När jag skrev inlägget om Förr eller senare exploderar jag hade jag ännu inte öppnat boken. Och därmed inte heller sett den lapp som någon omsorgsfullt kilat in mellan bladen.

Det var en hälsning från en nerdfighter, med en kort beskrivning om vad en sådan gör. Och sedan avskedshälsningen: ”DFTBA – google it” (kom igen, gör det!)

Och det gjorde mig så glad. Detta superdedikerade gäng fans som dyrkar den här författaren och det han skriver. Lappen kommer jag minnas länge.

Själva boken då? Jo, den med. Den är speciell. Engagerande och rolig trots den hemska inramningen (cancer). En vacker kärlekshistoria på det där intensiva ungdomssättet. Och Augustus Waters ÄR en unik karaktär, det går inte att fly ifrån fascinationen inför honom. Hazel Grace tänker jag är en sorts Agnes i Fucking Åmål.

Två invändningar har jag dock (liten spoilervarning!):

1) Någon skrev att det var en väldigt trovärdig berättelse och mja, det var den inte precis. Flera osannolika saker händer som har att göra med korrespondens och resor, om en säger.

2) Jag blir så andfådd när jag läser ungdomsböcker. Alla känns framåtlutade och pratar fortfort. Tempot är så snabbt och hurtigt och jag knappt vågar blinka av rädsla för att missa något. Ansträngande.

#blogg100

Har läst så mycket om Förr eller senare exploderar jag (The fault in our stars) så nu är det dags att ta reda på vad allt fuzz handlar om.

Återkommer!

#blogg100

Största misstaget?
Jag kan på riktigt inte komma på något. Tur!

Bästa köpet?
Vi var på väg att köpa bil men valde att fortsätta med bilpool i stället. Så jag får väl säga att det bästa köpet är att vi ickeköpte en bil.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat och räntor. Rekordlite klädshopping 2012, och det är jag nöjd med.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Riktigt glad? På ett skratta-haha-sätt? Nej.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?
Midnight city med M83, Apan som liknar dig med Darin, One med Swedish house mafia.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare än 2011 i alla fall, men jag har varit gladare andra år, det har jag.

Vad önskar du att du gjort mer?
Träffat mina vänner.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Hållit på med min telefon.

Favoritprogram på TV?
Historieätarna, allt med Netflix men t ex att återse Arrested Development och att de har min favoritfilm. Jag gillade också New Girl, älskade Girls, och såg OS-invigningen tre gånger haha.

Bästa boken du läste i år?
Alltings Början och A visit from the goon squad.

Största musikaliska upptäckten?
Alltså förlåt men: bara träningsmusik.

Något du önskade dig och fick?
En barnfri semester.

Något du önskade dig och inte fick?
Att svärmor skulle klara sig.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Åh! Mina underbara föräldrar gav mig det jag behövde mest, dvs barnvakt, en HEL HELG. Jag njöt av tystnad i hemmet och champagne på restaurang. När barnen kom hem åt vi tårta och det var fint det med så klart.

#blogg100

Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Babel.

Och detta beror enbart på att jag *viskar* inte är så förtjust i Daniel Sjölin. Den där – förlåt – spjuveraktiga tonen som hyllats i flera år nu upplever jag bara som irriterande och jag tappar intresset. Trots att jag tycker mycket om litteratur och läsande.

Men! Nu när nu underbara, okonstlade Jessika Gedin är ny programledare, och programmet har fått ny sändningstid, och premiäravsnittet innehöll både Caitlin Moran och Karolina Ramqvist, ja då bänkade jag mig. Jag till och med låg ner i soffan (medan min man målade i hallen – hej könsroller) och såg hela programmet från början till slut. Jättebra var det (förutom den pinsamma dialogen mellan 1 engelsktalande och 3 svenskar).

Som ni då kanske förstår var ju inslaget med nämnde Sjölin som ”detektiv” helt överflödigt. Släpp sargen och låt detta nya format få jobba på i sin egen glans. Han behövs ej.

Första barnfria resan gick till Barcelona, och vi, vi gick all in.

Lata dagar vid poolen (men den här bilden ska alltså visa upp fågeln där till vänster, inte folket i poolen):

Sträckläsning av böcker. The Other hand av Chris Cleave var uppbyggd så annorlunda att jag bums beställde hans andra böcker. Just den här var så tankeväckande som den har omskrivits, även om jag hade stora problem med luckorna i sannolikheten. Men bästa semesterboken hittills är ändå A visit från the Goon Squad – den slog an en känsla hos mig som jag haft hela våren. Läs!

Vi spenderade nästan all tid på hotellet tillsammans med amerikanska kryssningspensionärer och engelska festivalbesökare. Antingen i lobbyn (bilden) eller någon av de två poolerna. Mmm… poolerna.

Anna hade gett oss en fantastisk guide till stan och varje gång vi försökte improvisera utanför den blev det knas. Här har vi just räddat oss själva från en massa turisthak och druckit champagne på finbar. Jag ser likblek ut, men jag är faktiskt lite brun för första gången sen Australien 2010. Har jobbat målmedvetet och koncentrerat, med hög SPF så klart.

Här skulle det kunna vara en bild på hur lite jag shoppat:

För jag köpte ingenting utöver mat och alkohol. Ganska nytt för mig – en storstadssemester utan spring i affärer – men jag hade varken tid eller lust.

Jag älskar Twilight, Hungerspelen och Cirkeln. Jag har inte sträckläst den genren på länge så när jag läste Rockspindelns inlägg om Fifty Shades of Grey tänkte jag att det var dags. Beställde alla tre i ett svep.

Nu har jag läst ut den första och… ja… Den var jättekonstig! Grundstoryn är väldig lik Twilight: klumpig och oskuldsfull – men witty så klart – tjej möter mystiskt vacker och svår man med extravaganta vanor. Men Fifty Shades är betydligt råare än Twilight, inte hälften så välskriven som Cirkeln men med samma typ av framtidslöfte i texten som alla tre trilogierna ovan. Första kärleken, ungdomlig dåraktighet, will they won’t they, osv.

Men de där extrema inslagen är bara konstiga. Tror inte jag läst något liknande någonsin? Det är meningen att vara hett men på vissa ställen är det bara skrattretande. Ni som läst förstår vad jag menar när jag pratar om den där jävla läppen och alla ögon som rullar och spelar och mörknar och skelar och jag vet inte vad.

Nåväl, knäcker tvåan idag.

Jag läste Mitt livs roll av David Nicholls i helgen. Att den utspelade sig i London räckte tydligen för att jag skulle bli jättenostalgisk och längta tillbaka till en stad som jag inte längre känner.

I stället för att skaka av mig känslan dök jag ner i den. Har nu därför ägnat 48 timmar åt att spotifaja gammal indie och känna mig gammal*.

Minns ni Hurricane #1? De var ju lite halvt utskrattade som band, men jag ÄLSKADE ”Step into my world”.

(*Vilket är larv, jag vet. Jag är många saker men jag är INTE gammal)

(Men den där förnumstiga spexaren som pratar 2 ggr precis i början av klippet. Kunde skulle jag kliva in i skärmen och ruska om honom).

The Imperfectionists av Tom Rachman. Min sommars bästa bok. Jag sögs in i det brokiga persongalleriet från första sidan i Paris, och förundrades över hur den röda tråden behölls genom varje kapitel. Varje avsnitt är så lätt och smart och skulle egentligen kunna fungera som en fristående novell. I stället väver texten ihop en berättelse om en tidning på nedgång samtidigt som alla på redaktionen är fullt upptagna med att tänka på sig själva. En förutsättning för att detta ska fungera så snyggt är en underbar stilistik, framför allt när Rachman ofta berättar dubbelt så mycket genom att inte berätta något alls.

Bossypants av Tina Fey. Känns som alla läst den va? Finns mycket att prata om i den, själv har jag fastnat för det där med att blonda faktiskt inte är annat än gulhåriga. Varför ska de ha ett finare ord för sin hårfärg än de som har brunt eller rött? (undrar en som inte ens HAR någon hårfärg, suck. Klipp- och färgtid = T minus två veckor).

Jellicoe Road av Melina Marchetta. Efter Johanna L:s kampanj på Bokhora var det svårt att inte bli intresserad. Ungdomslitteratur som utspelar sig i ett nutida Australien? *beställde*

En utmaning när jag tar del av hajpade grejer är att jag hela tiden tänker ”när kommer det, när kommer det där braiga?” och bara tanken på att jag förväntas bli golvad gör att jag inte hinner bli det för jag är så upptagen. Som när jag i gymnasiet gick och såg Pulp Fiction (på den tidiga föreställningen, märk väl) och på väg ut träffade en bekant som skulle in på den sena föreställningen och han bara ”hur var den?! Skitbra va?!”. Och jag bara: ”jag VET inte”.

Men… den VAR ju bra! Jag älskar direktheten i ungdomskultur. Däremot tyckte jag att den var lite… rörig. Dåtid och nutid var inte helt glasklar och det var många namn och karaktärer att hålla ordning på. En sak som stör mig är att jag tyckte språket var lite svårt stundtals. De olika ”facktermerna” på de olika skolorna t ex, inte helt lätta att sätta sig in i. Och huvudpersonens insiktslöshet var lite jobbig också. Så lite blandad betygsättning på den. Jag är glad att jag läste, men inte golvad som sagt.

Jag har någon gång när jag haft glasögon på mig fått höra att jag ser ut som Tina Fey. Vilket jag skyller på dålig fantasi, men men.

Detta tänker jag på när jag också gör följande minnesanteckning. I sommar tänker jag läsa Bossypants!