Hur härligt är det att Rebecca de Ruvo bloggar?! Som varande nittiotalsjunkie så läser jag och myser åt att hon fortfarande bor i London och är mamma till jättemånga barn.

Vet inte hur många gånger jag hört ”de Ruvo?” när jag presenterat mig. Inte för att vi är lika, inte alls, men eftersom hon länge var den enda kända Rebeccan så var det som att folk automatiskt förknippade mitt förnamn med hennes efternamn.

Den här bloggen har en hel kategori bara om London. Vilket känns avlägset nu när jag inte varit i stan på två år. Och eftersom jag var gravid då så känns det som ännu längre sen jag var där på riktigt. Så länge att det känns som jag inte längre känner till staden som en gång var min egen.

Trodde inte jag skulle behöva be om detta någonsin men: någon som har några nya, kul tips på saker att göra i London?

Jag brukar ibland summera mina London-resor i små popkulturspaningar här på bloggen men i takt med att jag åker mer och mer sällan, och gör färre och färre saker när jag väl är där så har jag inte så mycket att blogga hem om.

Som jag konstaterade för ett tag sedan börjar det bli så längesen jag var där regelbundet att jag bara känner igen hälften av tabloidkändisarna. Och trots att jag läser engelska musikpressen varje månad känner jag mig så avskuren från allt det där på nåt vis. Och jag sörjer det inte.

Nåväl. Det viktigaste att blogga hem om efter den här resan är därför min rituella tur till supermarketen. För om det är något jag är svag för, förutom engelsk litteratur, engelska tidningar och engelska gitarrband, så är det att shoppa mina matfavvos på plats i England.

Pga platsbrist fick jag besinna mig något men tog i alla fall med mig följande måsten hem:

Kellogg’s Fruit n Fibre – guds gåva till flingan. Den är så GOD att jag känner mig som en knarkare när jag tar skål två och tre till frukosten. Mmm. Bara att skriva om den gör mig sugen. (Måste ätas med mjölk).

Crumpets – en sorts blandning mellan pannkaka och frukostfralla. Rostas i brödrost och dränkes i smör.

Mature cheddar – för att engelsk lagrad cheddar är skära-med-kniv-och-äta-stora-bitar-vid-köksbänken-innan-läggdags-god. Bäst i snaskform, sämre som tillbehör på frukostmackan.

Godis från Natural Confectionery Company – gummigodis från Australien från början. Kan också köpas på ICA Årsta, men det är ju inte samma sak som Waitrose.

Ett storpack Hulahoops som är min mans engelska favoritsnacks (min är blå Doritos).

Två kaksorter, som ibland också kan köpas i Sverige, men igen: inte samma saaak. Engelskt shortbread och chokladöverdragna Digestives.

Och så lite härlig halvfabrikat på det: burkar med Thomas Tåget-pasta i tomatsås. Min son gillar det knappt men det har blivit vår grej. Jag köper ofta hem olika snack packs och miniformat – det finns jättemycket torkad frukt i barnportion t ex – och just thomaspastan har fastnat i hans medvetande som engelsk. Vilket den ju faktiskt är. Säg den maträtt som inte finns i en konservburk där borta.

Så för att få ihop schemat var jag redan i morse, kring 7-snåret efter att jag hunnit jobba en timme, tvungen att packa trunken inför fredagens jobbresa till London. Vanligtvis packar jag någon timma innan, men redan i morse räknade jag rätt antal strumpor. Vis av erfarenhet vet jag att man inte behöver så många andra kläder, för dem shoppar man sig till på plats.

Jag drack för övrigt snabbkaffe till frukost (och åt fil och macka) för att jag inte ville väcka min son med ljud och doft från kaffebryggaren sådär tidigt. Men det gjorde väldigt lite. Jag älskar snabbkaffe.

Men på fredag reser jag bara med handbagage medan jag checkar in min allra största kabinväska tom. I den ska alla mina Primark-inköp få ligga. Och alla mina kollegors.

Annars tänker jag inte jobba alls utan: sova länge, kolla engelsk tv, läsa engelskt skvaller, äta på Pret minst en gång per dag och åka till Spitalfields för första gången på flera år.

Men nu X2000 som sagt. Fryser lite och längtar hem efter min familj. Men jag är glad, har haft en så sjukt rolig jobbvecka, och roligare ska den bli.

När jag för snart tio år sedan gjorde den obligatoriska tjejlumpen i London jobbade jag med en tysk tjej. Och medan jag tyckte det var fullständigt självklart att beställa saker som hushållsost och saltlakrits när folk kom och hälsade på mig från Sverige, tyckte hon det var lika naturligt att be om en enda sak från Tyskland. Müsli.

Och medan jag gjorde den där självgoda* jag är 21 år och kommer från en annan kultur serni-turnén runt kontoret och bjöd på Djungevrål – och på riktigt blev förolämpad när folk tyckte det var äckligt – satt hon stilla vid sitt skrivbord och njöt av tysk müsli och engelsk mjölk till lunch.

Hon är en viktig person i mitt liv. Vi har ingen kontakt alls idag men min karriär började med att jag assisterade henne och att hon peppade mig att utbilda mig vidare. Så delvis tack vare henne jobbar jag nu med det jag gör. Frågan är om jag ens varit just här och nu idag om inte hon funnits?

* ett annat exempel på självgoda medelklassvenskar på besök i ny kultur är hur vi undantagslöst hånade engelsmän för deras heltäckningsmattor i badrummen. Inte så lite fräckt tycker jag nu, att påpeka brister hos dem man hälsar på. Som om de skulle kasta sig ner på knä och slita bort mattor med sina bara händer för att vi rynkade på näsan? Eller bara ”vadå? Tvåglasfönster är både tystare och varmare säger du? Jag sticker och köper några nu och bygger om huset på vägen”.

Jag kollar Bobos nya måstefilm Flushed Away och längtar ”hem” när jag ser det fiktiva rått-Piccadilly Circus som råttorna bor i.

Låten i den här scenen är också en riktig londonlåt för mig. ”Bohemian Like You” med Dandy Warhols. som Vodafone odödliggjorde i en stilbildande reklamfilm för nio år sedan.

1. Lukten inne på offentliga toaletter. Jag låter säkert helt störd men jag älskar att kliva av flygplanet och besöka toaletten för allmän uppfräschning. För de luktar alltid likadant: starkt rengöringsmedel. En doft som för mig är jättemycket England. I samma kategori finns lukten av mattrengöring. Mmm!

2. De spelar indiehits överallt. Vi åt på en asiatisk restaurang en kväll och till och med där får man Stone Roses till sin Tom Yum. Extra tydligt på Perez Hiltons förfest ”One night in Liverpool” då man fick sig en ordentlig dos gammal härlig Camden-indie.

(mina bloggkategorier är så konstiga, den här får ligga i London fast jag bara var i Manchester och Liverpool, sorry).

Tur i oturen är väl att man kan välja sämre länder att bli förkyld i. Utbudet förkylnings- och influensamediciner är enormt och i feberdimma på Heathrow inhandlade jag igår ett så stort förråd att jag nu är det närmaste osårbar.

Men jag har haft en jättebra helg ändå så klart. Från bröllopsfest till parkhäng via sex stycken skärp och en oväntat bra konsert. Lovar berätta mer om en stund. Men nu ska jag knapra Nurofen Cold & Flu och titta på första avsnittet av mina fina londoninköp: My So-Called Life.

Men det gör inte så himla mycket. Jag passade på att äta en pret-macka till middag, köpa shortbread och bläddra i tidningar. Jag älskar tidningsställen på WH Smith på flygplatser. Jag älskar att man kan läsa tidningar från pärm till pärm utan att bli tillsagd av en sur tant. Jag ska köpa med mig ett gäng hem också, funderar på lika delar feelgod och musik. Fast med det sagt – jag har faktiskt inte läst klart de tidningar jag köpte med mig sist jag var här.

Jag tycker mycket om brittisk media överhuvudtaget. Som att det i tunnelbanan finns gratistidningar även på hemresan, inte bara på vägen till jobbet på morgonen. Och att dessa tidningar ger en en lagom lättsam dos nyheter och glam. Eller morgonshowerna på tv, eller kvälls-BBC igår som vaggade mig till sömns genom att referera nyheterna ur morgondagens tidningar lika seriöst, oavsett om det handlade om framsidan på Financial times (en avgående näringslivschef) eller The Sun (nya spår i Madeleine-fallet).

En sak jag älskar mindre: att taxfreeshopping är så gammaldags och fejk-extravagant. Vem, förutom de som ska med Dubai-flyget, köper en rutig dyr scarf eller några Swarowski-stenar? Exakt.

Sen var det lite frustrerande att vara bara några kvarter från ”Pradamark” och inte ha tid att gå dit. Jag längtar tills Primark kommer till Sverige, någon som hört något mer om när detta ska hända? Om någon har lust kan jag blogga om min fina fina bikerjacka i fejkskinn som jag köpte där för två veckor sedan. Den som kostade 12 pund. Eller, det gjorde jag just ja.

Sak som intresserar mig mindre än tidigare London-gånger: skivstråket på Berwick Street, jag har inget skivbehov längre sen jag blev med ipod, något som den här artikeln verkar vara inne på också. Tidigare kunde jag gå där i timmar men igår gick jag bara in-ut hos Mr CD för att köpa PJ för åtta pund.

Sak som intresserar mig mer än tidigare London-gånger: barnmatshyllan på Sainsburys haha.

Ni verkar ha det bra där hemma? Konstaterar att inlägget om Idol-Andreas nog kan bli det här årets Bam-inlägg. Skoj!