Det här var väl lite roligt?

Nämligen att Aftonbladet intervjuar yours truly om Swedish House Mafias PR-strategi. Jag pratade helt från hjärtat och sa sådana saker som ”en pr-raket i tre steg” (vilket enligt mina kollegor är typiskt Rebecca-på-jobbet-prat) och ”Madonna fläskar på med en stor turné” (vilket enligt mig själv är typiskt Popjunkie-prat).

(Men jag skiljer sällan på mitt jobbjag och mitt eh… vanliga jag. För en av mina små ödmjuka insikter genom åren är att även osäkra tjejer från landet kan ta för sig i medievärlden i storstan, bara genom att vara sig själva.

Jag fick ett annat fantastiskt bevis på det i veckan och jag ÄR så glad och stolt).

Men så kom jag på att 2011 var året då jag äntligen fick se Arcade Fire live. Och att de till på köpet spelade Neighborhood #3 som sedan länge är en av mina favoritlåtar i hela, hela världen.

Kvällen minns jag som en av de trevligaste – och konstigaste – i år. Spelningen var på Popaganda. Strax till höger om stora scenen kunde jag se ända hem till mig själv. Framåt slutet av konserten lade sig en dimma över hela Årstaviken och stämningen var (faktisk!) lite trolsk sådär. När låten började gjorde hjärtat kullerbyttor och jag dansade i utkanten av folkmassan. När jag strax efter kollade mobilen hade jag 8 missade samtal från min man.

Ringer hem och bara ”Levi andas så konstigt”. Så jag springer genom hela området, upp till Ringvägen, in i en taxi. Hela tiden hör jag tonerna av konsertens sista låt. Är hemma på två minuter, kliver ur taxin och hör konserten sluta på andra sidan viken. Ser inget för att allt är inbäddat i tjock dimma. Går in och upp och konstaterar att Levi ”bara” har krupp. Enligt 1177 var det många barn som hade det just den kvällen. Kanske hängde ihop med dimman och luftfuktigheten. Eller med Arcade Fire.

Lisa och jag på Popaganda. Hög luftfuktighet var ordet.

Jag orkar inte berätta hela historien om hur jag råkade köpa biljetter till en konsert i Göteborg utan en enda tanke på att jag rent praktiskt skulle kunna ta mig dit. Den korta versionen är i alla fall att jag ofta slentrianmässigt köper 2 st biljetter till konserter som jag ska gå på, och först i efterhand bestämmer mig med vem jag ska gå. Och att Josefin made me do it.

Nu är det i alla fall så att jag har 2 st biljetter till Ryan Adams på Konserthuset i Göteborg nu på tisdag. Rad 22.

Jag har försökt sälja dem andra hand utan att någon har nappat. Flera har sagt att de gärna går men inte har barnvakt eller råd. Men vi kan ju inte ha två tomma stolar på en RYANKONSERT för fasen.

Så.

Nu skänker jag de här biljetterna till någon helt utan kostnad. Mitt enda motkrav är att du på hedersord lovar att du går. Så kan du kanske använda den insparade slanten till att betala en barnvakt eller köpa en tågbiljett ner till Göteborg.

Mejla en anledning till mig på rebecca . crusoe @ gmail . com så kanske det blir just du. Det är inte först till kvarn, jag vill ge flera en chans att höra av sig.

Uppdatering: ni som mejlat, fy fasen vad fina ni är! Det här kommer bli svårt och nu har jag ont i magen för att jag inte kan ge er alla en biljett. Beslut fattas innan helgen är slut <3

Det här året har handlat om två saker: bebis och jobb. Det jag tyvärr inte hunnit med är mina vänner.

Så oj vad jag behövde en kväll som igår. Bästa sällskapet och det där underbara läget när båda bara ”ETT glas till va?”

Och plötsligt har man druckit mer än man tänkt och stannat ute längre än man skulle men det första man tänker när man vaknar tidigt pga just detta är att det var så VÄRT det.

Scenen var den snyggaste jag sett på länge. Färgerna på backdropen och de stora runda lamporna var väldigt effektfulla i kombination med ett sobert band.

Mindre ehm… städad var publiken som såg ut som de var ett gäng fordonsgymnasister från -92 på återträff. 85 % var killar i fyrkantiga läderjackor och de flesta grabbigt fulla. Till tjejtoan var det ingen kö, och det har jag nog aldrig varit med om förut på någon konsert.

Apropå det ska jag nu skriva nåt som någon som googlar Thåström kommer kommentarsskälla på mig för. Jag ska i en Thåström-text skriva om Britney Spears. För: jag kunde inte låta bli att dra paralleller till när jag såg Britney i somras och förhållandet man-kvinna var prick tvärtom. Då var det inte ens tal om att försöka gå på toa kan jag säga er.

Mer Thåström då? En fantastisk nerv emellanåt, mindre inspirerande ibland. Jag må vara galen i honom och hans artisteri men jag har stundtals lite svårt för det elektriska scenspråket. Men i vissa partier (som klippet ovan) eller för mig nya favoriten Släpp aldrig in dom här är det perfekt för livestämningen. Tyvärr lyckades jag sjabbla bort nästan hela …som eld pga ett telefonhaveri, annars var den som vanligt oemotståndlig.

Avslutningsvis grämer jag mig på att jag trots att jag hade 10 cm klack inte lyckades se vad han hade på fötterna. Vad har Thåström för skor? Jag tänker kängor.

Resten av helgen spenderade jag också med medelålders vita män: mitt charmanta sällskap Cissi lånade mig boken om Pet Sounds. Återkommer om den.

Tänkte på tisdagen att ni säkert hellre hade velat läsa om den helvetesdagen i stället. För så harmoniskt som vi hade det i måndags, hade vi det inte dagen efter. Det är ofta så i livet med småbarn, varannan mys, varannan slit. Varannan morgon vaknar man stark och snygg, varannan morgon är man ett vrak. Men eftersom jag vill hålla mitt föräldrabloggande helt klagofritt (det finns så många andra som GNÄLLER) och i den mån jag kan inspirerande, så får ni gå någon annanstans om ni vill läsa de allra hemskaste vittnesmålen.

Nåväl, igår var jag på finafinafina Tegan och Sara. De är så ROLIGA och BRA och HÄRLIGA. Jag har nog aldrig varit lika road av ett mellansnack på någon konsert, trots att det ärligt talat var en alldeles för lång konsert.

Och sen var det så vänlig stämning, säkerligen beroende på att det 1) var trettonårsgräns och därmed alkoholförbud och 2) var 99% tjejer i publiken. 1% var medsläpade pojkvänner som stod sked* med sina flickvänner.

Längden på konserten gjorde att det spelades nästan för mycket material. Får man säga så? Jag minns början och slutet allra bäst. The Con (nedan) är verkligen helt perfekt som livelåt, medan min stora akustiska favorit Dark come soon inte gjorde sig så bra med gårdagens setting (tänkte skriva något om en elgitarr men jag kan inte svära på att det var just den, just då). Saras kördel var också för hög, just här. Det absolut finaste var annars de tydligt improviserade delarna och interaktionen med publiken, vilket i slutändan ledde till det ej inrepade extranumret.

* Jag har alltid undrat över det där, folk som håller om varandra på konsert, det ser så vingligt ut. Kan man ens koncentrera sig? Blir det inte varmt? En kille stod och strök tjejen över ryggen i en timme. Jag blev rädd att friktionen skulle antända hennes t-shirt.

Det ser man på:

1. Rubriken. Inte ”vad är det frågan om?” utan Va fan ere frågan om. Modernt och roligt!
2. Hon som spelar piano, spelar inte bara piano, utan gör det med öppen mun. Supergalet!
3. Anna Blomberg har inte bara regisserat detta, hon har även använt sitt öga. Smart!

Noterar att storsäljaren just nu här den här: Michael glitterhandske 42 kr.

”En glittrig Michael Jackson handske som passar perfekt till Michael-jackan samt Michael-peruken!”

Jag tycker det är intressant, en smula rörande och sorgligt, att det inte bara är iTunes och Amazon som toppsäljer när världen har ikonsorg.

Eh… det ska visst stå ”1″ här uppe. Jag VAR ju på en mysig Kicki-middag just där nån gång i juli. Men ändå!

En fiffig sak är att barn är välkomna och att det finns lite leksaker och så. Förra gången letade vi grodyngel och jag satt i en myrstack. Ändå har jag inte bestämt än om jag ska gå. Att ha med en treåring på festival är bra mycket mer energikrävande än det ser ut på papperet.

Åh tänk när han var fyra månader och vi var helt självgoda och bara ”superenkelt att ha med barnet överallt ju”. Nu ÄR han fortfarande ett lätt barn men det är ju inte direkt sitta-på-en-filt-och-lyssna-på-indie på honom när det finns grodyngel i en farlig damm tio meter bort.