För tre år sedan gav jag tips till blivande prins Daniel (t ex byt glasögon, var pappaledig). Vi kan konstatera 100% måluppfyllan på den punkten.

Återstår att se om blivande hertig Chris följer de råd som pr-proffset (tihi!) tänkt ut för just honom.

#blogg100

Tyckte den passade in så bra på Popjunkien där jag skrivit så mycket om såväl ryssvärme som fejkade löpsedlar genom åren.

Så lolig!

#blogg100

Klickade hem senaste Styleby och scrollade girigt igenom reportaget om Jocke Bergs garderob.

Jag gillar det av flera anledningar: dels den kreativa lösningen med fotograferingen. Andra spännande personer i Jockes kläder! Dels det alldeles helt uppåt väggarna fascinerande faktan om själva garderoben. Antalet skinnjackor! De summor och den tid som lagts på att bygga upp garderoben!

Jag tycker tidningen är allra bäst när de vågar gå längre från Elin Kling än de gjorde i början. Alltså I love her men hennes vardag kan man ju läsa om på hundra andra ställen. Men när de gör sådana unika reportage som det här med Berg, eller det fan-ta-sti-ska med Marie Fredriksson för ett tag sedan, så känns det helt självklart att fortsätta köpa fler nummer.

(jag gissar att Fredriksson och Berg ligger ganska långt ifrån tidningens tänkta målgrupp, men den här 34-åringen tackar och tar emot).

Jag har sagt det förut men det är värt att prata om igen. Jag tycker verkligen att Nöjesguiden under Margret Atladottirs ledning går från klarhet till klarhet. Något som märks tydligt på fler sätt än ett, t ex i Orvesto.

Mina favoriter bland förbättringarna:

*) Att Carl Reinholdtzon Belfrage försvann. Det var liksom en uppsättning indiefarbröder som satt i vägen för tidningens utveckling, och han kändes som den sista unkna symbolen.

*) Det faktum att tidningen med en självklarhet framstår som totalt jämställd.

*) Detta med retuscherade klubbfoton. Så snyggt.

*) Och så alla som vi gillar att läsa: Margret, Parisa, Klara, Emelie, Sandra. För att bara nämna några.

Så vårt vardagsrumsgolv ser ut så här varje kväll, ofta värre:

Men igår var det extra roligt för ur en gammal OKEJ hade Levi slitit ut en poster på Mel Gibson. När jag kom hem från jobbet låg Mel draperad över vardagsrumsgolvet. Och helt ironiskt satte jag upp den gamla kvinnohataren på ett köksskåp en stund.

Nu längtar jag efter bebisens nästa fynd i hyllorna.

Nina Persson och Åsa Lundegård.

Jag köper nära nog aldrig Amelia. Men när jag såg att Nina Persson var på framsidan rusade jag till kassan. Pga det viktiga kriteriet: hon är en rockstjärneförälder.

Och jag tycker det var en fin text i sin enkelhet. Att någon som är, eller upplevs, så privat pratar om både ofrivillig barnlöshet och föräldrapenning liksom. Jag är inte kräsnare än så.

För i samma tidning kunde man läsa om en familj med sju barn. Deras förnumstiga ”sex, det kan man ha i tvättstugan, höhö” eller ännu värre ”det är romantiskt att han ibland (WTF?) plockar in disken i diskmaskinen” ger mig inget i utbyte.

Men att läsa Ninas tankar om bananskalet som gav henne allt hon har nu, eller vad hon tycker är svårt med att vara mamma, ger mig hundra gånger mer inspiration och föräldralivslusta än att lyssna till alla mångbarnsmammor i hela världen.

”Varje nummer kretsar kring fem kategorier som får ett generöst antal sidor vardera: musik, film/tv, webb, läsvärt och mode. I första numret kan man bland annat läsa om ”tjejbandet” som tröttnade på att vara just ett ”tjejband” – Those Dancing Days, om hur psyksjuka porträtteras på film, de anonyma ångestbloggarnas framfart, varför black metal fått en revival och om synen på det svenska modeundret utomlands.”

Hoppas och tror mycket på denna.

Teckna prenumeration på Popmani.se.

I stället har jag, under de få stunder jag haft lästid, bläddrat i tidningar av den här typen:

Den här gången om hur en butter stockholmsjournalist beskriver samerna precis så stereotypt han hade för avsikt att inte göra, och att han ger sköna reklamsnubbar (med rätt långsökt samekoppling, ändå? väl?) precis den reklam han hade för avsikt att inte ge dem.

//

Räknefeministen i mig är för övrigt lika aktiv för varje nytt nummer av Filter. Det är inte svårt att konstatera att tidningen som skrivs av sköna snubbar helst också handlar om sköna snubbar. #14 var fördelningen 2 av 12, i #15 var siffran 12 vs 3.

Och när kvinnor är med är de påfallande ofta omslagsflickor och/eller så fokuserar man på deras svagheter. Som den i sommar väl spridda nyheten om att Annika Norlin vill byta jobb. Fast det ville hon ju inte alls.

Det allra konstigaste är att Filter-redaktionen aldrig, aldrig svarar på den här kritiken. Till och med när de låtsas att de svarar på den sneda fördelningen, så säger de inget).

Men jag kan inte bara, ska inte bara, räkna. Jag vill ju faktiskt att saker ska bli annorlunda också. Så:

1. Jag lovar att pusha för spännande aktuella projekt som drivs av kvinnor. Som PR-konsult och flitig mediekonsument med en blogg har jag ju faktiskt både möjligheten och verktygen.

2. Jag lovar inte att sluta räkna, men jag lovar att börja lyfta bra exempel i medievärlden också, och inte fastna i Filters gubbighet i inlägg efter inlägg.

(Sen jag började skriva den här texten har #16 hunnit utkomma, jag har inte läst det. De ringde nämligen häromdagen och frågade om jag ville förlänga min prenumeration. Jag sa nej).

Just därför var det kul att deras intervju med Lisa Nilsson i samma nummer indirekt faktiskt handlade (lite) om bröllopet.

Man får följa Lisa till skräddaren där hon provar den dyraste klänning hon någonsin sytt upp, inför ett hemligt tillfälle som anges som mycket speciellt. Reportern konstaterar att provtillfället ”känns en smula högtidligt, som inför ett bröllop”.

Och det var det ju också! Eller nästan ett bröllop. För nu vet vi att tjufemtusenkronorsklänningen var den som Lisa bar då hon gjorde Utan dina andetag på den stora konserten för Victoria och Daniel, kvällen innan bröllopet.

(om jag hade betalat Camilla Thulin 25 lakan för en skräddarsydd klänning hade den sett betydligt pampigare ut, och snyggare, och mindre tantig, mindre rosa mm mm).