckligt nöjd med flygplanets filmer och spel (och våra iPhones). På australienflygen får barnen dessutom pysselböcker och kritor. I vårt fall betydde det att det vi hade med i det tunga handbagaget (bilar, LEGO, pennor, böcker, pysselböcker mm) förblev helt olekt med under flygturerna. Leksakerna kunde lika gärna ha fått åka i det incheckade bagaget.

Det här var den del av resan jag oroade mig allra mest för innan vi åkte, men så visade det sig inte vara särskilt krångligt alls. Underhållningen sker lik

Var ska man sitta?
Jag tycker att det är bra att hela familjen sitter tillsammans, för att kunna breda ut sig och inte störa andra så mycket. Ett tips jag fått tidigare och härmed för vidare är att ta en hel rad, låta de vuxna sitta längst ut och barnen slumra på sätena innanför, och luta sig mot de vuxna. Vi brukar också göra så att en person ansvarar för barnen och den andra ansvarar för att stuva in bagage i hyllorna och sortera prylar.

Mutor
Oh ja. Hela tiden och vad som helst. Det behöver inte vara godis eller glass – min stora unge kan man få att göra vad som helst om man lockar med lite iPhone-spel som belöning. Under själva resandet har vi knappt behövt muta alls, storbarnet är lika uppslukad som vi av allt som händer, men när vi gör utflykter, går på restaurang etc är det oundvikligt (om man själv vill få en stunds lugn och ro vill säga, och det vill man ju).

Rutiner
Vi är inga rutin-nazis men för oss har det funkat så att så snart jetlaggen är över har barnen hamnat i samma mönster som hemma. På gott och ont, för vi har fått med oss samma fajter (maten) och samma fördelar (sova länge på morgonen). Jag tror att barn är extremt anpassningsbara, om man bara gör allt i lagom doser så är de snart inkörda på den nya vardagen.

Saker som underlättar
*) Att de vuxna sover i omgångar så att det alltid finns någon som kan ta hand om barn som vill vara vakna.

*) Som vi jobbigt nog fick erfara har olika flygplatser olika regler gällande barnmaten. De flesta gör undantag på 100 ml-gränsen för barn, men inte alla. Läs om när jag fick äta barnmat här.

*) Om man flaskmatar: ha med en liten diskborste i handbagaget. På 24 timmar hinner bebisen äta X antal flaskor och det är fräscht att kunna diska emellan.

*) Tuggummi för stora barn och flaska/napp för små barn kan vara bra för att undvika lock för öronen vid start och landning. Det har vi dock glömt under den här resans samtliga flygturer.

*) Lagom stort handbagage i en väska som går att rulla. När vi åker hem kommer vi att packa extremt mycket lättare än på hitresan. Inga leksaker t ex. Inte all bebismat i handbagaget. Ungefär det här kommer väskan innehålla: varsitt ombyte till alla i familjen, tandborstar, ca 6 måltider till Levi, blöjor, våtservetter, vanliga pappersservetter (oumbärligt!), plastpåsar (ännu mer oumbärligt!) + dator och andra värdesaker.

*) Laddare och adapter i handbagaget. Våra iPhones har gått varma både på flygplan och under annan reseväntan. Vi har passat på att ladda upp dem så snart vi sprungit på en strömkälla. På de stora planen finns uttag vid varje flygstol.

Mellanlanda på vägen under en långresa?
Den här gången valde vi att stanna ett dygn i Singapore. Vi hade en tanke om att komma ifatt en aning, och en önskan om att få sova i säng och duscha i dusch. Men det var faktiskt helt onödigt. Jag tror att man kan tjäna på det om man stannar en vecka någonstans, men vi hann lagom checka in på hotellet så var det dags att köra vidare igen. Dessutom fick Bobo otäcka myggbett som plågade honom i en veckas tid.

Barnvagn?
Vi har köpt en särskild resevagn och har med flit valt att inte ha en paraplyvagn. Även om de blir minst när man fäller ihop dem är de för jävla svåra att köra. Vi har en Carena Easy som uppfyller två kriterier: ett helt handtag (för enhandskörning) och fullt liggläge (för sovning på alla platser).

Arlanda är en av få flygplatser där man måste checka in vagnen direkt (men det finns lånevagn). På de flesta andra flygplatser vi varit på kan man ha barnvagnen med sig genom hela flygplatsen och sedan checka in den precis innan man boardar. Otroligt mycket enklare. Ett tips är att kolla vagnen och eventuella skador direkt på flygplatsen, så att man kan påpeka felet med en gång.

Bebis på flygplan
Den övre gränsen för en vagga inne i flygplanet (en bassinett) är ca 11 kilo. Jag rekommenderar verkligen att ta en sådan plats om det går. Även om våra barn inte har sovit jättelånga stunder i dem är det en bra extra plats för avlastning av familjefamnarna. Bebisen kan ligga eller sitta i den även under vakna stunder. Det som är lite trixigt är att de måste ha ett ”lock” så att barnet inte ramlar ut – så om barnet sover däri måste man vara på sin vakt. Det har varit anledningen till att våra barn fått sova i våra famnar samtidigt som vi själva har sovit. Man har bättre koll på dem då.

Jetlag?
Barnen blir lika jetlaggade som du själv. Och det tar ungefär en dag per passerad tidzon att vända dygnet rätt. I vårt fall tio dagar. Mitt tips är att låta det ta sin tid. Vi försökte hålla storbarnet vaket så länge vi bara kunde men det GÅR ju inte att väcka ett barn som somnar för ”natten” redan kl 16.00.

Trösten är att de kommer vara vakna längre och längre per dag, men de kommer behöva tupplurar varje dag. Och om de vill vakna kl 03.00 så får det väl vara så – du kan trösta dig med att de förvånansvärt fort är inne på vanliga hemmatider igen.

Har de svenskt kaffe välling på hotellet?
Välling är ju något jättesvenskt, och något som vårt flaskbarn började med redan vid fyra månader. Och vi ville ha det kvar som rutin även när vi kommer hem. När vi var här förra gången, med den första bebisen, körde vi bara på den ersättning som australiska barn klarar sig alldeles utmärkt på. Men den här gången tog vi faktiskt med oss välling för nästan hela resan. Fem paket blev det (eftersom vi råkade glömma några på bordet hemma).

Vi snålar som fan med det vita guldet och vi har ett paket kvar och 16 dagar kvar i landet (vi är hemma nu*). Borde gå? (Det gick!) Men ärligt talat hade vi nog klarat oss lika bra utan svensk välling. Det finns så mycket bra mat för barn i Australien (STORT utbud) och Levi äter exempelvis mycket gröt om kvällarna. Om man prompt vill att barnet ska dricka nåt tjockt borde det gå att blanda ersättning och grötpulver?

* Började skriva det här inlägget första veckan på semestern, och har fyllt på vartefter. Därav lite räkneförvirring.

Läs också Svenskans serie om att resa med barn och Johannas inlägg om att flyga med bebis.

Så han satt med huvudet vinklat uppåt för att inte missa när skylten släcktes. Och muttrade små saker som ”snart så, nu, NU, nej, snart…” Precis som – SPOILER – Ione Skye och John Cusack gör i filmens slutscen.

(Om du inte har sett den – SE DEN)

Vid sjusnåret en fredagmorgon, efter en 24 timmar lång flygresa, stod jag på Heathrow och åt barnmat. Inte för att Kissie-banta, utan för att personalen i säkerhetskontrollen tvingade mig.

Redan vid incheckningen i Melbourne förstod vi att planbytet i London kunde innebära trubbel. Jag fick nämligen inte köpa med mig presentvin i taxfreen eftersom det skulle överstiga 100 ml-gränsen i den engelska tullen. Men att det även skulle gälla barnmat trodde jag inte – på alla andra flygningar vi gjort har barnmaten varit undantagen gränsen för vätska. Och vi hade ju redan scannats två gånger: i Melbourne och Singapore.

Så när kvinnan i Heathrow-kontrollen tog min väska åt sidan och sade ni har för stora förpackningar barnmat, vi måste göra ett test på dem trodde jag hon menade att de skulle scannas eller checkas mot någon databas. Men nej. Testet bestod tydligen i att vi skulle provsmaka maten för att visa att den inte var farlig.

Reglerna säger att ni måste smaka på hälften av alla förpackningar… förklarade hon och jag gjorde en snabb överslagsräkning. 10 olika sorters barnmat blir alltså 5 smakningar? Uärk.

…men det räcker om du tar de här två, fortsatte hon och höll fram två saker.

När jag ser nyktert på situationen inser jag ju att vi inte behövde alla de där förpackningarna för de två futtiga timmar som var kvar av resan. Men jag gör alltid som jag blir tillsagd eftersom jag a) är för snäll för mitt eget bästa och b) har stor respekt för auktoriteter, samtidigt var jag resa-med-barn-stressad över min bebis ätande. Så jag korkade upp.

Jag började med en burk pumpa, potatis och biff för 8-månaders, stack ner fingret och snabbt in i munnen. Smakade som jag vet att den mesta barnmat smakar: sött. Men kallt och svårsvalt. Till ”efterrätt” en rätt god fruktpuré på päron, äpple och kanel. Dock alldeles för finfördelad för min smak.

Okej, sa damen, du kan gå. Så jag rafsade snabbt ihop alla mina prylar med skammens rodnad på kinderna. Min man som stod längre fram med barnen hade missat uppståndelsen och bara ”vart tog du VÄGEN?”.

Fråga inte, väste jag, och det tog faktiskt en lång stund innan jag ens berättade att jag tvingats äta barnmat inför en blandad publik av backpackers och affärsresemän.

Med iPhonen fylld av Tankesmedjan har jag knatat upp och ner längs Yarra River nästan varje dag. Usch och fy för att åka hem och sladda omkring i någon snöhög i någon jävla vintersko. Vill inte. Jo: vill gärna åka hem men vill inte veta av något som helst vinterunderlag.

Minnen jag bär med mig:

En (varm) dag gjorde jag det episka misstaget att glömma vattenflaska. Överlevde knappt fram till vattenposten 1 km bort.

En dag såg jag en död råtta. Den visade jag för min son senare samma vecka (den låg kvar!)

En dag såg jag två färgglada fåglar bredvid gångbanan. Här ovan är den ena.

En dag åkte vi båt i stället för att gå. Jag var hela tiden rädd för att tappa mina barn över relingen.

En dag gick jag hem från stan och de andra åkte tåg (en station). Jag kom hem först.

En dag (samma som ovan) såg jag två Iron Maiden-fans promenera i helsvart och helbyxat. Stan kryllar av dem just nu pga konsert.

En dag (fast flera) pågick en hållbarhetsfestival längs floden. Fint initiativ men i matstånden spelades… Manu Chao så klart. Det verkar vara något sorts grupptryck som styr det där, tyvärr.