Jag har haft ”Let the river run” på hjärnan i en vecka nu och så var den med helt kort i en bok jag läser. Ett sånt sammanträffande! Jag var tvungen att söka upp videon och spela av mig den. Så härlig låt! Så härlig yuppienostalgi i filmen!

Jag skulle vilja se Working Girl igen. Jag såg den ungefär när den kom ut och sen har jag aldrig snubblat över den igen. I den allmänna nostalgiska stämning som jag befinner mig i just nu (vad BEROR det på? Är det flytten, våren, det faktum att mina barn börjar bli så stora, eller vad?) tror jag att den skulle sitta som en smäck.

#blogg100

Inte så otippat att den här gamla anglofilen blev mycket förtjust i OS-invigningen. Jag har sett den tre gånger hittills och tänker se den igen.

Vad var så bra? Stämningen, stoltheten, humorn, allvaret, effekterna och överraskningarna. Trummorna, sagofigurerna, suffragetterna, krigsveteranerna, NHS-hyllningen, teveserierna, filmklippen, musikmedleyt.

Och trots att musikdelen innehöll så MÅNGA favoriter, och så MÅNGA älskade gamla minnen, blev jag allra mest berörd av en kort liten passage mitt bland nittiotalslåtarna. För när ”Born Slippy Nuxx” med Underworld spelades fick jag ett nostalgisug i magen som höll i sig resten av helgen. Den påminner mig mycket om när jag var 17 år och för första gången åkte till London utan vuxna. Och hur den resan, den tiden, var början på något NYTT. Jag tror inte jag hört låten sedan sent 90-tal.

Här finns en Spotify-lista med låtar från invigningen.

(Jag skrev detta innan OS-avslutningen. Tänker inte skriva en rad om det spektaklet. Trots Spice Girls).

Men jag har också fnissat ganska många gånger åt det här:

Nånstans i mitten av dokumentären pratar Jon om att många tror att han bara är en musiker men att han faktiskt är en affärsman också. En hårt arbetande chef för ett internationellt varumärke. Men samtidigt som han pratar om sin affärsmässighet visas en scen där han sätter sig och… skriver en setlista!

Som att det skulle vara det som är styrkan i varumärket: ”vår VD skriver sina egna setlistor. Han är jättebra på att kombinera 22 olika låtar, exempelvis ballader och hits”.

Nåja. Medan Jon Bon Jovi sliter i gruvan kan ni kolla på gamla popkulturkändisar i den här videon. Man kan väl säga att hår är en gemensam nämnare.

Jag började mitt dokumentärprojekt med Shut up & sing om Dixie chicks och deras jobbiga år efter att de kritiserat president Bush. Mycket sevärd!

Tyckte framför allt om: perspektivet på deras jobbiga tid, att före blandades så bra med under och efter. Sen älskar jag att se starka, drivna småbarnsmammor som inte gör avkall på sig själva pga barnen. Hade nästan velat se ännu mer av det. Också intressant att bli påmind om krigsupptakten där för snart tio år sedan. Bush besatthet av weapons of mass destruction?

Tyckte mindre om: musiken, deras klassiska sound är verkligen inte min kopp te.

Lite trivia som jag googlade fram är att Dan Wilson som var med och skrev comebackskivan också är medkompositör till Adeles fan-tast-iska Someone like you. Jag skojar inte när jag säger att jag kollat på det här klippet säkert 50 gånger den senaste månaden.

(sen har han också gjort den här gamla härliga. Infoga din 90-talsnostalgi här: _______)

Madonna: Truth or dare
I am trying to break your heart – Wilco.
Glastonbury
Strong enough to break – Hanson.
The Promise: The making of Darkness of the edge of town – Bruce Springsteen.
Metal: A Headbanger’s journey- om heavy metal-scenen.
101 – Depeche Mode.
Metallica: Some kind of monster
Anvil! The story of Anvil
Gimme shelter – Rolling Stones och Altamont.
Fuck you, fuck you very much – Leila K.
No direction home – Bob Dylan.
Eleganten från vidderna – Eddie Meduza.
Shut up and sing – Dixie Chicks.
Back and forth – Foo Fighters.

Flera av dem har jag så klart redan sett men jag tänkte göra det till ett litet sommarprojekt att se så många som möjligt av de återstående. Men som alltid i rockhistorien saknas det porträtt på kvinnor – fortsätt tipsa please!

Tipstack till @nij @tomatplantor @JohnnyLindqvist @kaospatrullen @apbra @hjulle @olleriksson @lipgloss_bitch. Hashtaggen är #rockdoc

Inte för att jag tycker det är världens bästa film. Utan för att filmens hela utgångsläge – det där tänk om inte – är så himla spännande. Min man tröttnar nästan på mig när jag kör igång mina kedjor: ”om inte det hade hänt så hade inte det hänt och så hade inte… barnen funnits!” – är en vanlig en.

Eller just nu då: den om alla små oansenliga detaljer som ledde fram till att hela familjen blev magsjuk direkt när vi kom hem från Australien. Hade vi gjort EN sak annorlunda, hade vi förmodligen inte blivit sjuka.

Eller?

Så han satt med huvudet vinklat uppåt för att inte missa när skylten släcktes. Och muttrade små saker som ”snart så, nu, NU, nej, snart…” Precis som – SPOILER – Ione Skye och John Cusack gör i filmens slutscen.

(Om du inte har sett den – SE DEN)

Svenska nöjesmedier har ju tjatat i ett år nu om vilka skådisar som kan tänkas få rollerna i den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor. Här är länkar till några artiklar som pekar ut bl a Carey Mulligan, Natalie Portman, Kristen Stewart, Emma Watson, Scarlett Johansson och Sophie Lowe. Och det är ändå inte alla.

Men nu är det då bekräftat att Lisbeth Salander kommer att spelas av okända Rooney Mara. Vilket tydligen är en så stor nyhet att Metro använde den angelägna rubriken KLART SENT IGÅR på sin förstasida. Tur att man kunde sova sig igenom en sån dramatisk händelse hörni.

Det här himla spekulerandet påminner mig om hur det brukar låta i ett annat filmsammanhang: Bond. Innan Daniel Craig (som ju ska spela Mikael Blomkvist!) blev Bond år 2005 hade filmbolaget 200 namn uppe på förslag. Medierna spekulerade i minst tio av dem.

Samma sak med de där jäkla bondbrudarna. Här exempel på hur sex olika tjejer ansågs vara erbjudna rollen i Casino Royale.

I ärlighetens namn är väl nyhetsvärdet mycket större nu när det är en svensk historia som ska spelas in i Sverige, men ändå. Vilket tjaaat!

Igår kväll såg jag SATC 2 och den var precis lika dålig som alla sagt. Läs alla andras recensioner och de stämmer. Jag kan bara tillägga att jag så länge de var kvar i New York tänkte ”sååå farlig är den väl inte?” men när de sedan kom fram till Abu Dhabi så nästan dog jag pinsamhetsdöden varannan scen. Fy fan!

Tidigare samma dag hade jag tillsammans med min son sett Alvin & gänget 2 (igen). Den har jag tidigare skrivit om här.

Och av en tillfälllighet som bara nästan kan klassas som slump förekommer Beyonces ”Single Ladies” i båda filmerna. Om förekommer är lika med slaktas i cover-version.

I SATC är det Liza Minelli som mimar sig igenom den under ett bröllop, i Alvin & gänget är det Chipettes som squeekar sig igenom den under en musiktävling. Och då var ändå den senare versionen den bästa. Jämför själva!

Senaste veckan har jag peppat mig igenom soundtracket som släpps i morgon. Som alltid med de här filmerna lite väl bredbent ibland, men åtminstone jag gläder mig åt nytt med Florence + the machine och Sia.