Jag älskar Twilight, Hungerspelen och Cirkeln. Jag har inte sträckläst den genren på länge så när jag läste Rockspindelns inlägg om Fifty Shades of Grey tänkte jag att det var dags. Beställde alla tre i ett svep.

Nu har jag läst ut den första och… ja… Den var jättekonstig! Grundstoryn är väldig lik Twilight: klumpig och oskuldsfull – men witty så klart – tjej möter mystiskt vacker och svår man med extravaganta vanor. Men Fifty Shades är betydligt råare än Twilight, inte hälften så välskriven som Cirkeln men med samma typ av framtidslöfte i texten som alla tre trilogierna ovan. Första kärleken, ungdomlig dåraktighet, will they won’t they, osv.

Men de där extrema inslagen är bara konstiga. Tror inte jag läst något liknande någonsin? Det är meningen att vara hett men på vissa ställen är det bara skrattretande. Ni som läst förstår vad jag menar när jag pratar om den där jävla läppen och alla ögon som rullar och spelar och mörknar och skelar och jag vet inte vad.

Nåväl, knäcker tvåan idag.

Det började på Twitter. Via Renntun och Bisonblog konstaterades att Alfons Åbergs pappa är 36 år gammal. Någon kontrade med att Homer Simpson är mellan 36 och 40 år gammal.

Och tanken på de där två… gubbarna är nästan lika gamla som jag fick mig att ålderschocka en aning och söka vidare. Här är åldrarna på några andra fiktiva karaktärer.

Carrie Bradshaw: 32 (när hon träffar Big, som då är 43).

Ross Geller: 26 (när Vänner börjar).

George Costanza: 33 (i säsong två av Seinfeld).

Kalle Anka: 20-nånting (när han gör sin långfilmsdebut, några år innan Knattarna kommer in i hans liv).

Stig-Helmer Olsson: 40 (i Sällskapsresan).

Vad vill jag ha sagt med det här? Egentligen inte mer än att ålder inte känns särskilt definitivt. Minns när jag tyckte alla i Vänner var så GAMLA. Samma sak med tjejerna i Sex and the city, de var det där utopiska trettinånting. Nu är jag där själv och känner mig fortfarande väldigt ung.

Och det finns ju också ålderschocker åt andra hållet. T ex:

Edward Cullen: 104 (i Twilight).

Men skrivandet blev det inte så mycket med som ni märker. Smyger igång med en klassisk Alexandra-enkät som jag sommarifierat.

SOMMARENS VILL HA: en ny garderob. Jag är just nu i twilightzonen mellan gravidtajts och fodralklänningar. Jag är inte särskilt tjock, bara inte jag än. Så i helgen skänkte jag två säckar kläder – hösten ska rivstartas med en uppgradering av ALLT. (Tjuvstartade med ett reafynd: en skinnklänning för 74 kronor).

SOMMARENS KLÄDSEL: väldigt 90-tal: linne och kort kjol eller cykelbyxa. Skor med traktorsula. Jag har varit oinspirerad – mest eftersom jag inte vet vilken stil jag kommer ha och hur kroppen kommer se ut när det är klart.

SOMMARENS SMINK: mindre än vanligt, för dagen innan Levi kom färgade jag ögonbryn och fransar för första gången. Vilken grej! Jag fick ansiktshår som matchade resten!

SOMMARENS FRISYR: uppsatt och solblekt. Jag håller ju på med ett blekningsprojekt som ska färdigställas nästa vecka. Målet är Billie Pipers färg om ni minns? Vilket gör att jag tillfälligt är blondare nu än jag varit på 20 år.

SOMMARENS HÄNDELSE: jamen Levi så klart. På andra plats bröllopet mellan vännerna M och E. Äntligen!

SOMMARENS LÅT: radioreklamen för 118 800 som sjungs med ”snygg” ”tjejröst”. Jag har kört mycket bil i sommar och har väl snittat den här låten tre gånger om dagen på bilradion. Varje dag.

SOMMARENS PLANER: när nu barnet kommit har jag på allvar tagit tag i planeringen av vår australienresa. En repris på förra föräldraledigheten är det tänkt.

SOMMARENS SAKNAD: eftersom vi var på landet en hel månad i sträck har jag mest saknat stan och rutiner. Lyxigt att vara med familjen på min barndoms gård hela sommaren men GUD vad jag BEHÖVER stan. Jag är som Underbara Clara fast tvärtom (vilket givetvis är en komplimang till Clara, inget annat, älskar’na).

SOMMARENS SJUKA: Bobo var tydligen allergisk mot myggor. Några bett var så illa att han inte kunde gå utan att halta och ena armen svullnade upp till dubbla storleken.

SOMMARENS DROG: tydligen vanligt vin, för efter ett endaste glas bubbel på ovan nämnda bröllop blev jag som Ozzy Osbourne. Skyller på sömnbrist och resthormoner efter graviditeten. För förra veckan drack jag ”som vanligt” med Johanna och levererade som en normalkväll.

SOMMARENS ROLIGASTE: är barnfamiljsrelaterat. Den här sommaren har jag knappt gjort något som jag själv tycker är kul (utöver internet och böcker). Jag har bara vallat runt barn i olika storlekar på olika för dem anpassade evenemang. Men två visade sig vara riktiga pärlor även för mig.

1) barnteater med Rita Prick på Sagostigen. Jag hade roligare än barnen! Jag skrattade högt! Jag återberättade skämten när jag kom därifrån!

2) Superhjältekonserten med Supersnällasilversara och Stålhenrik. Åh vad fint det var att se Bobo bli alldeles starstruck. Det här var också startskottet för den totala superhjältegalenskap som hela familjen hamnat i. Min roll är att göra superhjältemasker, nu ikväll gjorde jag en lila Power Ranger och en Spiderman. (Det här känns längesen).

SOMMARENS KÖP HYRA: hyrbilen! Vi lämnade tillbaka den igår efter fem fantastiska veckor av frihet. Hela familjen har verkligen älskat att ha en egen bil. Kanske blir det här året då vi faktiskt köper oss en bil, och reser som (jag inbillar mig att) vanliga tvåbarnsföräldrar (gör).

SOMMARENS HUMÖR: under utveckling kan man kanske sammanfatta det? I juni ganska stressad men utsövd, i juli helt overkligt trött och disträ (Levi sover på dagarna och är vaken på nätterna), mot slutet av juli väldigt bortkopplad, nu i augusti bortkopplad med ökande puls.

Det är bara tre veckor kvar tills jag börjar jobba igen så jag är något otålig men ändå tillfreds med tillvaron och mina val. Familjesommaren var härlig men jag tänker vara extremt ego nu de här sista veckorna. Bobo på dagis, bebisen rätt lätthanterlig, nu ska JAG få lite utrymme också efter en hel sommar av aktivitetstvång (ja, jag är som ett barn när det gäller egentid).

SOMMARENS ORD: superhjälte kanske? Eller tvåbarnsmamma.

Senaste veckan har jag peppat mig igenom soundtracket som släpps i morgon. Som alltid med de här filmerna lite väl bredbent ibland, men åtminstone jag gläder mig åt nytt med Florence + the machine och Sia.

30 juni är ett lätt datum att minnas rent historiskt, men i år också för att det är premiärdagen för Twilight Saga: Eclipse. Längtar nästan mer efter detta än själva bebisen haha (obs, skämt).

Den enda jag kan komma på som varit i närheten av det på sistone är Kenza som var på omslagen till Veckorevyn, Frida (eller var det SOLO? Eller Frida OCH SOLO?) och med i Bubbleroom samtidigt.

(Och så Twilight-gänget förstås).

Jag har inte direkt längtat efter filmen eftersom den enligt mig är den svagaste av böckerna (jag måste skriva del 4 i min vampyrföljetong). Det här hänger givetvis ihop med att jag är superdedikerad Team Edward. Och har ni läst boken förstår ni min tveksamhet.

Men alla vackra twilighters vi följt hela veckan, och alla youtube-klipp jag kollat på, och bilderna på Rob och Kristen hand i hand, Elle-Marias smarta följetong. Nu jävlar längtar jag också jättemycket!

För att inte tala om SEN DÅ. 30 juni 2010 kommer del 3, Eclipse, den bästabästa av böckerna.

Steg 3
Efter att ha argläst del två i Twilight-serien var jag förbannad och förvirrad. Vad handlade egentligen allt hajpande om? Men så jag såg filmen och poff! DÄR kom den riktiga tonårskänslan jag sökt i böckerna men inte hittat.

Filmen återger på ett mycket bättre sätt varför Bella gör som hon gör. Varför hon väljer att bo i den tråkiga regniga staden, hur staden och miljön verkligen ser ut, hur Edward ehm, ser ut, och beter sig. För första gången förstår jag varför de blir så attraherade av varandra och jag älskar att det utspelar sig i nutid. Det är faktiskt ett bestående intryck jag har av det inledande kapitlet i första boken i serien – Bella ska mejla sin mamma och kämpar med en gammal, långsam dator. Igenkänning!

Plus: Robert Pattinson är faktiskt helt bedårande vacker.

Minus: Edwards vampyrbrorsa och låtsaspappa har blonderade hår. Vad har vi sagt om det?

Steg 4
Nu var jag i stället smått besatt och gav mig in i tredje boken, den som också är seriens absolut bästa enligt mig. Mycket har stabiliserats, tönt-Jacob är inte lika framträdande, intrigen är rätt spännande och hela förhållandet tar ett par steg framåt.

Det var också här någonstans som min man började sina vampyr/tonårsskämt. Det var en mycket rolig period som gick ut på att jag läste överallt hela tiden. Vad vi än gjorde hade jag en vampyrbok i handen. Så J. jobbade hårt för att hitta på nya gliringar av typen du kan väl läsa den på påsklovet? (som om jag vore en skolungdom) eller skrev arga skyltar till vårt sovrum (som om jag vore en ilsken 14-åring som inte lät föräldrarna komma in på rummet). Och väldigt mycket Twilight kontra Lost Boys, av någon outgrundlig anledning. Där pratar vi ju ändå helt olika typer av vampyrhistorier.

Jag måste ändå säga att den här vampyrvåren har varit rätt allmänbildande – från att ha haft noll koll på de olika ingredienserna i vampyrstories har jag nu 10 000-kronorsfrågankunskaper på motsättningar mellan olika håriga bestar. Även om Twilight-böckerna mest behandlar vampyrer och varulvar, så handlar True Blood-böckerna om bra mycket fler övernaturliga karaktärer.

Vi kommer dit. Men först ska vi prata om den förskräckliga fjärde Twilight-boken.

Steg 1
Jag undrade vad allt snack handlade om. Som a) engagerad kulturkonsument och b) en sucker för ungdomsromantik insåg jag att det var min förbannade plikt att läsa boken. Så jag plöjde Twilight på engelska i mellandagarna och tyckte att den var lite långsökt.

För mig framgår det aldrig riktigt varför Bella och Edward dras till varandra så och varför vill hon bo med sin pappa och laga hans mat och varför vill hon bo på en så regnig plats helt frivilligt? Visserligen var det en riktig page-turner men jag fastnade aldrig. Så jag bestämde mig för att inte läsa resten av serien.

Steg 2
Men så såg jag att bok två och tre var med på bokrean på svenska. Vilket för mig innebär halverad lästid och inte lika mycket slöseri med tid. (Ja, jag värderar min popkulturkonsumtion i tid, så intensivjobbande småbarnsmamma jag är).

Så jag satte tänderna i När jag hör din röst. Och blev akut förbannad, jag hatade boken läsningen igenom, ändå lade jag inte den i från mig. Hatet består i att tvåan är långtråkig och handlar mest om varulvar och jag tål inte valpen Jacob som är Bellas kompis. Han är omogen, irrationell och efterhängsen. Bella själv är velig, klumpig och rätt osympatisk. Här bestämde jag mig för att verkligen inte läsa vidare.

Men så kollade jag på filmen.

Ska bara läsa klart fyran så ska jag återkomma och berätta för er om min den vampyrmania jag är inne i. Från skeptiskt likgiltig, via förbannad, till måttligt intresserad, lätt besatt och nu så här på slutet mest jahahig.

För jag kommer ju aldrig kunna förneka att jag läst flera tusen sidor vampyrhistorier på bara några dagar.