Det har släppts 51 avsnitt av Värvet och jag har lyssnat på alla utom två.

Till de bästa hör gårdagens avsnitt med Carin Rodebjer. Dels väldigt energigivande och positivt (älskar bonnungar + devisen allt är möjligt!), dels dränerande och gråta-i-kollektivtrafiken-sorgligt när hon berättar om sorgen efter sin syster. Något hon även berättat om i den här DN-intervjun.

Jag går sönder bara av tanken på att mista mina syskon! Så nu måste jag logga ut och ringa dem vart och ett.

#blogg100

Har inte hunnit lyssna än men räknar med perfektion pga bl a:

Lyssna via iTunes eller direkt på webben.

#blogg100

Johanna ställde en fråga:

”Hur är träningsupplägget på Army Fit? Kuta runt och då och då göra stopp med olika styrkeövningar?”

Och svaret är väl exakt just så. 75 minuter med löpträning i början och sedan olika former av statiska övningar eller annat för att öva smidighet och uthållighet. Tanken (tror jag) är att stegra insatsen för varje vecka, så att det blir jobbigare och jobbigare. Och sista veckan var helt sinnesjukt jobbig.

I #33 av Hannah och Amanda-podden, den där Cecilia Blankens är stand-in, pratar de till min stora glädje om Cecilias träning. Jag har ju som sagts inspirerats mycket av henne, och tyckte det var superintressant att höra om hur hon lägger upp sin träning och sitt välmående.

Har ni hört P3:s parodier på Hannah och Amanda förresten? Så likt!

På den småbarnsvänliga tiden 07.15 repriseras just nu den vuxenvänliga tv-versionen av Dafo. Det slutar oftast med att jag sitter ensam kvar för mina barn (6 och 2) är definitivt mindre i målgruppen än vad jag (33) är.

Sven och Olof från Klungan och Mammas nya kille har gjort Dafo i snart tio år, sedan några år i tv-form. De spelar också seriens huvudpersoner som inte leker med dockor – de jobbar med miniatyrer. I den senaste säsongen blir de hela tiden störda av den nya karaktären Matte vilket har lyft hela serien.

Mina favoritkaraktärer är Skuggan och Mia pga deras fantastiska röster. Och samtliga versioner av Mattes muskeldocka. Det här avsnittet summerar på ett bra sätt.

Det är många saker jag älskar med Dafo. Men jag tycker att framför allt Olof Wretling har en tajming och en ton som är både rolig och vemodig. I allt han gör. Om ni inte lyssnat på hans vinterprat och sommarprat – gör det. Några av de bästa jag någonsin hört.

Clara gjorde i sitt sommarprat ett utspel mot trånga jeans. I ett långt resonemang menade hon bland annat att 50-talskjolen är det optimala alternativet för den är både smickrande och rymlig för magen.

Själv tänker jag inte välja sida. Jag älskar ju jeans. Men jag älskar också vidden i en klassisk sommarkjol. Den här fyndade jag på Beyond Retro i helgen. Efter att ha kapat 20 cm, fållat och lagat några hål i den var det premiär på jobbet idag.

Bar den tillsammans med body från American Apparel. Det flätade bältet har jag köpt på loppis i London.

Hej Jonatan, hälsa gärna din mamma!

(älskar hur Tankesmedjan sticker hål på den självgoda ballongen Håkan Juholt. Som i Mona Masris Vi kallar oss Tre Amigos häromdagen, missa inte!)

Det är bakgrunden till att jag igår kväll livelyssnade på Musikguiden med Erik Amarillo. Inte min kopp te om man säger så, men vem är jag att stanna mitt på Skanstullsbron för att byta program i motvind?

Så kom det sig att jag för första gången i mitt liv lyckades höra en man sova i direktsändning. Klicka här och lyssna själva, t ex vid 9 eller 13 minuter.

(välj klippet daterat 31 maj kl 18.30).

Jag är ohälsosamt förtjust i Tankesmedjan i P3. Jag rentav ÄLSKAR Tankesmedjan. Av många anledningar, t ex att programmet på ett smart sätt blandar politik och populärkultur, och för att det samlar Sveriges intressantaste team. Mina favoriter:

Liv Strömqvist för att hon är landets smartaste feminist. Ingen knyter ihop resonemang lika snyggt som hon.

Simon Svensson för att han inte är slentrianvänster som alla andra, är han rentav slentrianhöger? Hellre det, höll jag på att säga.

Nanna Johansson för att hon är svinrolig och har en så bra, men inte typisk, radioröst.

I vår kommer Tankesmedjan att ha livesändningar även i Stockholm. Om jag inte försetts med besöksförbud vid det laget kommer jag sitta längst fram i publiken och blåsa i en vuvuzela.

Med iPhonen fylld av Tankesmedjan har jag knatat upp och ner längs Yarra River nästan varje dag. Usch och fy för att åka hem och sladda omkring i någon snöhög i någon jävla vintersko. Vill inte. Jo: vill gärna åka hem men vill inte veta av något som helst vinterunderlag.

Minnen jag bär med mig:

En (varm) dag gjorde jag det episka misstaget att glömma vattenflaska. Överlevde knappt fram till vattenposten 1 km bort.

En dag såg jag en död råtta. Den visade jag för min son senare samma vecka (den låg kvar!)

En dag såg jag två färgglada fåglar bredvid gångbanan. Här ovan är den ena.

En dag åkte vi båt i stället för att gå. Jag var hela tiden rädd för att tappa mina barn över relingen.

En dag gick jag hem från stan och de andra åkte tåg (en station). Jag kom hem först.

En dag (samma som ovan) såg jag två Iron Maiden-fans promenera i helsvart och helbyxat. Stan kryllar av dem just nu pga konsert.

En dag (fast flera) pågick en hållbarhetsfestival längs floden. Fint initiativ men i matstånden spelades… Manu Chao så klart. Det verkar vara något sorts grupptryck som styr det där, tyvärr.

Nu har jag lyssnat på Filip och Fredriks radioprogram och kan konstatera några saker:

Jag trodde JAG blandade svenska och engelska lite väl mycket ibland men inget slår de här två. Filip mest men även Fredrik, som inledningsvis stod för den fantastiska meningen ”om jag ska provida… eh kontexta litegrann…”. Filip pratade sen om biopics säkert tio gånger.

Det är lika stressigt att lyssna till dem i det här formatet som att titta på dem i exempelvis På Spåret. De vill så himla gärna vara först med varje skämt och varje onödig fakta att de nästan fysiskt brottas om ljudutrymmet. Vilket gör att de drar lite väl banala slutsatser ibland: de tror att svenskarna äter mycket thaimat nuförtiden för att svenska män ”importerat” kvinnor hit. Eller så hänger det ihop med att en halv miljon svenskar semestrar i Thailand varje år?!

Nåväl. Det här ska ju vara ett snabbt och spontant format så jag ska inte analysera sönder det. Allt som allt ett helt ok första försök i genren. Men om man får hoppas på roligare gäster nästa gång så gör jag det. Kanske något så vågat som en tjej?

Nu är ju gästerna i ett F&F-program alltid sekundära men det blev så plågsamt tydligt vid ”intervjuerna” med Håkan Hellström och Dr Alban, då intervjuobjekten inte fick säga något alls egentligen.