Jag har haft ”Let the river run” på hjärnan i en vecka nu och så var den med helt kort i en bok jag läser. Ett sånt sammanträffande! Jag var tvungen att söka upp videon och spela av mig den. Så härlig låt! Så härlig yuppienostalgi i filmen!

Jag skulle vilja se Working Girl igen. Jag såg den ungefär när den kom ut och sen har jag aldrig snubblat över den igen. I den allmänna nostalgiska stämning som jag befinner mig i just nu (vad BEROR det på? Är det flytten, våren, det faktum att mina barn börjar bli så stora, eller vad?) tror jag att den skulle sitta som en smäck.

#blogg100

Min son älskar Yohio. Alla hans klasskompisar älskar Yohio. Och jag kan inte tänka mig någon vettigare förebild för mitt lilla barn just nu, så jag älskar också Yohio.

Att en sminkad sundsvallspojke med mjuk utstrålning och stort självförtroende på kort tid kan bli förebild för en hel barnageneration tycker jag är viktigt. Inte så mycket för barnens skull, för jag tror att dagens ungar accepterar mångfald i rätt mycket större utsträckning än när jag själv var barn, exempelvis. Men det jag blir allra mest glad över är att Yohio-barnens idoliserande kanske/förhoppningsvis/förmodligen utmanar föräldragenerationen att acceptera och engagera sig i oliktänkande.

Och av samma anledning blev jag glad när jag läste att Klara jobbar med en dokumentärserie om Yohio.

#blogg100

#blogg100

(Förlåt, det där är det störigaste internetbeteendet jag vet. Hela Först!-mentaliteten. Men jag kunde inte låta bli).

Ett annat roligt Youtube-fenomen som vi skrattat åt här hemma i veckan långt ifrån nytt. ”Shred” var populärt för tre år sedan och går ut på att byta ut ljudet på konsertvideos mot en mycket mer amatörmässig version. Lite som bad lip reading men med musik. Görs ofta på Creed-låtar, men även andra band. Som denna jä-hätt-e-ro-li-ga med Kings of Leon.

#blogg100

Årets Melodifestival har varit den roligaste att följa sedan vi livebloggade framför sändningarna 2008 och 2009. Det beror främst på tre saker:

1. Att min son tycker det är så kul.

2. Att vi var på genrepet igår och har sett fram emot det hela vintern.

3. Att jag hejade på Robin så innerligt. Det gjorde jag i och för sig med Loreen förra året också, men den gången behövde man ju inte ens vara nervös. Hon var ju den givna vinnaren. Robin var det inte och det gjorde allt så spännande.

Men det var det. Over and out från eder Mellojunkie.

#blogg100

Visst, jag är lite bakis idag.

Och jag är jättetrött efter att ha vakat över min son som hade falsk krupp i natt.

Men annars?

Nej, jag har faktiskt ingen bra ursäkt för att jag på Melodifestivalens genrep grät. Inte bara en utan två gånger.

#blogg100

Jag har alltid varit svag för distad sång. Ända sedan Believe med Cher (nej, nu skojar jag faktiskt). Men oavsett, ända sedan jättelänge har jag tyckt om när sången distas.

Därför är The only thing I know min favoritlåt med Gotye. I det här hushållet upptäckte vi honom samtidigt som alla andra men vi har inte slutat lyssna efter det.

#blogg100

Okej alla kreddläsare ni får hålla för ögonen för nu ska jag jättehylla en låt från Melodifestivalen. Både jag och min man tappade hakan i lördags när Robin Stjernbergs låt kom på. Vilken omedelbar hit! Vilken fantastisk refräng! Tyvärr hade han ju lite otur med wailandet i livesändningen, men nu när studioversionen är släppt på Spotify är det inget att bry sig om.

För min del får han gärna vinna hela konkarongen men det lär han nog inte göra. För mycket verswailande för att han ens (?) ska ta sig vidare från Andra chansen.

#blogg100

Petula Clark är 80 år gammal och släpper en ny skiva. Inspirerande!

Det firar vi med att lyssna på Downtown. En av mina favoritlåtar när jag var liten. Vi hade den på ett blandband i bilen, men inte hela. Mamma hade spelat in den från radion och inte fått med slutet.

#blogg100

Så alla älskar Kaah helt gränslöst alltså? Varför har de aldrig skrivit om honom tidigare då?

#blogg100