Flytten och den pågående renoveringen har varit – och är fortfarande – otroligt jobbig. Men dagar som dessa är det värt precis allt.

Så lycklig!

#blogg100

Varje gång jag ser autocorrect-länkarna delas på Facebook tänker jag att jag inte kommer skratta. Men varje gång skrattar jag så jag får ont i kroppen.

När jag läste de 30 roligaste försöken att ta sig ur autocorrect-knipan igår mådde jag till och med lite illa, så mycket flabbade jag.

Men jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är som är så kul. Vissa av dem är ju så uppenbart påhittade. Det måste vara igenkänningsgrejen och tanken på att hamna i en sån situation själv.

Inte för att det någonsin skulle kunna hända mig. Jag har självklart inte autocorrect igång eftersom det då är helt omöjligt att skriva sms. ”Auto crustacean” stjälper ju oftare än den hjälper.

#blogg100

Ni kan ju gissa om denna lilla popjunkie är i extas över sitt nya uppdrag?

I sommar visar Arkitekturmuseet utställningen The Fashion World of Jean Paul Gaultier: From the sidewalk to the catwalk. Och jag ska jobba med kommunikationen för den!

#blogg100

(Förlåt, det där är det störigaste internetbeteendet jag vet. Hela Först!-mentaliteten. Men jag kunde inte låta bli).

Ett annat roligt Youtube-fenomen som vi skrattat åt här hemma i veckan långt ifrån nytt. ”Shred” var populärt för tre år sedan och går ut på att byta ut ljudet på konsertvideos mot en mycket mer amatörmässig version. Lite som bad lip reading men med musik. Görs ofta på Creed-låtar, men även andra band. Som denna jä-hätt-e-ro-li-ga med Kings of Leon.

#blogg100

Jag glömde ju faktiskt säga det som jag tycker är den allra största behållningen med årets Melodifestival. Strunt i Robin – allt ljus på den alldeles magnifika Gina Dirawi!

Gina är så otroligt proffsig, rolig, avslappnad och avväpnande. Allra mest gillar jag hennes spontana improviserande som när näsan rann under rösträkningen i lördags (snorkaos!) eller när hon kallpratat med artisterna i green room varje vecka. Helt obrydd, kall och rolig. Hon är verkligen Sveriges bästa underhållare och jag hoppas SVT håller hårt i henne.

Jag hade faktiskt nöjet att jobba med henne tidigare i år. I en reklamsnutt för BRIS som Gina själv skriver om här. Det färdiga resultatet kan bland annat höras här. Fint va?!

#blogg100

#blogg100

Jag tycker att min långa, långhåriga snart-7-åring är så lik min pappa som ung. Så när jag var hemma hos mamma och pappa i helgen letade jag bland lite gamla bilder. Och visst hittade jag bildbeviset jag sökte, men jag hittade också något mer.

Som den här tagen sent på kvällen under min farfars 50-årsfirande.

Från vänster till höger: min farbror Bernt, min faster Vivi, i hängslen min pappa (naaw) och så min farfar Ewald.

Mest blir jag glad när jag tittar på bilden. Så stilig Mad Men-farfar! Så gulliga ungar som är finklädda men helt uppenbart spelevinkiga. Pappa som är så lik min Bobo. Jag älskar tanken på att de satt stilla medan bilden knäpptes och sedan sprang iväg och spelade iPad. Eller vad man nu lekte med som 7-åring på 60-talet. Utanför bilden någonstans är familjens bebis vet jag.

Men jag blir också så vemodig så hjärtat på riktigt värker. Tanken på att två på bilden inte finns längre. Och att hon som tog bilden snart skulle dö. Tanken på att tiden rusar och att allt är förgängligt. Att vi alla är bara en liten, liten del av vår egen historia.

Alldeles svindlande, sorgligt och övermäktigt.

#blogg100

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, jag är ju inne i den perioden i livet då det ploppar upp bebisar när man minst anar det. 2013 kommer ännu fler. Mys!

Dog någon som stod dig nära?
Ja :(

Vilka länder besökte du?
Spanien, Danmark, Norge, USA.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Barnvakt. En lägenhet på Solkusten. Vardagspusslet är ett fånigt ord, men jag är fullkomligt utsliten (fysiskt alltså) av att administrera familjevardagen på vinterhalvåret. Vet inte om jag är av sämre virke än andra föräldrar men jag tycker det är jättejobbigt att hantera overaller, gnälliga ungar, det omöjliga i att frakta dem till och från skola och dagis (som ligger långt ifrån varandra) i den förhatliga snömodden. December 2012 var så otroligt tung och tråkig, för vädret gjorde det omöjligt att hantera vardagen på ett värdigt sätt. Nej, skitvintern i det här landet tar fram det allra allra sämsta i mig, och mitt långsiktiga mål är att bo utomlands på vinterhalvåret.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
26 april, en helt vanlig torsdagkväll. Barnen har somnat innan åtta och vi gör high five och parkerar oss framför näst sista avsnittet av Damages säsong 3. Det är en väldigt vanlig vardagskväll. Men så ringer telefonen och allt blir ovanligt. Min svärmor – omtänksamma, godhjärtade, full-i-fana Aino är allvarligt sjuk och har åkt ambulans till sjukhus. Senare får vi veta att det är en massiv hjärnblödning, en sådan som inte går att operera, en sådan som gör att man ligger i koma tills de sista livstecknen försvunnit och att det ska ta fem dagar innan de gjort det.

Aino blev bara 63 år gammal. Hon var ett barn av sin tid. Som kvinna representerar hon för mig en hel generation, den som investerat både själ och kropp bara i att leva. Börja jobba tidigt, ofta slitiga och underbetalda jobb. En mamma till fyra barn som hela tiden kämpat för att barnen ska ha det bra, trots tuff ekonomi. Som drog det kortaste strået i många relationer men som också, ganska sent i livet, hittade harmoni med ny man och i en ny stad.

Den 26 april 2012 fick hon en hjärnblödning framför en hockeymatch på teve, den 27 april fick vi säga hejdå och den 1 maj dog hon. Jag har henne att tacka för allt jag har. Jag tittar ofta på mina barn och sörjer att hon inte får se dem växa upp och att de inte kommer ha henne som fast punkt i sin uppväxt. De som är så kloka, fina, roliga och så lika hennes minsting. En av dem har flera av hennes drag så tydligt. Men de kommer inte ens att minnas henne.

#blogg100

Nu har det snart gått ett år sedan jag såg The Wire. Jättesent i tevebloggarsammanhang, jag vet. Men jag var också otroligt nöjd med att ha alla avsnitt tillgängliga och helt girigt kunna bara ”ett till, ett till”.

Det jag vill ha sagt med det här inlägget är egentligen bara detta: det har gått ett år sedan jag sträcksåg hela serien.

Och nästan varje dag tänker jag på att jag skulle vilja se den igen.

Första barnfria resan gick till Barcelona, och vi, vi gick all in.

Lata dagar vid poolen (men den här bilden ska alltså visa upp fågeln där till vänster, inte folket i poolen):

Sträckläsning av böcker. The Other hand av Chris Cleave var uppbyggd så annorlunda att jag bums beställde hans andra böcker. Just den här var så tankeväckande som den har omskrivits, även om jag hade stora problem med luckorna i sannolikheten. Men bästa semesterboken hittills är ändå A visit från the Goon Squad – den slog an en känsla hos mig som jag haft hela våren. Läs!

Vi spenderade nästan all tid på hotellet tillsammans med amerikanska kryssningspensionärer och engelska festivalbesökare. Antingen i lobbyn (bilden) eller någon av de två poolerna. Mmm… poolerna.

Anna hade gett oss en fantastisk guide till stan och varje gång vi försökte improvisera utanför den blev det knas. Här har vi just räddat oss själva från en massa turisthak och druckit champagne på finbar. Jag ser likblek ut, men jag är faktiskt lite brun för första gången sen Australien 2010. Har jobbat målmedvetet och koncentrerat, med hög SPF så klart.

Här skulle det kunna vara en bild på hur lite jag shoppat:

För jag köpte ingenting utöver mat och alkohol. Ganska nytt för mig – en storstadssemester utan spring i affärer – men jag hade varken tid eller lust.