Jag älskar Twilight, Hungerspelen och Cirkeln. Jag har inte sträckläst den genren på länge så när jag läste Rockspindelns inlägg om Fifty Shades of Grey tänkte jag att det var dags. Beställde alla tre i ett svep.

Nu har jag läst ut den första och… ja… Den var jättekonstig! Grundstoryn är väldig lik Twilight: klumpig och oskuldsfull – men witty så klart – tjej möter mystiskt vacker och svår man med extravaganta vanor. Men Fifty Shades är betydligt råare än Twilight, inte hälften så välskriven som Cirkeln men med samma typ av framtidslöfte i texten som alla tre trilogierna ovan. Första kärleken, ungdomlig dåraktighet, will they won’t they, osv.

Men de där extrema inslagen är bara konstiga. Tror inte jag läst något liknande någonsin? Det är meningen att vara hett men på vissa ställen är det bara skrattretande. Ni som läst förstår vad jag menar när jag pratar om den där jävla läppen och alla ögon som rullar och spelar och mörknar och skelar och jag vet inte vad.

Nåväl, knäcker tvåan idag.

Hej, jag kanske är 8 år gammal men jag TYCKER den här reklamfilmen är så rolig. Särskilt det han säger i slutet.

Jag är i och för sig löjligt stolt över många saker. Som till exempel:

Mina barn (ja, standardsvar för en mamma, men min stora har liksom en LÖS TAND och min lilla har liksom börjat prata i FYRAORDSMENINGAR).

Min karriär (jag vill återkomma till detta för jag har – på riktigt, inte bara på bloggsättet, urstolt! – fått frågor om hur det är att vara ung kvinna, mamma och chef. Och jag som har gjort flera stora kliv i min karriär mitt i småbarnsåren har massor med tankar och erfarenheter om det).

Att jag blivit smal (så får man nog inte säga i det här landet men jag älskar att vara smal. Särskilt kontra de där TJUGO kilona mer jag vägde förr).

Hur som helst. Ämnet för dagens glädjerop är att jag blivit en SÅN som… CYKLAR!

Jag cyklar tvärs över stan.
Jag hämtar och lämnar barnen med cykel
Jag cyklar trots att det regnar.
Jag har cykelhjälmen på mig inne på ICA för att ”spara tid”.
Jag till och med sittcyklar i uppförsbackar.

Och tänker jag efter hänger min relativt nya cykelpassion ihop med just allt ovan.

Barnen – jag har knappt någon egentid, men när jag cyklar får jag vara ifred och lyssna ikapp radioprogram. På vägen hem idag (i regnet!) lyssnade jag på Lina Thomsgård i Värvet. Fantastiskt.

Jobbet – jag får energi och utrymme. Finns nästan inget som slår känslan av att nycyklad stega in på kontoret på morgonen. Redo för vad som helst. (Med cykelhjälmshår).

Smalman – så länge jag cyklar de där kilometrarna om dagen är jag i någorlunda form. Borde egentligen börja träna på riktigt men en SÅN har jag inte blivit, än (?)

Kram.

Nu har det gått en vecka sedan vår värld vändes upp och ner. Min älskade svärmor och barnens fantastiska farmor fick en hjärnblödning och dog några dagar senare, bara 63 år gammal. Vi är så chockade och ledsna.

Jag har känt henne i 17 år och överallt påminns jag om henne, inte minst här på bloggen där hon varit ett troget fan. Och på Facebook där vartenda inlägg jag skrivit fått en gillatumme av henne. Nu bara: en ekande digital tystnad.

Jag ska skriva något om henne senare, om och när jag orkar. Men just nu fokuserar jag på familj och jobb, på vila och glada minnen.

Gråter också lite till Loreens vackra version av Jóga från helgens humorgala. Hur fantastisk?!

Jag tycker att Denna Hagga är så rolig. Och så tycker jag om att hennes klädstil är typ hälften leo, hälften bling.

In och läs med er, hälsa från mig!

Den här bomberjackan skulle jag gärna köpa.

Och solglasögonen.

Släpps 26 april på webben och i utvalda butiker.

Rymdfärjan Discoverys sista resa skedde på ryggen på en Boeing 747.

Jag gjorde det förresten, köpte en Union Jack-mönstrad tröja. Har bestämt mig för att jag inte ser ut som en New England-filt när jag bär den.

Inköpt på mitt gamla moderskepp. Första gången på riktigt länge jag hittat något fint därinne.

(barnhanden har jag inte köpt på Gina).

Så jag gör det enda rätta: sitter vid datorn och surfar inspiration.

Vi har skåp med glasdörrar klädda med sjuttiotalstapeter på insidan. Jag har tröttnat på det stora larmiga murriga, och letar nya mönster. Förmodligen pastellaztek. Men plötsligt känner jag att man kanske bara skulle gå i nästa decennium och köra lite åttio?

Tapeten ovan kommer från Interior1900