Jag är 33 år gammal och har precis lärt mig något riktigt viktigt: att tupera håret.

Jag hade länge en luggbubbla + hästsvans som standardfrisyr mellan två tvättar, ni vet när håret är för smutsigt för att ha utsläppt men för rent för att orka tvätta. En luggbubbla kan jag med mitt spikraka hår bara åstadkomma om jag tuperar och sprayar. Problemet är att jag aldrig har kunnat göra en sofistikerad volymtupering utan jobbat mer med stickig hårspray från Proffs och många hårspännen.

Men efter att ha frågat min frisör om råd och experimenterat lite själv har jag nu lärt mig denna OVÄRDERLIGA kunskap.

Hemligheten:

En kam
Två hårspännen

Sen är det inte svårare än att man drar kammen uppifrån och ner på varje hårtest. Man ska trycka ner det tuperade håret hårt mot hårbotten, och – mycket viktigt – lyfta ut kammen mellan varje drag. Sen är det i princip klart.

MEN NU KOMMER DET: här kan man addera lite torrschampo. Här har jag i åratal hårdsprayat med typ… lack. När allt man behöver är småsmå dutt med lite torri. Sitter som berget.

Förra helgen kombinerade jag en tunn luggbubbla med den så trendiga hårmunken*. Längesen jag kände mig så lyxig i håret.

* Obs att jag faktiskt inte härmar Nöjesguiden-folket utan min kära vän Kicki som munkat länge. Köpte den på Glitter.

I helgen testade jag för första gången att använda nagelstickers. I samma leopardmönster som här uppvisat av min vän (och sedan i höstas kollega!) Cissi.

Det var lite krångligare att klippa till varje enskild nagelbit än jag räknat med, men när det väl satt så var det så klart fint, coolt och lite konstigt. Klistret höll i två dagar inkl dusch och disk. Jag köpte mina på Åhléns men de finns även på Kicks.

Och, upptäckte jag nyss, på mitt moderskepp ASOS. Med aztekmönster!

*lägger i varukorg*

Jag har aldrig spelat Sims. Men jag tror att jag skulle tycka väldigt mycket om det.

Det måste vara en anledning till att jag känner mig lite för intresserad av Kaospatrullens bloggande om sina simmar. Nu har hon precis bytt familj, från Monroe till Defalur, och jag hänger lydigt med i turerna via min RSS-läsare.

Egentligen borde väl andras upplevelser av virtuella världar vara lika intressant som att lyssna på folks drömmar, dvs inte alls. Men det är lite som Big Brother på syra, dvs extra kul, över meningar som de här.

”Ingen annan av familjemedlemmarna reagerade över Mangolds tilltag. Hennes mamma dansade obekymrat och gick och lade sig ganska tidigt. Det är bara Puma som är en sådan moralist”

”Nu försöker jag bjuda Manolito, som den bortadopterade sonen heter, på fester och så vidare, men även fast han säger att han ska komma, dyker han inte upp”

”Mangold är för övrigt värsta slackerdottern. Hennes båda trillingbröder jobbar inom musikbranschen och jobbar ganska hårt för att avancera, medan Mangold arbetar med privata “projekt” hela dagarna, som att titta på nya galaxer i sitt teleskop eller måla ganska fula bilder. På vardagskvällarna jobbar hon tre timmar i en bokaffär”

Jag som känt så länge att jag måste skaffa mig en ordentlig hobby. Kanske är det Sims som är grejen?

(tyvärr faller det på att det är digitalt. Jag måste ha ett analogt intresse som inte liknar mitt jobb. Jag har precis börjat sy litegrann igen).

Originalinlägget handlade om Sorels *var så före min tid* men bilden föreställer nu (säkert sedan jättelänge) några skor med tja… ganska motsatt modegrad och funktion, faktiskt.

”Vettiga, snygga, vattentäta och varma.”

Att ha en iPhone höjer livskvaliteten med 20% sa min granne en gång. Och gud så många gånger jag återkommit till den sanningen. Jag älskar min smartphone och den har givit min vardag en helt ny dimension.

Den första förälskelsen har ju hunnit lägga sig för längesen. Det där med att pekstyra internet, att hela tiden ha faktaunderlag till vilken diskussion som helst och att kunna snuttifiera allt hela tiden.

Men den STORA förändringen i mitt liv har varit att jag äntligen, äntligen har enkla fotoredigeringsverktyg och en bra kamera på fickan. Jag har otaliga gånger försökt göra den här bloggen mer bildig. Men det har länge varit alldeles för tidskrävande att ta bilder, ha nån himla sladd för överföring, redigera i ett ointuitivt datorprogram, ladda upp på nåt jobbigt Flickr-konto osv. Men för ett drygt år sedan började jag med olika bildappar och känner att jag aldrig kommer orka fota med vanlig kamera igen. För äntligen kommer bilderna till användning.

Kort om mina favoriter:

Instagram så klart. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle vara en del av ett bildcommunity. Men det är jag, Instagram har sedan länge blivit den app jag kollar mest och först när jag flipprar med telefonen. Vad jag fotar varierar, jag försöker låta bli att fota min mat hela tiden, och fota mer kläder. Vill inte vara sådan som bara fotar mina barn (men när jag gör det blir det så jävla fint). Följ mig!

Används bäst: vardagsfoton där man vill filterbriljera.

Tiltshift. Jag har älskat tiltshifteffekt längre än jag kunnat tillverka dem själv. Tidigare använde jag en webbvariant men nu kör jag hellre med appen från samma ställe. Man kan tiltshifta inne i Instagram men jag vill kunna jobba med fler reglage.

Används bäst: på foton med mycket detaljer, t ex folkmassor, bebyggelse, detaljerade mönster. Och sen en tid tillbaka mycket i diverse tv-vinjetter, va?

Picstitch. Det är bara ett år sen jag köpte ett program till datorn för att kunna göra kollage på mina barn. Nu bara: dra och släpp och effekta litegrann så har man dem direkt där man vill ha dem (dvs på internet).

Används bäst: när du har lite tid. Tycker det är lite tidsödande att få till riktigt snygga kollage – men det är ofta jättevärt mödan.

Pic collage. Här vågar jag inte exemplifiera med någon egen bild, för jag har inte lärt mig klart än. Men säg så här: hade pic collage funnits 2005 hade den här bloggen varit en modeblogg. Här finns det jag saknat så länge: ett enkelt och självförklarande verktyg för att klippa och klistra bland dina bilder. Bara det att man kan beskära en bild bara genom att peka – genialiskt.

Vilka är era fotofavoriter?

Det började på Twitter. Via Renntun och Bisonblog konstaterades att Alfons Åbergs pappa är 36 år gammal. Någon kontrade med att Homer Simpson är mellan 36 och 40 år gammal.

Och tanken på de där två… gubbarna är nästan lika gamla som jag fick mig att ålderschocka en aning och söka vidare. Här är åldrarna på några andra fiktiva karaktärer.

Carrie Bradshaw: 32 (när hon träffar Big, som då är 43).

Ross Geller: 26 (när Vänner börjar).

George Costanza: 33 (i säsong två av Seinfeld).

Kalle Anka: 20-nånting (när han gör sin långfilmsdebut, några år innan Knattarna kommer in i hans liv).

Stig-Helmer Olsson: 40 (i Sällskapsresan).

Vad vill jag ha sagt med det här? Egentligen inte mer än att ålder inte känns särskilt definitivt. Minns när jag tyckte alla i Vänner var så GAMLA. Samma sak med tjejerna i Sex and the city, de var det där utopiska trettinånting. Nu är jag där själv och känner mig fortfarande väldigt ung.

Och det finns ju också ålderschocker åt andra hållet. T ex:

Edward Cullen: 104 (i Twilight).

Och den absoluta favoritsaken i mitt hem just nu är vårt nymålade sovrum. Det blev till och med finare än jag hoppats, detta gråblå lilla mästerverk till sovsal.

Det allra bästa är att jag fick sån energi och inspiration av det här att jag nu ska ta tag i resten av hemmet också. Barnrummet får bli tvåbarnsrum, trots allt.

Pappa var bara 11 år då, det var på vintern för han var på skidresa med skolan och fick inget veta förrän han var tillbaka hemma igen. Jag tror att begravningen redan hade varit, i alla fall sörjer han än idag att han inte fick vara med och säga hejdå.

Jag har hela mitt liv saknat en farmorsrelation och jag sörjer så att pappa och hans syskon växte upp utan en mjuk och bra mamma.

Min farfar var en hård man som gjort många knepiga saker, det har jag snappat upp med mina tjuvlyssnaröron genom åren. Det var nog därför jag blev så rörd över att hitta en teckning som jag ritat på väggen i hans kontor när vi städade ur huset efter hans död. Jag minns att jag ritat det finaste jag kunde: en solnedgång med gulorange sol och blågrönt vatten. Den hade han omsorgsfullt nålat fast bredvid alla bilder på taxar och utmärkelser som effektivt dolde den gamla tapeten.

Han hade en jättetjock mage min farfar. Han bar alltid skjorta och uppknäppt kavaj och vi visste genom tjuvlyssningen att skjortorna var uppsprättade i ryggen för att ens kunna knäppas fram. Vi barn frågade saker om magen (inte direkt till farfar utan till våra föräldrar). ”Har farfar ett barn i magen?”. Den var så rund och hård men ändå tjock – precis som en gravid mage.

Jag undrar mycket över vilka spår tågolyckan lämnat hos familjen som blev kvar. Hade allt varit annorlunda om farmor fått leva klart? För min faster som lämnades helt utan kvinnlig förebild och tvingades köpa kläder på herrekiperingen samtidigt som hon ständigt retades av bröderna? För min farbror som bara var fem år och växte upp utan moderskärlek? Hos den äldste farbrodern med handikappet som aldrig riktigt lämnade hemmet och farfars inflytande? Han som också dog ung.

Och hos min vackre starke pappa som verkar ha axlat så mycket ansvar att det ibland under en tusendels sekund skuggar honom än idag?

Men det här skulle handla om farmor. Om hur jag på frågan ”vem väljer du om du får träffa vem som helst i hela världen?” skulle svara farmor så jävla mycket framför Elvis eller Jesus eller Madonna. Jag saknar en sådan klok förebild som jag tror att hon skulle vara. Eller jag vet ju inte, jag fantiserar ihop min egen bild av henne baserat på bilder, minnesdokument och berättelser. Hon verkar ha varit både god och cool. Jag växte upp i samma hus som henne, i farmors barndomshem där mina föräldrar fortfarande bor kvar och där farmor på något vis alltid känts nära. På vinden ligger hennes skrivböcker och fotografier och när jag gick i grundskolan var jag stolt över att gå i samma skola som farmor.

Dagens namn är Rut men för mig är det liksom århundradets namn. Om jag någon gång får en dotter ska hon heta Rut.

Det här är en gammal text, publicerad på dagbokssajten Ord 4 januari för sju år sedan. Tack Sabina som hjälpte mig leta fram den! Den kunde kanske ha redigerats om med ett lite äldre perspektiv, med föräldraperspektivet, men jag tyckte det var lite rörande att jag var så lillgammal och dramatisk.

Jag dagdrömmer varje dag om att vara ute ur småbarnsåren.

Jag har många, många väskor. Väskor var länge mitt shoppingkall, sådär som vissa kan hålla på med skor. Det gör då att jag har många olika väskors innehåll att redogöra för här. Jag nöjer mig med två: vardagsväskan och partyväskan.

Som vardagsväska har jag en Emma från Sandqvist och den är perfekt. Stor nog att funka som övernattväska när jag reser i jobbet, liten nog att ha till och från jobbet. Innehåller förutom dator, plånbok och telefon ALLTID miljoner taxikvitton, tusen visitkort (mina egna och dem jag träffat), hundra näsdukar, tio hårnålar och ett par extra linser.

Eftersom jag partar så sällan nuförtiden har jag knappt hunnit lufta reafyndet från i somras. Det innebär alltså att det fortfarande sitter ett butikslarm inne i väskan (se ovan). Expediten glömde ta bort det, larmet utlöstes inte, och nu är det för sent för att gå tillbaka. Jag skulle enkelt kunna klippa bort det själv men det har liksom blivit en grej nu.

Så det sitter kvar som ett minne om att jag – som aldrig någonsin skulle våga snatta – går omkring med något som kanske kan uppfattas som ett stöldgods.