Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, jag är ju inne i den perioden i livet då det ploppar upp bebisar när man minst anar det. 2013 kommer ännu fler. Mys!

Dog någon som stod dig nära?
Ja :(

Vilka länder besökte du?
Spanien, Danmark, Norge, USA.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Barnvakt. En lägenhet på Solkusten. Vardagspusslet är ett fånigt ord, men jag är fullkomligt utsliten (fysiskt alltså) av att administrera familjevardagen på vinterhalvåret. Vet inte om jag är av sämre virke än andra föräldrar men jag tycker det är jättejobbigt att hantera overaller, gnälliga ungar, det omöjliga i att frakta dem till och från skola och dagis (som ligger långt ifrån varandra) i den förhatliga snömodden. December 2012 var så otroligt tung och tråkig, för vädret gjorde det omöjligt att hantera vardagen på ett värdigt sätt. Nej, skitvintern i det här landet tar fram det allra allra sämsta i mig, och mitt långsiktiga mål är att bo utomlands på vinterhalvåret.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
26 april, en helt vanlig torsdagkväll. Barnen har somnat innan åtta och vi gör high five och parkerar oss framför näst sista avsnittet av Damages säsong 3. Det är en väldigt vanlig vardagskväll. Men så ringer telefonen och allt blir ovanligt. Min svärmor – omtänksamma, godhjärtade, full-i-fana Aino är allvarligt sjuk och har åkt ambulans till sjukhus. Senare får vi veta att det är en massiv hjärnblödning, en sådan som inte går att operera, en sådan som gör att man ligger i koma tills de sista livstecknen försvunnit och att det ska ta fem dagar innan de gjort det.

Aino blev bara 63 år gammal. Hon var ett barn av sin tid. Som kvinna representerar hon för mig en hel generation, den som investerat både själ och kropp bara i att leva. Börja jobba tidigt, ofta slitiga och underbetalda jobb. En mamma till fyra barn som hela tiden kämpat för att barnen ska ha det bra, trots tuff ekonomi. Som drog det kortaste strået i många relationer men som också, ganska sent i livet, hittade harmoni med ny man och i en ny stad.

Den 26 april 2012 fick hon en hjärnblödning framför en hockeymatch på teve, den 27 april fick vi säga hejdå och den 1 maj dog hon. Jag har henne att tacka för allt jag har. Jag tittar ofta på mina barn och sörjer att hon inte får se dem växa upp och att de inte kommer ha henne som fast punkt i sin uppväxt. De som är så kloka, fina, roliga och så lika hennes minsting. En av dem har flera av hennes drag så tydligt. Men de kommer inte ens att minnas henne.

#blogg100

Kram.

Nu har det gått en vecka sedan vår värld vändes upp och ner. Min älskade svärmor och barnens fantastiska farmor fick en hjärnblödning och dog några dagar senare, bara 63 år gammal. Vi är så chockade och ledsna.

Jag har känt henne i 17 år och överallt påminns jag om henne, inte minst här på bloggen där hon varit ett troget fan. Och på Facebook där vartenda inlägg jag skrivit fått en gillatumme av henne. Nu bara: en ekande digital tystnad.

Jag ska skriva något om henne senare, om och när jag orkar. Men just nu fokuserar jag på familj och jobb, på vila och glada minnen.

Gråter också lite till Loreens vackra version av Jóga från helgens humorgala. Hur fantastisk?!

Det finns en dag för allt. Idag var t ex första gången (hoppas jag!) någon googlade mina fötter och kom till bloggen.

Jag gissar att någon kanske är nyfiken på om jag gjort den där operationen jag hojtade om i höstas? Svaret är faktiskt: nej.

Tack till svensk sjukvård som gav mig en tid så snabbt – mycket snabbare än jag trott – men jag orkade helt enkelt inte ta tag i det i höstas. Gör ett nytt försök till hösten i stället.

Därför kommer jag med stort intresse följa Emis operation. Heja!

Kan för det första inte förstå att jag skriver det här inlägget. Jag är så trött på mig själv att jag bara skriver tråkiga inlägg om mitt utseende, och sällan eller aldrig något glatt. Är det inte Tintin-luggen (kepsen som en kollega kallar den, haha) så är det något annat. Idag har turen tydligen kommit till mina fötter, aldrig tidigare ombloggade.

Jag skriver det här inlägget mest för att möta vilsna tonåringar som googlar hallux valgus. Jag vill visa att det (som precis allt annat som är jobbigt när man är ung) kan bli bättre. Och framför allt att man när man har hallux valgus inte är ensam om att ha världens fulaste fötter.

Sedan jag var 11 år gammal har jag haft hallux valgus, sneda stortår. Jag minns att jag på skolresan i 6:an precis hade fått skenor att sova med och i samma veva var det en lite galen lärare i skolan som visade vilka övningar hon gjort för att motverka sina knölar. Hon tog fram en skolkatalog och hävde sig upp och ner på tå inför hela klassen (!) för att stötta mig.

En gång när jag var ledsen sa min mamma att det fanns många som har samma problem. ”Lillbabs till exempel”. Där var jag precis in i tonåren och hade kroppsissues nog som det var, utan konstiga fötter. Jag ville inte liknas vid Lillbabs! Länge, länge, ända till jag var över 25 faktiskt, trodde jag att jag var den enda unga personen som hade hallux valgus.

Men i och med internet förstod jag att det är vanligt hos både vanliga människor och sådana som syns i rampljuset. Linda Skugge var nog den första kända personen jag läste om som pratade om öppet om att ha det. Min favorit Victoria Beckham har mig veterligen inte själv kommenterat sina knölar, men skvallerpressen tycker om att håna hennes fötter i olika bildspel.

Och googlar du celebrities with bunions så ska du se att det är jättemånga kända kvinnor som har hallux valgus. PJ Harvey, Katie Holmes och Iman för att nämna några få. Bara tanken på att David Bowie delar säng med någon som har knasiga fötter ger mig ro i magen, på något konstigt sätt. För det blir så tydligt att jag inte är ensam.

Varför skriver jag det här inlägget nu? Jo, för jag ska operera bort mina knölar till slut. Jag har inte jätteont av dem, men jag inser ju att det bara kommer bli värre med åren. Lika bra att operera medan jag är ung. Vilket är paradoxalt för jag är mer bekväm med fötterna nu än någonsin – men samtidigt har jag sett på samma internet hur illa det till slut kan bli om man inte tar tag i det.

Jag sörjer att jag förmodligen inte kommer kunna bära klackar lika mycket sen. Vänner som har gjort operationen tidigare, som också vet hur jag ÄLSKAR mina höga klackar, har försökt varna mig. Men jag ser det som att var sak i världen har sin tid. Och den kommande sommaren blir för säkerhets skull ett officiellt hejdå till alla mina jättehöga skor.

6 september är det dags. Sommaren 2011 kallar jag därför ”Hon dansade en sommar – i 10 cm kilklack”.

(det där med Lillbabs tror jag är en myt. Jag tror att grejen med hennes fötter är att hon har korta (?) hälsenor pga klackskor men är ej säker. MVH en som läst skvallertidningar hela sitt liv).

Nåväl. Jag hade en tid hos doktorn redan samma kväll (ÄLSKAR min vårdcentral) och fick penicillin och instruktioner om hur jag ska sköta om denna traumatiska skada. En enda enkel sak att tänka på: att i en månads tid ha fetvadd i örat varje gång jag duschar. Vilket jag så klart glömde redan första duschen.

(Ja, jag vet att öroninflammation är en barnsjukdom, men av någon anledning hamnar alla dagissjukdomar hos mamman och inte hos dagisbarnet i vår familj).

= vi åker alltså bort även nästa vinter.

(STACKARS mig)

Och där kunde man bland annat välja mellan ladies’ pocket umbrella och mens’ big brolly.

Jag tog det säkra före det osäkra och köpte ett Unisex manual umbrella.

Motorcyklarna kommer fram. MC-förarna vill visa upp sig genom att köra högt och länge i innerstan. Gasa mycket på trånga gator. Göra 0-100 på jättekort tid. De vill, ursäkta uttrycket, burna.

Senast i eftermiddags då en pubertal tjocksmalis utan jacka och hjälm körde upp och ner längs Götgatan på en motorcykel stor som en häst.

Så vansinnigt omoget och störande! Varje gång! Jag ville spontant agera på två sätt:
1. peka finger och vråla ilsket
2. skynda mig att välta honom medan han väntade på rödljuset vid Ringen.

Men, det som då är så förtvivlat orättvist i de här situationerna. Själva moment tjutvået:

Om man inte säger något alls tror MC-töntarna att de äger stan, och att alla kollar för att de är ”coola”.

Och om man säger något, eller välter dem vid ett övergångsställe, så tolkar töntarna det som att de lever på den vilda sidan. Att de lyckats uppröra pöbeln med sin ”tuffa” livsstil.

Den glädjen vill jag aldrig ge dem så jag knyter i stället handen i fickan och svär långa ramsor varje gång de passerar.

Och vi stannade också på Ica och köpte fikabröd till middag. För det tycker jag man får dagar som denna. Barnet sa inte emot.

(men förutom väderhatet mår jag bra, jag är så GLAD. Hur mår ni?)