Sista familjeinlägget på ett tag nu. Men det här fotot älskar jag. Det bör vara taget sommaren 1979 och bilden föreställer mamma, pappa och mig.

Jag gillar att pappa ser ut som en rockmusiker.
Jag gillar att mamma är sommarfräsch i skjorta och röda byxor.
Jag gillar att se mig själv i dem och mina barn i mig.

Idag byter Playhouse Disney namn till Disney Junior. Förra helgen var vi inbjudna till en magnifik premiärfest.

Älskar att Bobo blivit så oblyg de senaste månaderna. Han både kramade Musse och dansade i klubbhuset. Han gör egna koreografier här hemma och ska i morgon börja på en dansklass för småbarn. Jag gör vad som helst för att visa honom alternativ som inte heter fotboll eller hockey, för dem lär han säkert komma i kontakt med snart nog ändå.

Hälsningar från en blivande stage mom.

Vi var i fantastiska Berlin i helgen. Om det kan man skriva mycket men tydligen vill jag helst berätta följande.

Jag försökte få min Bobo att posera framför Tysklands Bobo från Schweiz men han vägrade.

Så vårt vardagsrumsgolv ser ut så här varje kväll, ofta värre:

Men igår var det extra roligt för ur en gammal OKEJ hade Levi slitit ut en poster på Mel Gibson. När jag kom hem från jobbet låg Mel draperad över vardagsrumsgolvet. Och helt ironiskt satte jag upp den gamla kvinnohataren på ett köksskåp en stund.

Nu längtar jag efter bebisens nästa fynd i hyllorna.

Jag har dåligt samvete för några få saker i mitt föräldraskap, så klart, annars vore jag väl övermänsklig. Men dagis är inte en av dem!

Jag tror att barn mår bra av att vara på dagis, jag tror framför allt att barn mår bättre av att vara på dagis än att umgås med stressade föräldrar. För det är ju i realiteten vad som händer när man går tidigt (i alla fall när man jobbar på kontorsjobb). Man hämtar ett barn (som inte vill gå hem) och står sen i någon lekpark och pratar med jobbet i mobilen. Hellre då låta både barn och vuxna göra klart sina dagar på respektive ställe, och sedan stänga av och koppla ner och ha vardag ihop på riktigt.

Det stora problemet är med att hämta ”sent” (våra normala dagisdagar är 09-16 – det senaste vi haft som hämtningstid är 16.30 – vilket alltså inte är sent utan innebär att vårt barn skulle kunna gå längre) är inte relationen till sitt eget barn. Det är i stället det faktum att alla andra hämtar så jävla tidigt att ens barn riskerar bli ensamt kvar. En gång när hämtningen drog ut på tiden blev vi kvar i kapprummet till kl 17.00 (jag säger ju det, barnen vill inte gå hem) och då stod personalen redo att låsa hela stora dagiset efter oss när vi gick.

* låter som en Facebook-sida haha.

Det har varit självklart för att jag över huvud taget ska få ihop det man kan kalla livspussel. Jag jobbar mycket, min man jobbar kvällar, jag har ett stort behov av ett socialt liv, och jag anser att man inte ska göra avkall på sig själv bara för att man har barn. Därför har Bobo (och nu Levi) från första stund fått följa med mig när jag haft saker att göra.

En annan viktig anledning är att jag vill att mina barn ska vara världsvana och okomplicerade. När vi nu valt att bo i Stockholm och inte flytta tillbaka till hemstaden vill jag också att de ska få med sig Stockholm.

Men vad är det då som är jobbigt?

Det är förvisso mest tråkigt, inte jobbigt, att Bobo sällan ser något exotiskt i att åka i kollektivtrafiken, äta på restaurang, vara på mitt jobb. Ibland kan jag fortfarande barnsligt försöka entusiasmera honom kring något upptåg. ”Ska vi åka tunnelbana?” flåsar jag. ”Okeeeej då” svarar han. Och medan kollegors barn är helt andaktiga när de får sitta vid ett skrivbord och rita så är Bobo nästan lika hemtam som vi vuxna på kontoret. På gott och ont, han hittar t ex till pingisbordet en trappa upp, och jag som hatar att utöva sport.

Nej, den enda stora nackdelen är att det är slitigt för en själv att ständigt kånka omkring på någon unge i någon vagn. Upp och ner i trappor och hissar och glöm inte bananen och här jag bär dig en stund och var är vanten och ursäkta får jag komma fram osv. Och att ständigt vara skotträdd i väntan på att någon ska klaga på att vårt lilla cirkussällskap tar för stor plats.

Saker man inte vet innan man får barn: att man får träningsvärk av att ha dem.

Med en ny familjemedlem måste vi ju kolla: vem fyller år samma dag som Levi?

Börjar med att konstatera att det inte verkar inte vara en så vanlig kändisfödelsedag. Enligt Famous birthdays är det bara sex stycken som är födda just 16 juni. Att jämföra med 13 st dagen innan och 12 st dagen efter.

Men nu är det ju inte kvantiteten som spelar roll, utan kvaliteten. Och det visar sig att en av de här få kändisarna är ingen mindre än Joyce Carol Oates. Underbar fölsekompis om du frågar mig.

Kollar vi svenska kändisfödelsedagar är antalet fler och även här finns det författarkopplingar. Inte mindre än två akademiledamöter är födda samma dag: Östen Sjöstrand och Torgny Lindgren.

Så fint! Han kanske blir en världsberömd, stilbildande författare. Eller åtminstone en svensk akademiledamot!

(Eller gängkrigande rappare som Tupac Shakur).

Han heter Levi.

Precis som storebror föddes han med en Stålmannen-arm sträckt över huvudet.

Data: v 38, 16 juni, kl 19.01, 3 205 g, 50 cm.

Bra hår.

(Förmodligen namnlös i 3 mån till).

Det betyder egentligen mest att bebisen är färdigbakad och kan komma typ när som helst, men så mycket som det är att göra just nu kommer jag fortsätta jobba litegrann. Med den stora skillnaden att jobbet utförs med datorn i knät hemma på vår (nypimpade!) balkong.

Rätt sweet det med.