Ni vet hur det är. Man kollar på 6-7-8 avsnitt av New Lugg, eller jag menar New Girl, och sedan sitter man en tidig morgon i en frisörstol och säger ”bara klipp!”

Ganska oplanerat men jätteskönt. Jag har efter min halvårslånga och rätt obegripliga flirt med mittbena klippt lugg för första gången på jättelänge.

Glad helg önskar hårbloggar’n!

En härlig sak med detta med #blogg100 (100 inlägg på 100 dagar) är att kommentarsfältet börjat leva igen. Jag frågade ju om träningshår häromdagen och fick så superbra tips att problemet nu är löst.

Extra roligt ur popjunkiehänseende eftersom tipsen både handlade om Britney Spears och den gamla härliga 90-talslösningen sicksackhårbandet. Hårbanden kostade en tjuga styck på Glitter och nu har jag redan hunnit träna tre pass med dem. Sitter som berget. Och jag känner mig som cirka Gwen Stefani eller någon annan nittiotalsikon när jag har det på mig.

Bilden lånade jag från Chic.se som i en artikel från 2010 menar att det är en hårtrend vi helst vill glömma.

Ni förstår ju att jag ska göra allt jag kan för att DET inte ska hända.

Att vara träningsnybörjare innebär ju att man måste lära sig ALLT. Min stora målsättning det här året när det gäller träningen är att få ordning på maten. Men, eftersom den här lilla bloggyn gärna fokuserar på det ytliga ska vi idag prata om träningshår.

Allvarligt. Vad gör ni med håret när ni tränar? Mitt spikraka testiga hår vill liksom inte hålla sig på sin plats och jag måste avbryta övningar för att fixa håret och det är verkligen inte något som passar sig. Jag känner mig dessutom rätt mesig varenda gång, som att jag försöker maska mig ur burpeesarna för att fiffa med håret.

Jag behöver tips på en stenhård frisyr som håller sig på plats. Obs att mitt hår inte går att fläta pga spikrakt och halkigt. Under tiden kan jag dela med mig av de versioner jag testat:

Mössa med hål för hästsvansen. Bäst i test! Absolut bäst för man håller sig varm och har inget knöligt hår i vägen. Men funkar bara utomhus dårå, och någon månad till är det främst inneträning som gäller.

Zlatan-hårband. Sitter för hårt på mig, men det kanske bara är jag som är tjockskallig? Brukar kombinera det med en hårsnodd och det funkar väl okej. Men jag måste ändå sätta om håret 2-4 gånger på en timme.

Svettisband à la Björn Borg. Bästa inomhuslösningen hittills men även den kräver en hårsnodd som pallar trycket. Och såna har jag inte hittat.

Vanlig tofs. Räcker ej pga halkhåret halkar ur.

#blogg100

Anouk i Örfilen som sänds söndagar. Jag kollade ikapp på SVT Play nu i helgen.

Urbra serie!
Från Australien!
En har urfint hår!
Alla har urfina färgskalor i sina hus!

#blogg100

Jag är 33 år gammal och har precis lärt mig något riktigt viktigt: att tupera håret.

Jag hade länge en luggbubbla + hästsvans som standardfrisyr mellan två tvättar, ni vet när håret är för smutsigt för att ha utsläppt men för rent för att orka tvätta. En luggbubbla kan jag med mitt spikraka hår bara åstadkomma om jag tuperar och sprayar. Problemet är att jag aldrig har kunnat göra en sofistikerad volymtupering utan jobbat mer med stickig hårspray från Proffs och många hårspännen.

Men efter att ha frågat min frisör om råd och experimenterat lite själv har jag nu lärt mig denna OVÄRDERLIGA kunskap.

Hemligheten:

En kam
Två hårspännen

Sen är det inte svårare än att man drar kammen uppifrån och ner på varje hårtest. Man ska trycka ner det tuperade håret hårt mot hårbotten, och – mycket viktigt – lyfta ut kammen mellan varje drag. Sen är det i princip klart.

MEN NU KOMMER DET: här kan man addera lite torrschampo. Här har jag i åratal hårdsprayat med typ… lack. När allt man behöver är småsmå dutt med lite torri. Sitter som berget.

Förra helgen kombinerade jag en tunn luggbubbla med den så trendiga hårmunken*. Längesen jag kände mig så lyxig i håret.

* Obs att jag faktiskt inte härmar Nöjesguiden-folket utan min kära vän Kicki som munkat länge. Köpte den på Glitter.

The Imperfectionists av Tom Rachman. Min sommars bästa bok. Jag sögs in i det brokiga persongalleriet från första sidan i Paris, och förundrades över hur den röda tråden behölls genom varje kapitel. Varje avsnitt är så lätt och smart och skulle egentligen kunna fungera som en fristående novell. I stället väver texten ihop en berättelse om en tidning på nedgång samtidigt som alla på redaktionen är fullt upptagna med att tänka på sig själva. En förutsättning för att detta ska fungera så snyggt är en underbar stilistik, framför allt när Rachman ofta berättar dubbelt så mycket genom att inte berätta något alls.

Bossypants av Tina Fey. Känns som alla läst den va? Finns mycket att prata om i den, själv har jag fastnat för det där med att blonda faktiskt inte är annat än gulhåriga. Varför ska de ha ett finare ord för sin hårfärg än de som har brunt eller rött? (undrar en som inte ens HAR någon hårfärg, suck. Klipp- och färgtid = T minus två veckor).

Jellicoe Road av Melina Marchetta. Efter Johanna L:s kampanj på Bokhora var det svårt att inte bli intresserad. Ungdomslitteratur som utspelar sig i ett nutida Australien? *beställde*

En utmaning när jag tar del av hajpade grejer är att jag hela tiden tänker ”när kommer det, när kommer det där braiga?” och bara tanken på att jag förväntas bli golvad gör att jag inte hinner bli det för jag är så upptagen. Som när jag i gymnasiet gick och såg Pulp Fiction (på den tidiga föreställningen, märk väl) och på väg ut träffade en bekant som skulle in på den sena föreställningen och han bara ”hur var den?! Skitbra va?!”. Och jag bara: ”jag VET inte”.

Men… den VAR ju bra! Jag älskar direktheten i ungdomskultur. Däremot tyckte jag att den var lite… rörig. Dåtid och nutid var inte helt glasklar och det var många namn och karaktärer att hålla ordning på. En sak som stör mig är att jag tyckte språket var lite svårt stundtals. De olika ”facktermerna” på de olika skolorna t ex, inte helt lätta att sätta sig in i. Och huvudpersonens insiktslöshet var lite jobbig också. Så lite blandad betygsättning på den. Jag är glad att jag läste, men inte golvad som sagt.

Men jag har också fnissat ganska många gånger åt det här:

Nånstans i mitten av dokumentären pratar Jon om att många tror att han bara är en musiker men att han faktiskt är en affärsman också. En hårt arbetande chef för ett internationellt varumärke. Men samtidigt som han pratar om sin affärsmässighet visas en scen där han sätter sig och… skriver en setlista!

Som att det skulle vara det som är styrkan i varumärket: ”vår VD skriver sina egna setlistor. Han är jättebra på att kombinera 22 olika låtar, exempelvis ballader och hits”.

Nåja. Medan Jon Bon Jovi sliter i gruvan kan ni kolla på gamla popkulturkändisar i den här videon. Man kan väl säga att hår är en gemensam nämnare.

Apropå Tintin-luggen. Utväxten har också lett till att jag har en så kallad Silvia-polisong. Suck.

När man är gravid tappar man inget hår alls. Den ackumulerade mängden hår tappar man i stället när barnet kommit – ofta i samband med att man slutar amma. För mig som inte ammat mina barn har tappet kommit prick fyra månader efter förlossningen, dvs oktober då båda är födda i juni.

Och då blir det så här:

Oktober – tappa jättemycket hår. Alltså JÄTTEMYCKET. Hår på de sjukaste ställena. T ex i kylskåpet och i barnets blöja. Stor genans när en hel familj fraktar omkring mammans långa hårstrån överallt.

Från och med november: håret börjar sakta men säkert växa ut igen.

Spola fram till mars och du har en helt galen frisyr. I mitt fall en 4 cm lång Tintin-lugg framför den vanliga frisyren. Jag ser samtidigt lätt flintis ut på högersidan under benan.

Sist hade jag lugg under den här perioden och led inte alls. Nu har jag nån sorts snedbena medan jag låter luggen växa ut och ja, jag LIDER hela tiden.

Jag ska ta en bild om jag vågar, ni kommer inte tro era ögon.

Apropå familjen Irwin så är jag så sjukt fascinerad av mamma Terris amerikanska lugg. Den ser alltid likadan ut vilket betyder att hon stylar den i en fluffig mittbena, väl? Eller är det en effekt av ett i grunden superlockigt hår?

Bilden på Terri på åttiotalet, tillsammans med sin tama puma Malina, får mig att misstänka det senare.